Okategoriserade

Då som nu för alltid…

…hette det sista albumet av kent, fast det kanske ni visste. Det kanske rent av hänger några kentfans härinne? Jag hade en period i mitt liv då jag var besatt av kent och följde allt de gjorde, lyssnade på allt. Jag var till och med indiepopare ett tag på högstadiet, haha!

På tal om perioder i livet så satt jag hur som helst och tittade igenom bilder på mig själv som jag (och andra) tagit genom åren – och det är inte lite bilder! Jag har ju alltid gillat att fota och har i princip alltid haft någon form av kamera till hands och de gånger jag inte vetat vad jag ska fota så har jag uppenbarligen roat mig med att ta bilder av mig själv. Narcissistvarning någon? Eller bara normal fjortis kanske…
Jag tänkte i alla fall att det kunde vara lite skoj att visa er ett litet axplock av bilderna – bilder från ett (eller många) tidigare liv. Den tiden då bildredigering för mig handlade om att ställa in sepia eller svartvitt i kameran.

Vi börjar med de allra första åren! Här får jag en puss av storebror.
Uppenbart att det var pappa som valde kläder åt mig..?
Här hade jag nog hittat på något sattyg, så skyldig som jag ser ut.
Så här såg det ut på baksidan av huset i Nordansjö där jag bodde mina första år. Vi hade några grannar, men det var ganska ödsligt i övrigt. Jag har dock väldigt varma minnen från den tiden och platsen. Och pappa gjorde en midsommarstång!
Här samlar jag snäckor på Öland i en jävligt ful page.
Året är… 1999 kanske?
Här är några år senare på högstadiet i Norberg! Närmare bestämt år 2005.
År 2006. Här hade jag visst blonderat mig och gått alldeles för hårt åt mina ögonbryn… Flickrummet avslöjar dock min livslånga kärlek till egyptologin!
Många av mina ”selfies” från den här tiden är i svartvitt, vet ej varför.
Friluftsdag med skridskoåkning och frusna mackor!
Nyår 2006/2007. Egypten-tavlorna har rivits ner till förmån för mitt (för tillfället) favoritband U2.
Fina grisjulgardiner hade jag också.
2007. Jag får lite invärtes klåda när jag ser hur mycket prylar jag hade på mitt rum… Allt skulle liksom vara framme. Synligt. I någon slags kaotisk ordning som bara jag förstod.
Här ville jag vara rödhårig, men jag var inte modig nog att färga håret rött så det blev rödbrunt istället. Älskade förresten den här stickade klänningen! Den + leggings och ett midjebälte var min standardoutfit.
Experimenterar med sepia… Detta är år 2010 och således sista året på gymnasiet. Minns att jag var ledsen här eftersom det tagit slut med min första pojkvän.
Så här i efterhand är det kanske det bland det bästa som hänt i mitt liv. Tänk om det inte tagit slut? Tänk om jag blivit kvar där? USCH! Får ångest bara av den tanken.
Här är jag i min första egna lägenhet! Som jag bodde i i typ 4 månader efter studenten.
Jag minns denna tid som extremt ångestladdad. Det var nog min första livskris när jag tänker efter. Jag och min bästa kompis ville flytta till Storstan. Till Stockholm. Där fanns det jobb, framtid och liv, och där skulle man kunna leva. Det kunde man inte på landsbygden där vi bodde. Vi skulle dö långsamt på landet, inte leva. Om vi bodde kvar skulle vi gå miste om exakt allt i livet. Jag minns att vi i princip satt och grät på kvällarna för att vi inte kände någon i Stockholm som vi kunde bo hos och för att vi fick ”nej tack” på alla jobbansökningar.
Men en kväll så vände det! Vi fick svar på en Blocketannons av en ung kille och hans syster som hyrde ut ett rum i Sollentuna. Det blev vår räddning. Vi flyttade i princip dagen efter, 19 år gamla och utan en tanke på allt det praktiska eller hur vi skulle klara oss ekonomiskt – eller att vi skulle bo tillsammans i ett rum på 10 kvadrat. I en lägenhet med två personer vi aldrig träffat.
Men det var skit samma. Vi var överlyckliga eftersom vi skulle kunna börja leva nu. Vi skulle komma bort från den förbannade Spökstaden.
Och aldrig återvända.
Här provar jag sushi för första gången, år 2011. Sushi var ju helexotiskt och fanns inte där jag växte upp!
Här är en av få bilder från rummet i Sollentuna! Vi bodde där i nästan ett år. Under den tiden hann jag gå upp rätt mycket i vikt; jag jobbade på café på Arlanda då och det blev en hel del fikande om man säger så… haha.
Hösten 2011 flyttade jag till Uppsala och började plugga på Historikerprogrammet.
Detta är dock en bild från Buenos Aires som jag åkte till i två veckor den hösten. Helt galet egentligen att åka som ensam 20-årig tjej till Argentina..? Jag var så himla modig som 20-nånting!
Det var i alla fall en riktigt häftig resa och jag skulle gärna återvända dit en vacker dag.
Här är en bild från kollektivet jag bodde i i Gamla Uppsala ett tag. Betalade 4000 spänn i månaden för ett rum på 10 kvadrat.
Sjukt hur folk suger ut studenter på det viset!
Hade även en kort Stevie Nicks period…
…innan jag bestämde mig för den korta, sofistikerade looken. Ja, jag klippte mig själv och ja, ena sidan blev mycket kortare än den andra. Detta faktum dolde jag rätt bra med locktången.
Detta är någon gång 2012…
…liksom detta. Här levde jag studentlivet i Uppsala till 100% och sprang på nation nästan dagligen. Det var ett par otroligt roliga år, kanske de roligaste i mitt liv. Människor kom och gick under den här tiden, men några av dem umgås jag med fortfarande.
Det är nog lite unikt med Uppsala, eller åtminstone med studentstäder. Många kommer hit själva från hela Sverige, ja, hela världen egentligen.
Man känner ingen och många är ofta lite sökande och vilsna kring vad de vill i livet. Den känslan skapar liksom en sammanhållning som jag aldrig upplevt på något annat håll, och pluggar man ett specifikt ämne så har man ofta redan en del gemensamt i grunden.
Men jag minns att vi var ett gäng på ca 10 personer från Historikerprogrammet som gick på nation tillsammans under den första veckan. Det var ju lite spänt eftersom vi inte kände varandra, men helt plötsligt började en i gänget att citera Sagan om Ringen, varpå nästa person fyllde i, och sedan nästa, och så vidare! Där och då hade vi funnit varandra i vår kärlek till Tolkien, historia och fantasy, och äntligen kunde vi vara oss själva på ett sätt vi inte kunnat eller vågat tidigare.
2013 hade jag mörkt hår! Här bodde jag och en annan tjej i en ombyggd källare i en villa. Det var två stora rum, en toalett och ett litet kök. Väldigt mysigt!
På 10 år har jag förresten hunnit flytta 7 gånger…
Och vi avslutar med sommaren 2021.
(Det finns ju en hel del bilder på mig från 2017 och framåt här på bloggen)!

