• Väsen, myter och vidskepelser

    Gudar och gudinnor utan like del I – Artemis

    ”Leto bore Apollo and Artemis, delighting in arrows,
    Both of lovely shape like none of the heavenly gods,
    As she joined in love to the Aegis-bearing ruler.”

                                           – Poeten Hesiod, 700-talet f.Kr.

    Jakten, vilda djur, oskulden, vildmarken – allt detta symboliserar gudinnan Artemis. Tvillingsyster till solguden Apollon, och dotter till gudarnas konung Zeus. Med pilar och båge är hon på ständig jakt, men hon beskyddar likaså.

    Hon sägs vara en av de äldsta och viktigaste av de grekiska gudomarna under antiken. Även romarna tog sig an gudinnan Artemis, liksom de gjorde med många andra grekiska gudar, men de kallade henne för Diana.

     

    artemis, greek, and mythology-bild
    Bild

    Artemis kännetecknas framförallt som en beskyddare av allt det vilda, och hennes symboler är cypress-trädet och rådjuret.
    Man vet dock inte varifrån hennes namn kommer, eller vad det betyder. Vissa menar att Artemis dyrkades som en naturgudinna redan innan det antika Grekland existerade. Detta kan också förklara varför hon hade en så stark position bland de många grekiska gudarna.

    Många gånger kan nämligen gudar och gudinnor som dyrkats länge helt enkelt omformas och t.ex. byta namn och utseende för att passa mer i tiden och kulturen som den ser ut just då. Men de behåller sitt ursprungliga syfte.
    Naturgudar och gudinnor tillhör de äldsta väsen som människan tillbett, och det är möjligt att en för-grekisk naturgudinna behölls och så småningom blev Artemis, och sedan romarnas Diana…

     

    Bild

    Det mest intressanta med Artemis tycker jag dock är hennes tempel som ska ha legat vid Efesos i dagens Turkiet.
    Artemistemplet tros ha stått på en plats där man tillbad naturgudinnan, och templet räknades till ett av den antika världens 7 underverk.

    Underverken valdes ut eftersom man ansåg att dessa var människans då främsta prestationer. Det enda som finns kvar idag av de ursprungliga underverken är Cheopspyramiden i Giza, som ju är skapligt massiv. Artemistemplet ansågs dock vara det främsta av underverken, så man kan ju bara fantisera om hur storslaget det måste ha varit!

     

    Bild

    Artemis med tvillingbrodern Apollon.

     

    Detta avslutar del 1 i mytologi-serien! Dagarna framöver blir det fortsatt flyttstök och möbelbygge, men jag ska självklart försöka klämma in del 2 någon gång också. Denna kommer att handla om en (enligt mig) asball gud från min favoritkultur…

     

     

    Until next time!

     

  • Väsen, myter och vidskepelser

    Mytologi – det som bara är…

    Mytologi! Ett av mina stora intressen som hängt med sedan barnsben. Kanske för att mytologi går hand i hand med historia på många sätt? Eller för att det är nära förknippat med överjordiska fenomen och osynliga makter? Det där vidunderliga och vackert fasansfulla som människor fascinerats och förfärats av i alla tider, i alla kulturer.

    För mytologi är ju just det – mytiskt. Och vad är myter egentligen? Det vanligaste svaret är att det är en samling berättelser som skrivits ned och/eller berättats av en kultur under en väldigt lång tid. Dessa förblir relativt oförändrade, men har nästan alltid en religiös grund.
    Myterna blir som ett slags gemensamt minne och en tidlös sanning för den kulturen. Så länge det finns någon som tror på myterna så kan de hållas levande, trots att ingen nu levande människa har upplevt något av allt det där storslagna.

    För redan under antiken var myternas innehåll uråldrigt. Man ville förklara sådant som stod bortom vårt förstånd. Hur skapades världen och allt däri? Varför finns vi människor? Vad händer när hela världen rasar samman? Och vem eller vilka har den slutgiltiga makten att styra över allt detta?
    Frågor som vi idag till viss del kan förklara med hjälp av forskning och teknik, om än inte till 100%. För vi förklarar ju universums existens med hjälp av teorier som verkar rimliga för vår tid. Men vi kan aldrig vara helt säkra.
    Antikens folk gjorde precis samma sak – de hade inte de verktyg vi har idag, men de skapade en sanning som de tyckte verkade rimlig. De vände sig till stjärnorna, till haven, och till varandra för att få förklaringar till existensen. Precis som vi gör idag.

