Foto,  Historiska ting,  Naturligt

I hjärtat av Dalarna

Så bar det av på en efterlängtad minisemester i samband med Kristi himmelsfärdshelgen – Rättvik!
Även om jag är uppvuxen precis på gränsen till södra Dalarna, så känns hela detta stora landskap liksom ”hemma” på något sätt. På fredagen åt vi en fantastisk middag på Sjövillan, fikade och var allmänt turistiga.

Vi bodde på ett mysigt litet Bed & Breakfast som låg vackert till uppe på höjden.
Tiden som stått still.
Har för övrigt blivit nyförälskad i min lilla kompaktkamera, som jag tagit alla bilder på resan med – den får liksom plats i min ena hand (till skillnad från min stora kamera med fågelobjektiv…) ^^
En obligatorisk sväng ut på bryggan i Siljan! Vi gick för övrigt galet mycket denna helg! Säkert 2-3 mil totalt.
Någonstans rakt över härifrån bodde vi! I vattnet syns den 600+ meter långa bryggan som vi promenerade ut på.
Invid kyrkan står Vasamonumentet som restes i slutet av 1800-talet till minne av Gustav Vasas härjningar i Dalarna. Han lär ha stått precis här och talat till folket.
Men sånt kan man ju aldrig vara säker på…
Snyggt är det i alla fall! En go gatukorsning av romantisk vikinganostalgi utan antydan till 1500-talets renässans. Oh well.
Vi gick inte in i kyrkan eftersom det pågick någon form av ceremoni. Utanför kyrkan kan man dock slänga ett öga på dessa välbevarade stallar.

Såg jag några fåglar då? Jomän! Tyvärr var det rätt blåsigt och bitvis regnigt, men bl.a. några skäggdoppingar, storlommar och en strandskata fick vi nöjet att se i Rättvik.
Igår for vi tillbaka söderöver för att vandra en led som vi tittat ut och där det även fanns kulturminnen från järnbrukets tid – Schisshyttan precis utan för Smedjebacken.

Vi tycktes ha hela området för oss själva (me like!) och även om leden inte var jättebra markerad, så blev det en mycket trevlig vandring med fina utsikter och intressanta stopp. Om man gillar ruiner av hyttor och kvarnar vill säga!
En vit förgätmigej (?) växer ensam på den gamla muren. Just som vi håller på att förgäta svunna tider och människorna som levde i dem...

Idag åkte vi hem till Uppsala, men inte utan att stanna till en sväng i min hemby Norberg! Känner att jag börjar bli mer och mer nostalgisk med åren. Jag saknar min barndoms somrar i Norberg; de gröna ängarna med vilda blommor, lommens ödsliga skri över de spegelblanka sjöarna, de många små röda husen med vita knutar. Tystnaden. Oföränderligheten. Det är svårt att förklara – jag vill ju inte bo där. Men i många år har jag försökt återskapa den där euforiska känslan jag hade på somrarna som liten och jag lyckas aldrig. Även om jag har gröna ängar och vilda blommor här och nu så är det helt enkelt inte samma sak. Kanske ska jag bara acceptera att det får vara just det – minnen. En tid och känsla som aldrig kommer komma tillbaka. På gott och ont såklart…
Kanske är det just det som nostalgi är? Barndomens naiva frihet.
För jag är ju faktiskt vuxen nu.

Blå grottan i Klackberg utanför Norberg.
Vattnet strömmar fortfarande som det gjort så länge jag kan minnas.

Önskar er alla en fin vecka! <3

13 kommentarer

Kommentera