Det var det. 30 år i 23 bilder. Det känns som åtminstone 5 olika liv. Det är ju lite pseudofilosofiskt att fundera på sånt här och hur man förändras genom åren. Folk snackar ju om att ”hitta sig själv” vid en viss tidpunkt, men jag tror faktiskt inte på det. Vad innebär det ens att hitta sig själv? Komma till ro med saker? Med sig själv? Det kan man väl göra, men det är ju ofta högst temporärt. För mig är handlar allt i livet om ständig förändring, både fysiskt och mentalt. Problemen avlöser varandra. Människor förändras och omgivningen förändras. Men det behöver ju inte vara något negativt. Om man ska hårdra det och sammanfatta livet med ett enda ord skulle jag säga att det är just det – Förändringar. Stora som små.

Önskar er en fortsatt fin helg! <3

6 kommentarer

  • Zilia Ving

    Kul att se alla bilderna och få en liten tillbakablick i din livshistoria. 🙂 Och coolt att ditt Egypten-intresse fanns redan så långt tillbaka i tiden!! Vilka läckra tavlor alltså. =) Jag var också väldigt historieintresserad som barn minns jag. Sen försvann det i fokus under tonåren och kom tillbaka starkare igen i vuxen ålder. När jag var i Louvre museum i Paris för 4 år sedan tog det en halv dag för mig att ta mig igenom bara de två första rummen… haha.. sedan fick min make säga åt mig att skynda på, för han höll på att dö av uttråkning och det fanns ju typ 356 rum kvar att gå igenom… =D Hade jag fått tagit den tid jag önskade så hade jag nog fått bo där i 3 veckor.

    Men ja.. hitta sig själv, det gör man väl inte riktigt alltid. Jag tror också att vi är i ständig förändring. Jag hade en ”livskris” förra året och har fortfarande inte hittat balansen i vem jag är nu. Men jag är garanterat in densamma som för två år sedan. =O

    • Emma

      Åh jag förstår att du ville gå runt där hur länge som helst, det hade jag också velat! 😀 Har faktiskt aldrig varit i Louvren, skulle såå gärna åka dit.
      Och ja, jag tror det är en del i att vara människa helt enkelt, att förändras, växa, omvärdera saker, etc. Man lär av sina misstag och erfarenheter liksom. 🙂
      Hoppas att du känner dig något så när på rätt bana nu åtminstone, även om sånt ibland kan ta tid. <3
      kram

  • Christina Karlsson

    Tack för att du delar med dig av dina personliga bilder. Kul att få en inblick i ditt liv och din bakgrund 🙂 Tänk vad mycket vi människor är med om under ett liv och så otroligt mycket som förändras och utvecklas på vägen. Livet är bra fantastiskt ändå!

    Ha en fortsatt fin söndag!
    Kram Christina

Kommentera