    För mig som icke-religiös, och troende på naturvetenskapen fullt ut, kan Big Bang-teorin i den meningen vara vår moderna tids skapelsemyt. Ingen vet med säkerhet att det var så det gick till när universum och Jorden bildades, men det verkar rimligt. Så därför väljer jag att tro på det.
    Och det är nog just det som är vitsen med myter. De går varken att avfärda eller belägga – de bara är. Öppna för vem som helst att tro på dem, eller låta bli. 
    För vissa människor är det jätterimligt att människan är skapad av lera den sjätte dagen. För andra är det rimligt att vi är en utvecklad apa.
    Den stora skillnaden är väl att myter är orubbliga för tolkning och förändring, medan teorier faktiskt är till för att testas.

    Men när man tänker på ordet mytologi så är kanske inte skapelsefrågor det första som dyker upp.
    Mytologin samlar myterna och dess karaktärer, som allt som oftast utgörs av gudar, gudinnor och hjältar av olika slag.

    Man kanske istället tänker på den gamla grekiska mytologin med Zeus och Apollon, eller nordiska Ragnarök…
    Det var faktiskt också det som var tanken med det här inlägget, och inte alls att det skulle bli så långt och reflekterande… nåja!
    Jag har nämligen tänkt lista mina favoriter ur mytologier från olika kulturer (i stil med serierna jag skrev om svenska hjältar och nordiska väsen, och till viss del platser jag vill besöka)

    Eftersom jag har ganska nischade nördintressen så blir det liksom skojigare att dyka ner lite djupare i vissa karaktärer! Håller ni med?

    Så, imorgon kommer första delen, och denna behandlar en av de stora gudinnorna i antikens Grekland… I’ll see you then!

     

     

    Until next time!

     

     

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Okategoriserade,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Ett år med Emblas!

    Tiden går snubblande fort, och det blir extra påtagligt när jag, liksom många andra, har en blogg att titta tillbaka på för att se vad man egentligen har gjort med sin tid.
    Idag är det nämligen ett år sedan jag bestämde mig för att starta en historieblogg, a.k.a Emblas! I december förra året var jag sjukskriven i nästan en månad på grund av en ryggskada. Jag visste från dag ett på sjukskrivningen att jag skulle bli tokig av rastlöshet om jag inte hade nåt att göra på dagarna. Så jag tänkte att nu skulle jag passa på att starta den där bloggen jag gått och fnulat på ett tag!

    Jag ville inte starta en livsstilsblogg eller vardagsblogg eftersom jag helt enkelt inte tycker om att prata/skriva om mig själv… Så det fick bli en kombination av mina intressen inom historia, oknytt, foto och skrivande (och lite annat)! Resultatet blev denna hybrid-mashup-blogg som jag måste säga att jag ändå är ganska stolt över!
    Framförallt är det otroligt kul med alla kommentarer och mejl jag fått av er som läser bloggen! Det gör det verkligen värt att lägga ner tid på att få till så bra inlägg som möjligt, och jag hoppas att det kommer att gå hem även i framtiden.
    Även om jag inte har några ambitioner att bli en ”stor” blogg, så känns det ändå väldigt hedrande att fler och fler hittar hit. De första månaderna hade jag kanske 10-20 läsare om dagen, och idag är Emblas stadigt i topp 10 av de mest lästa Uppsalabloggarna – svinkul!

    Men enough chitchat, nu tar vi en titt tillbaka på hur det har sett ut här det gångna året!

     

    Mitt första inlägg i december förra året handlade om min kärlek till gamla Uppsala.
    Jag var inte riktigt hemma på hur jag skulle skriva inläggen och layouten på bloggen var ganska trist…

     

    I januari började jag skriva på min bloggserie om svenska hjältar och legender. Superkul tyckte jag!

     

    I februari flyttade min underbara fluffboll Sally in hos mig!

     

    I mars fortsatte jag med serien om väsen och varelser i folktron. Inlägget om mylingar är fortfarande ett av de mest populära på bloggen!

    Samma sak gällande min medeltidsklänning!

     

    I april var jag på fotoutflykt med pappa i Sala. Våren var definitivt på ingång!

     

    I maj besökte jag ett alldeles magiskt vackert ställe i form av Linnés Hammarby, alldeles utanför Uppsala.
    Kommer definitivt återvända hit nästa vår/sommar!

     

    I juni blev det ganska mycket flängande, som hör sommaren till. Det blev bland annat en vända hem till skogarna i Norberg.

     

    Och midsommar ute på fälten!

    I juli drog jag iväg på min efterlängtade historiska roadtripp. Bland det bästa jag gjort på väldigt länge!

