• Foto

    Siktar mot stjärnorna

    September är här – den absolut bästa månaden (åtminstone i Sverige) för astrofoto! Detta eftersom det fortfarande är någorlunda varmt ute på nätterna så att man slipper förfrysa sig, samt att sommarens ljusa nätter är ett minne blott. Det betyder att man faktiskt kan börja se enormt mycket fler stjärnor med blotta ögat om man befinner sig en bit ifrån närmsta större ort. Dessutom står Vintergatan fortfarande relativt högt på himlavalvet hos oss den här tiden på året. Den börjar dock krypa ner mot horisonten mer och mer nu och i december är den knappt synlig längre.
    Bästa tiden för att se Vintergatan riktigt bra är egentligen under april-juli, men det är ju också då våra nätter är som ljusast på norra halvklotet… nåja, man kan inte få allt!

    Hur som helst tog jag med mig Micke som moraliskt stöd i onsdags och for iväg till Jumkil socken strax utanför Uppsala, för att fånga vår ståtliga galax på bild. Det blev ändå ganska lyckat måste jag säga! Den stora bonusen är ju att man får stå där och bara förundras över hur jäkla stort allting är…
    Det är lustigt hur man kan uppleva det här med universum och Jordens obetydlighet så himla olika. Micke tycker att det är jobbigt att tänka på hur mycket okänt det finns där ute, medan jag tycker att det är… en lättnad? Det är svårt att förklara, men det känns liksom skönt att alla problem och tveksamheter egentligen saknar betydelse. Det låter konstigt kanske att tänka så, men den känslan infinner sig varje gång jag blickar upp mot stjärnhimlen. Det är där ute alla viktiga saker händer.
    Sen är det klart att jag inte går runt och tänker så till vardags, då skulle man ju bli en helt odräglig människa, haha!


    Brukar ni känna så när ni blickar upp mot stjärnhimlen? Eller känner ni mer obehag? Eller något annat?

    Tyvärr har vi inga spektakulära bergsmassiv här i Uppsalatrakten, som annars hade varit mäktigt att få med i förgrunden… men dessa små stugor i Jumkil och en förbipasserande bil duger också fint!
    Ibland tror man förresten att man fångar stjärnfall på bild, när det i själva verket rör sig om satelliter som bestämt sig för komma in och att sabba bilden. Fångar man ett stjärnfall så ser dessa istället ofta lite mer utdragna och ojämna ut…
    som till exempel här! Jag är i alla fall 98% säker på att det rör sig om två små stjärnfall på denna bild och inte satelliter.
    Gateway to the universe.
    Gjorde även ett tappert försök att zooma in Andromedagalaxen med mitt telezoom, men eftersom jag inte har någon star tracker så fotade jag lite på måfå rakt ut från Cassiopeia, där jag i alla fall vet att galaxen ligger.
    Ser ni den – den lite blurriga stjärnhopen lite nedanför och till vänster om mitten?
    Oh there she is!
    Är det förresten inte helt galet att vi i princip kan se till en annan galax mer eller mindre med blotta ögat?!

    Jumkil socken där vi var och fotade ligger för övrigt ett område som varit bebott åtminstone sedan bronsåldern. Det är lite kul (såklart för en arkeolog, duh!) att Uppsala med omnejd har så extremt mycket fornlämningar, vissa mer omskrivna än andra såklart. Men att det har pågått aktivitet kontinuerligt under så lång tid, ibland på nästan exakt samma lilla yta – då känns livet på Jorden plötsligt relevant igen.

    Önskar er alla en härlig söndag och kommande vecka!