Okategoriserade

Ett tungt beslut

Hej på er!

Jag hoppas att ni alla har haft en fin vecka.
Själv sitter jag här vid mitt skrivbord och smuttar på mitt glöggté i skenet av ett levande ljus. Det skänker otroligt mycket lugn – ibland känns det som att en kopp té och levande ljus kan ställa det mesta till rätta…

Tyvärr har allt inte varit till rätt den här veckan för mig. Jag har funderat på om jag ens ska skriva om det i bloggen för jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Så detta blir helt enkelt ett wall-of-text inlägg för en gång skull.
Men för att komma till saken: Jag har drabbats av utmattningssyndrom.
Japp, jag sällar mig slutligen till alla stackare som lider eller har lidit av detta horribla tillstånd…

Egentligen kom det väl inte som någon chock när jag tänker efter. Jag har varit mer eller mindre stressad konstant under ganska lång tid, huvudsakligen på grund av plugget. I våras började jag dock känna av fler och fler diffusa, fysiska saker i perioder då det var extra stressigt: Jag fick ont på en väldigt specifik plats i magen, lite snett ovanför naveln. Jag har även haft svårt att andas ordentligt i säkert ett halvår. Dessa två saker kom som ett brev på posten för några veckor sedan när det visade sig att jag skulle ha väldigt mycket att göra en helg, både privat och i plugget; det kändes som att någon körde in en kniv i magen på mig samtidigt som jag nästan fick lite andnöd. Blev tvungen att sätta mig ner och bara försöka andas, men jag, liksom många andra, tänkte i min enfald att ”det är säkert ingen fara” och fortsatte på som vanligt.
Men så i måndags när jag var på gymmet kom verkligheten ikapp: Jag klarade inte ens lyfta 40 kg i marklyft! (Med risk för att låta som en dryg jävel, men 40 kg är inte ens hälften av vad jag vanligtvis lyfter…). Jag tänkte att ”okej, jag kanske bara har en riktigt dålig dag”, jag prövar nånting annat istället. Det gick inte. Att bara lyfta tillbaka stången kändes som att försöka rucka på ett berg. ”Jag håller på att få feber” tänkte jag då, för jag brukar känna mig väldigt svag om jag har feber. Men jag kände mig inte alls sjuk i övrigt. En aning förvirrad och uppgiven gav jag upp passet och åkte hem. Jag fick aldrig någon feber eller andra symtom och bestämde mig därför för att ge gymmet en ny chans på torsdagen. Samma sak igen, vikterna kändes som bergsmassiv, men jag lyckades ta mig igenom passet till 50% i alla fall.

Samtidigt hade stressen över plugget ökat och jag började så sakteliga se ett sammanhang kring intensiteten i plugget och hur jag själv mådde, både fysiskt och psykiskt.

Ofta kan man ju bita ihop i situationer som är psykiskt och fysiskt påfrestande – man tvingar sig att stå ut (fast man egentligen vill skita i det), för man vet att utfallet ändå är värt det. Micke kallar det för ”coping-mode”: Man bara mäktar med något som är jobbigt eller irriterande, om än tillfälligt. Jag brukar kunna sätta på mitt coping-mode på gymmet eftersom jag egentligen tycker det är ganska tråkigt att träna. Tentor/kommande deadlines, mingel, tråkigt pappersarbete är också situationer då coping-mode kommer extremt väl till pass – man lurar sig själv och nyttjar sin lilla kraftreserv för att stå ut. Sedan låter man den fyllas på igen under en tid.
Men det som hände mig på gymmet kan jag inte beskriva som annat än att kraftreserven är slut. Finito. Alltså helt slut. Det finns inte en gnutta energi kvar att ta av, även om jag ätit bra och sovit bra. Jag kan liksom inte ens låtsas att det finns. Krutet har brunnit ut.