     

    Augusti betyder Medeltidsveckan! Även om jag bara var där ett dygn denna gång.

     

    I september hade hösten kommit för att stanna. Och jag åkte bland annat till Skokloster och kikade runt.

     

    I oktober började bloggandet gå ner lite i dvala, precis som jag själv. Höstmörkret gör mig alltid extremt opepp på typ allt…

     

    Samma sak gällde typ hela november, men det blev åtminstone en sväng till huvudstaden och Livrustkammaren!

     

    Och december…? Ja, jag har åtminstone hunnit julpynta och baka lussebullar. Men julmys-känslan är lååångt borta eftersom allt mitt fokus ligger på Gambiaresan som bär av på tisdag! (Därav bloggfrånvaron senaste tiden, och en ursäkt på förhand för frånvaron fram tills vi kommer hem igen den 13e…)
    Iallafall, det ska bli SÅ spännande att åka dit och uppleva kulturen, djuren och framförallt värmen! <3
    Resväskan står framme och passet är giltigt, here we go!

    Önskar er alla en underbar helg och första advent!

     

    Until next time!

  • Naturligt,  Väsen, myter och vidskepelser

    Nattens brud dansar i skymningen

    Midsommarafton betyder otursdagen för mig. Ända sen jag var liten så har jag alltid lyckats skada mig eller råkat ut för olika olyckor just på midsommar. Därför bävar jag litegrann varje år inför denna högtid eftersom dessa trauman liksom klänger sig kvar. Jag har inte ”firat” midsommar på flera år, utan sitter mest och väntar på att denna dag ska passera utan några större incidenter. Sen kan jag tycka att midsommar liksom nyår är rätt överskattade högtider, men det är nog bara jag…

    Men midsommar är ju också den tiden på året då man enligt den gamla hednatron hade som allra starkast band till naturen och dess väsen. Ville man ha svar på gåtor om livet och existensen så var det nu man skulle passa på, denna ljusaste natt på året! (Förr firades nämligen midsommar alltid vid sommarsolståndet, så egentligen går vi ju miste om den traditionella ”midsommar-magin”…)

    Öppensinnad som jag är så kände jag ändå att jag kanske för en gångs skull ska ta tag i det här med otursdagen, och utnyttja denna urgamla kraft och bryta förbannelsen som jagat mig så länge. Så igår i skymningen tog jag min lilla cykel och rullade iväg mot fälten utanför Uppsala. Här har ju hednatron haft sin allra starkaste anknytning, så jag tänkte att det borde passa bra! Vad kan gå snett liksom..?

    Ungefär här upptäckte jag att jag stod barfota mitt i ett bo med skogsmyror… de nyps ju de små jävlarna och det svider!

    Sedan höll jag på att trampa på denna lilla fågelunge som satt alldeles ensam ute på fältet.
    Någon som vet vad det kan vara för fågel?

    Som den bonnläpp jag är i grunden så slängde jag snabbt ihop en bonnkrans av björkris och midsommarblomster.
    Dessa kransar blir absolut finast tycker jag. Rosor och sånt är för stockholmare!

    Många undrar varför jag ser så sur ut när jag typ är den gladaste personen som finns och skrattar nästan jämt åt allt.
    Att se arg ut är tyvärr ett släktdrag som jag ärvt av min pappas sida. Jag kan inte le på bild utan att se ut som typ Freddy Kreuger.
    Jag måste göra grimaser eller se allvarlig ut för att det ska bli någorlunda bra…

     

    Summa summarum: 
    Jag råkade inte ut för några olyckor igår!
    Är förbannelsen bruten? Kanske.
    Är jag vidskeplig? Ja.
    Beror olyckorna bara på otur och slumpen? Kanske.
    Är midsommarnatten magisk oavsett hur man väljer att fira den? Definitivt!

     

    Until next time!

  • Historiska ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    En plats i dimmornas land

