Foto,  Historiska ting,  Naturligt

Funderingar vid sjön

Hej på er!

Söndag idag igen, fasen vad veckorna flyger fram… Nåja tiden är ju relativ, så det är väl alltid en tröst.

Igår for jag iväg en sväng till Morga naturreservat nere vid sjön Ekoln. I Uppsala känns det lite som att man är omgärdad av både mindre och större naturreservat och dessutom en nationalpark (Färnebofjärden) knappt en timme bort. Lyxigt värre ändå!

Morga, eller Kungshamn-Morga som det egentligen heter är i alla fall en ganska varierad kultur- och naturmiljö som delvis ligger intill Ekoln (som för övrigt egentligen bara är en gren av norra Mälaren). I reservatet finns förutom vacker blandskog med mäktiga ekar även bevarade torparmiljöer och herrgårdsmiljöer. Och det är stort! Det skulle behövas åtminstone ett par dagar om man vill ta sig igenom allt och se allt ordentligt.

Här finns även en vikingatida fornborg!
Fornborgen är dock idag mestadels ett stenröse…
När jag är på historiska platser och då framförallt vid ruiner brukar jag försöka tänka tillbaka på hur landskapet såg ut ungefär då byggnaderna kom till. Det går såklart inte att få till det till 100%, men i detta fall med fornborgen kan man ju till exempel tänka sig att vattennivån i Mälaren stod mycket högre under järnåldern när borgen byggdes. Den ligger på en relativt hög kulle, så man kan ju anta att det var en väldigt strategisk plats med bra utsikt över sjöfarten i området.
Den här utsikten till exempel! Eller ja, öarna och mycket av landet var nog under vatten… but you get the idea!

Jag har känt mig lite nere den här veckan. Dels fysiskt eftersom jag varit lite förkyld, men jag är en grubblare och när grubblandet väl tar fart är det svårt att stoppa…
I veckan fick vi nämligen besked om att det inte blir någon utgrävning i Egypten i vår. Tanken var att det skulle ingå som en del under sista terminen av vår masterutbildning, men eftersom Egypten säger nej till fler och fler internationella forskare nuförtiden, så rök den möjligheten. Det var i princip min enda chans att få åka dit och skaffa mig praktisk erfarenhet inom ramen för utbildningen och nu blir det alltså inte av…
Jag försöker ändå se något ”positivt” i det, eftersom jag nu får nästan ett halvår på mig i vår till att skriva på masterexamen istället. Men jag är såklart sjukt besviken också. Och det i sin tur gör att jag blir allmänt omotiverad kring framtiden: Jag kanske inte blir egyptolog… eller egyptolog kan jag väl kalla mig redan nu om jag vill, men att kunna jobba som det känns mer och mer avlägset. Vill jag ens jobba som egyptolog? Ja det är klart, det har jag velat i 20 år. Jag vill definitivt söka en doktorandtjänst när det blir aktuellt, för om jag blir antagen får jag åtminstone 4-5 år till för att syssla med det som jag älskar. Dessutom – att försöka bli egyptolog som odisputerad är i princip en omöjlighet, om man inte lyckats skaffa sig extremt mycket erfarenhet och kunskap på annat håll. Vilket i princip är en omöjlighet om man inte är disputerad… Men ja, den lilla dörrspringan står ju fortfarande öppen, även om framtiden känns rätt oviss just nu.
”Vad ska det bli av mig?” tänker jag. ”Ska jag börja om igen?” Neeej. No way! Okej, dels har jag inte råd med det eftersom mitt CSN är slut. Att hanka sig fram på stipendier är förvisso en möjlighet, men knappast något man kan räkna med och den ovissheten vill jag inte utsätta mig och Micke för under flera år. Självklart måste man vara villig att riskera en del om man ska uppnå det man vill, men en del av mig håller samtidigt fast vid plan B-tänket…
Men framförallt vill jag inte känna att jag ger upp. Här kan man ju klistra in en hel drös med klyschor och plattityder om att ”fortsätta kämpa” och ”vill man så går det” och blablabla, men för mig är det ganska simpelt: Jag tänker uttömma alla möjligheter som finns och göra mitt bästa för att uppnå det jag vill. Går det inte sen i slutändan så har jag i alla fall försökt.
För mig är det nog kärnan i allt. Inte rädslan för att misslyckas, utan rädslan för att känna att jag gav upp utan att försöka med alla tillgängliga medel.