Ovanpå detta var det länge sedan jag tyckte att plugget var roligt eller motiverande på riktigt. Vi började läsa två nya kurser för ett par veckor sedan och mitt ”vanliga jag” hade tyckt det skulle bli jätteskoj och spännande. Men det kändes bara jobbigt. Ingen glädje, ingen motivation, bara mer stress, fler inlämningar, ytterligare en jul och ett nyår som mer eller mindre försvinner i pluggdimma… Dessutom var det bara några veckor sedan jag beslutade mig för att sluta plugga på söndagar, som jag hade gjort hela tiden fram till dess. Så kan man inte ha det.
Det ska tilläggas att jag har lagt mig själv på en väldigt hög nivå med studierna redan från början eftersom jag ville fortsätta inom akademin (som jag också nämnde för ett par månader sedan). Denna höga prestationsnivå har ju dock betalat sig: Jag har fått stipendier och genomgående högsta betyg på alla kurser och här om veckan blev jag även tilldelad resepengar för att åka till Leiden på studieresa inför min masteruppsats. Men mitt självtvång att prestera har också straffat sig nu. Så jag tackade nej till pengarna…

För att fatta mig kort så har jag från och med nu tagit ett uppehåll med studierna. Ett år till att börja med.
Det var ett sjukt tungt beslut, som jag fortfarande inte har landat i. Det kändes rätt, men ändå inte. Men att fortsätta i mitt tillstånd hade känts ännu mindre rätt. Det hade blivit katastrof.
Så här är jag nu… Jag känner lite lättnad för att beslutet är taget, men annars känns allt liksom bara… konstigt. I över tre år har jag haft studier på hjärnan i stort sett varje dag och nu har jag inte det. Lite som att en del av mig har lossnat, på gott och ont. Jag grät nästan när jag mailade mina lärare om hur det låg till, men jag hade inget val.
Jag måste vila nu. Så får vi se vad som händer sen.
I vår ska jag gå tillbaka på deltid till mitt administratörsjobb på universitetet och det känns bra. Fram till dess… ja, jag ska vila som sagt, träna i den mån jag orkar, gå på promenader, fota, kanske blogga lite mer och bara skriva av mig lite oftare – tycker det är rätt skönt egentligen. För jag måste gör någonting de kommande månaderna, annars kommer jag ju bara bli stressad av att inte ha något att göra…
Dessutom har jag fått hjälp att träffa en kurator via Studenthälsan och det funkar väldigt bra. Det här med utmattning är ju helt nytt för mig, så att få lite råd och prata om det tror jag kommer hjälpa. Jag är ju liksom inte den första stressade studenten som kommer till dem, och jag är nog tyvärr inte den sista heller…

Så här ser det ut i alla fall. I nuläget mår jag relativt bra, så länge jag jobbar på att hålla mina tankar i styr. Det går lite upp och ner från dag till dag.
Nu har jag druckit upp mitt té och ljuset har några centimeter kvar till botten.

Kram på er.

There is always a beam of light in the distance.


14 kommentarer

  • Ajli Müller

    Oj oj oj, kära nån! Vilket klokt beslut, även om det måste ha känts väldigt jobbigt. Men det är ju en svår sjukdom, så det ät helt rätt att ge dig utrymme att låta kroppen och hjärnan få återhämtning. Ta hand om dig. Gör bara mysiga saker. Låt dig omhuldas,

  • Iza Palm

    Men då.. Det var ju minst sagt inte kul alls 🙁 Hoppas innerligt det blir bättre, att du får den hjälp du behöver. Jag funderade för ett tag sedan, om det inte kanske blev för mycket för att hinna med. Men med tanke på att du alltid varit så himla intresserad och brinnande så kanske det kunde gå. Men det utan pandemin i tanken dessutom, för även den kan ju dra ner på det mesta tyvärr. Inte att jag förutsåg att det skulle bli som det blev, men att det kanske skulle bli för mycket. Jag förstår att det var tungt att ta beslutet, men du måste ju må bra. Och att köra ända in i kaklet bara för att är ju sällan en bra idé.
    Var rädd om dig !! Finns om det behävs <3
    Fokusera bara på det som ger själen ro <3

    • Emma

      Finaste Iza, tack! <3 Och ja, det är nog lätt att vara efterklok, man tänkte liksom att "äh, det är bara en eller ett par veckor till, det klarar jag". Men till slut blir ju de där enstaka veckorna väldigt många...
      kram på dig

  • Matilda

    Du gör så rätt! Ta hand om dig och hitta tillbaka till dig själv, till orken, till glädjen. Skönt att du har ett jobb att falla tillbaka till också. (och kanske kanske kanske, innebär det att du trots allt får möjlighet till utgrävningsresan nästa år).

    Starkt av dig att ta dig tiden att skriva och berätta. Fokusera på dig själv nu ett tag.
    Styrkekramar

    • Emma

      Tack! 🙂
      Jo det känns bra att inte behöva tänka så mycket på den ekonomiska biten, det är ju lätt att man stressar upp sig över sådant annars…
      kramar

Kommentera