    Här om dagen fick jag frågan om vart min drömresa går någonstans. Och svaret är enkelt: England! Närmare bestämt sydvästra England och Cornwall-området. Jag har varit i England många gånger, men av någon anledning har jag aldrig tagit mig till Cornwall, trots att det knappt är några avstånd att tala om egentligen…
    Varför just Cornwall?
    För att jag har sett på bilder och filmer därifrån ända sedan jag var liten, och det verkar vara den absolut vackraste platsen på jorden!
    Om jag tycker så bara av att se det på bilder, så tror jag att det är mycket bättre i verkligheten.
    Men den största anledningen är nog den magiska atmosfär som hela området utstrålar. Dimmorna ligger ofta täta här precis i gryningen, för att sedan lätta och avslöja the greatness of Cornwall. För en historienörd och sagofantast så är detta en plats som inte liknar någon annan! Här finns mängder av förhistoriska lämningar, Tintagel, Glastonbury Tor, och den plats där man tror att Camelot kan ha legat. Ja precis, det Camelot som kung Arthur och riddarna av det Runda bordet höll till i… gåshud!
    Och tittar man på bilder från Cornwall med omnejd så förstår man verkligen varför människor har dragits till detta vackra landskap i alla tider. Här har man dyrkat naturen sedan stenåldern, och resterna av detta finns kvar än idag. Skog och berg i all ära, men det är något med högländer, små sjöar, och vidsträckta fält som verkligen talar till mig på ett nästan religiöst sätt.
    Kanske är det just för att jag är uppvuxen bland skog och berg så jag har liksom blivit mättad på det. Jag vill stå på de öppna vidderna där vindarna härskar och havet tar vid alldeles intill…

     

    Bildkälla 

    Vem behöver Thailand och skit när vi har detta jättenära!

     

    Bildkälla

    Glastonbury Tor i dimmorna. Glastonbury är platsen där Arthurlegenden utspelar sig till stor del

     Bildkälla

    Sagan i verkligheten.
    Slottet Tintagel finns på riktigt till skillnad från Camelot (vad man vet än så länge iallafall…)

    Bildkälla

    Vackra Dartmoor. Om inte detta är paradiset på jorden så finns det ta mig tusan inget!

    Jag håller redan på att staka ut mina planer för att åka till Cornwall nästa sommar, längre än så orkar jag inte vänta!

    Har ni förresten några drömresmål?

    Until next time!

  • Historiska ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Estnisk mytologi – Barnprogram eller skräckfilm?

    Mytologi är ett härligt ämne! Personligen tycker jag det borde vara ett eget ämne i skolan, men det är nog bara jag…
    Det som är spännande med myter och legender är att de ofta innehåller ett litet uns av sanning. Det börjar ofta i någon form av religiös skrift eller berättelse med koppling till en specifik religion eller kult. Sedan förs dessa myter vidare genom muntliga berättelser och skrifter.
    Även om berättelserna förändras genom årtusendena, så kan man liksom låta fantasin skena iväg med gott samvete och fundera över hur alla dessa hjältar, gudar och fiender levde och verkade.

    En mytisk figur som jag länge varit rädd för och fascinerad av är jätten Tõll, eller Suur Tõll som han heter på estniska.
    Estnisk mytologi är kanske inte ett ämne som dyker upp vid middagsbordet direkt, men just därför är det extra spännande!
    Nu är jag ingen expert på området, men efter att ha sett en animering à la Sovjet av just jätten Tõll så blev jag tvungen att ta reda på mer.
    Denna animering är för övrigt en mardröm att titta på. Ni vet feberdrömmarna man hade som liten med en massa konstiga former och läskiga ljud? Typ så är hela filmen.
    Så om ni är lättskrämda så kanske det är bättre med någon annan typ av animerat…
    Själv har jag dock sett filmen ca 10 gånger nu, så det börjar ändå kännas okej. Trots allt så är ju jätten Tõll en snäll jätte som vill skydda sin fru och sitt folk mot de ondskefulla inkräktarna som kommer till hans ö.
    Det är egentligen inget tal i filmen, men om man förstår ryska eller estniska (det gör inte jag!) så kanske den ändå makes some kind of sense.

    Om inte annat så kan man ju åtminstone ta några minuter att förundras/förfasas över de sovjetiska tecknarnas förmåga/oförmåga att trollbinda sin publik…

    Trevlig fredag allesammans!

     

     

     

    Until next time!

  • Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Kvalborgshälsningar från John Bauer-spöket

    Idag firar vi det som kallas Kvalborg i Uppsala, alltså dagen innan Valborg. För studenterna är detta den stora förfesten innan Valborg som ju är en riktigt stor högtid här!

    För mig blir det dock inte så mycket firande eftersom jag börjar bli gammal och inte orkar dricka två dagar i rad. Ibland kan jag sakna att ränna runt på nationerna som student, men den tiden är liksom förbi. Jag skulle helt enkelt inte palla med allt folk, den höga volymen och de ofattbara mängderna alkohol som flödar…
    Det hände nog nånting från det att man slutade plugga. Helt plötsligt blev man bakis i tre dagar av ett glas vin, medan man som student orkade med att börja supa på en måndag förmiddag och fortsatte till lördag kväll. Ganska sjukt egentligen, men samtidigt måste jag säga att studietiden har varit den absolut bästa tiden i hela mitt liv. Det kan inte jämföras med nånting alls! Så många minnen, och underbara vänner för livet är nog svårt att hitta någon annanstans.

