Historiska ting,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

Cthulu vaknar

Tänk att ägna ett helt liv åt att skriva berättelser och kosmiska myter som ingen i omgivningen bryr sig om. En vilja att skapa ett fiktivt universum – välgrundat, men samtidigt öppet för tolkning och modifikationer. För att sedan få alltsammans sorterat till genren pulp fiction, eller kiosklitteratur som vi skulle säga på svenska. Detta var verkligheten för H.P. Lovecraft och hans berättelser om the Great Old Ones. Lovecraft skrev novellen Cthulu vaknar för nästan hundra år sedan, men det skulle dröja ända till 1970-talet innan hans verk fick något som helst erkännande och då hade han redan varit död i nästan 40 år. Ändå har författare som Stephen King inspirerats av honom i mångt och mycket och det finns få skräckfantaster som inte sett eller hört något som ursprungligen är skapat och/eller inspirerat av Lovecraft, även om de inte är medvetna om det. Filmer som The Thing och Jacob’s Ladder är Lovecraft-grundade, liksom stora delar av World of Warcraft världen i princip är en rip-off av Cthulu-myterna.
Bara de senaste fyra-fem åren har en hel hög med ”Lovecraftian” brädspel getts ut, varav flera rankas bland de bästa i världen.
Lovecraft har dock kritiserats i modern tid för sin rasistiska läggning, men samtidigt menar många att det inte går att komma ifrån det faktum att han skapade något unikt, förbryllande och fängslande och som tilltalar en hel värld av skräck- och fantasynördar.

In his house at R’lyeh,
dead Cthulhu waits dreaming.”

Cthulu vaknar (1928)

Men vad är det då som fascinerar så mycket med myterna om Cthulu och de andra Great Old Ones?
Jag kan såklart inte göra hela mytoset rättvisa här, men i stora drag handlar det om att vårt universum befolkas av kosmiska, ondskefulla varelser (Great Old Ones). De dyrkades i fanatiska kulter på olika platser i världen för många millennier sedan, men har sedan dess fallit i glömska (åtminstone tror man det…).
Kärnan i mytoset är att dessa kosmiska varelsers existens är så massiv att människor blir permanent galna när de får en skymt av den, eller försöker sig på att förstå den. Madness är ett centralt fenomen hos Lovecraft och det är det som drabbar människorna som av misstag eller med vilje får vetskap om the Great Old Ones.
Cthulu själv beskrivs som den största av varelserna – en flera hundra meter hög blandning av drake, bläckfisk och människa. Han sitter fängslad i havet i en stad av sten som kallas R’lyeh. Men från sitt fängelse kan Cthulu fortfarande skapa oro och undermedveten ångest hos människor genom deras drömmar eftersom han gör dem medvetna om att han en dag kommer att återvända…

Man kan ju på sätt och vis förstå varför dessa berättelser blivit så populära i vår tid. Många människor älskar ju tanken på något kosmiskt, ofattbart, skrämmande och uråldrigt. Men det har vi väl egentligen alltid gjort..? Antika kulturers mytologier handlar inte sällan om abstrakta, kosmiska varelser som styrde universum i tidernas begynnelse. Vi verkar helt enkelt inte gilla tanken på att det bara kan ha varit helt tomt där ute. Och vi vill tro att det finns något mäktigare än oss själva någonstans i universum. Något eller någon som sitter på alla svar till våra frågor. En ordning i kaoset. Så därför tror vi på aliens, Atlantis, gudar, gudinnor och allsköns andra väsen.

Hur som helst väntar jag fortfarande på den dagen då Ludvig Josephson från Creepypodden ska läsa in Cthulu vaknar på svenska.
Vilken grej det vore!

16 kommentarer

Kommentera