End of rant.

Tillbaks till Morga!

Försöker fånga hur jag försöker fånga Ekolns kvällslugn.
Looks like there’s a criminal on the loose…
Min trogna följeslagare som nu börjar sjunga på sista versen. Denna termos har följt med på otaliga utflykter, till jobb och tentor, blivit tappad och glömd. Den förtjänar att vila lite nu.
Sen kom skymningen och det blev dags att dra sig tillbaka hemåt.

Nu känns det i alla fall att hösten är på ingång på riktigt denna gång. Har den kanske rent av hunnit komma till er?

Önskar er alla en fin vecka!

18 kommentarer

  • Christina Karlsson

    Jag gillar dina fotografier, stämningsfyllda och fint komponerade. Tråkigt att det inte blir något med Egypten som du planerat…hoppas att det blir bra ändå och att du får den erfarenhet du behöver för din utbildning.
    Ta hand om dig! Kram Christina

    • Emma

      Nej det är säkert meriterande att ha varit ute i fält överhuvudtaget tror jag.
      Men om man har deltagit i ett projekt i Egypten så har man ju mer ’kött på benen’ om det är så att man behöver åka dit igen någon gång.

  • Matilda

    Hej! Jag ber om ursäkt i förväg, för jag är ju lite skadad av att vara akademiker. Men du ska absolut inte ge upp, känns det rätt så kör. Känns det som att du om några år kommer ångra att du valde bort en möjlighet, då ska du också köra!.
    Det kan finnas oanade möjligheter där du inte ser dem.
    Har en vän som disputerat inom det område du är inne och nosar på. Första gången hon var på utgrävning var under hennes doktorandtid. Att inte åka på utgrävning är nog inte det som kommer avgöra om du blir antagen till doktorandstudier.
    Du kanske redan tänkt på detta alternativ, men det går ju att göra studieavbrott när utgrävningskursen skulle börja. Ta ett annat jobb ett år (ett år går snabbt och pengar kan rulla in) och hoppa på nästa år.
    Heja dig!

    • Emma

      Haha, ja men det är alltid bra med en annan akademikers input! 🙂 Men ja, du har nog rätt i att det inte är om man varit på utgrävning eller ej som styr.. Jag har väl någon tanke om att ifall jag gör ett riktigt bra masterarbete så borde det kanske väga upp en del. Men det är ju svårt att veta eftersom de sällan är ute efter konkreta meriter (i alla fall inte där jag är). Tack för pepp!! 🙂

      • Matilda

        Det som brukar vara den stora dealen är förmågan att kunna skriva en relativt realistisk forskningsplan som visar på en forskningslucka på ett intresseväckande sett, som också visar att man har koll på nyckelforskning på det området. Men det är inte alla doktorandtjänster som kräver en forskningsplan, ibland kan det ju vara särskilda projekt som önskar doktorander och då kan det vara vissa metoder, teorier och kunskap om det specifika forskningsfältet som är det viktiga. Sedan kan vissa saker från CV:t vara en styrka, men det beror helt på. Masteruppsatsen är absolut en viktig sak, men det kan också vara andra saker (t.ex. publicerad artikel, forskningsassistent, dubbla examen som kompletterar varandra på ett bra vis….). Bra vitsord och referenser från tidigare handledare kan också vara bra. (När jag sökte den tjänst jag fick så hade professorn som intervjuade redan pratat med min f.d. handledare när jag var på intervju, trots att det är brukligt att ta referenser efteråt…)
        Tipset är helt enkelt att ta chanser där det finns, men inte mer än vad du orkar med. Och ha bra relationer med dina lärare/handledare 🙂

Kommentera