    Hade det varit för typ tre år sedan så hade min dag förmodligen sett helt annorlunda ut: Jag hade nog haft fullt upp med nån random korridorsfest nånstans i stan, eller varit på grillparty i Ekonomikumparken, för att sen springa vidare ut på någon av nationerna.
    Men icke idag!
    Idag har jag istället känt mig kreativ och tänkte att jag skulle photoshopa en läskig valborgsbild av mig själv. Men det blev inte alls som jag tänkt mig så jag kastade allt och slängde snabbt ihop en spökbild i John Bauer-anda istället!
    Blev ändå rätt nöjd med resultatet!
    Det kanske är en bra strategi att ha en solklar idé som skiter sig, för då dyker en helt annan snilleblixt upp istället?

    Trevlig valborgshelg på er! <3

    The Bauer-witch/ghost/anomaly

     

    Until next time!

  • Väsen, myter och vidskepelser

    Väsen och varelser i folktron del X – Spöken

    Det har nu blivit dags för sista delen i serien om väsen och varelser i folktron. Och vad passar då bättre än att avsluta med det väsen som jag personligen är allra mest rädd för: Spöken!
    Ja, jag är faktiskt riktigt rädd för spöken, trots att jag aldrig upplevt något som jag skulle räkna som ”spöklikt”. Men det är ju nånting med den där ovissheten som gör att jag är på min vakt på något sätt! Jag tror dock att jag, om jag skulle uppleva något spökfenomen, inte skulle tro på det själv, utan förklara bort det in i det längsta. Jag är ju trots allt rationellt och vetenskapligt lagd, men samtidigt tror jag på krafter och väsen som kanske är bortom vårt förstånd…

    Ett av de mest kända spökfotona i historien: Spök-munken i Newby Church, New Yorkshire. Fotot är taget av en pastor år 1963. Långt innan PhotoShop alltså!

    Hur som helst. Spöken finns i alla möjliga skepnader och varianter i kulturer över hela världen. I alla tider har människan trott på någon form av ande eller vålnad som kan komma tillbaka från de döda.
    I Sverige och Skandinavien har vi ända sedan vikingatiden haft en tro på olika typer av gengångare. En av alla dessa gengångare kallades för draug. Draugen beskrivs som en ondskefull ”zombie” som vaktade gravar och gravskatter.

    Men när kristendomen spred sig så trodde man att spöken var förknippade med döda personer som inte fått någon ro i sin grav. Det kunde vara människor som inte hunnit uträtta en viss sak under sin livstid, blivit mördade utan att få upprättelse, eller att de bara vill förmedla något till de levande. Vissa spöken sägs vara knutna till en viss plats och visar sig vid exempelvis en specifik tidpunkt. Andra spöken är inte platsbundna, utan förflyttar sig över områden och kan rent av förfölja folk…

    Trots årtusenden av tro, och med dagens moderna teknik så har ingen ännu lyckats bevisa spökens faktiska existens. Det finns massvis med prispengar som utlovas från olika håll till den som kan bevisa något paranormalt. Men ännu har ingen lyckats. 

    Frågan om spökens existens är lika evig och obesvarad som meningen med livet. Kanske får vi aldrig något svar. Kanske behöver vi inget svar, eftersom det skulle vända upp och ner på hela existensen…

    Har ni upplevt något spöklikt någon gång? Kanske rent av sett ett spöke?

     

    Until next time!

  • Väsen, myter och vidskepelser

    Väsen och varelser i folktron del IX – Jättar

    Det har blivit dags för näst sista delen i serien om våra nordiska väsen och varelser!
    Jag tänkte därför slå på stort (bokstavligen!) och berätta lite mer om ett väsen som präglat vår folktro ända sedan tiden före vikingarna – jättar.

    Jättar förekommer inte bara i nordisk folklore och mytologi, utan de finns i många varianter i kulturer över hela världen. Exempelvis är titanerna i den grekiska mytologin massiva varelser som styrde universum under den mytiska eran.
    I Bibeln berättas om jätten Goliat som dödades av kung David. Och enligt irländsk-keltisk mytologi så var jätten Fionn mac Cumhaill den som byggde the Giant’s Causeway så att han inte skulle bli blöt om fötterna på sin väg mot Skottland…

    Men i den nordiska mytologin så bodde jättarna i en egen värld, Jotunheimr, efter att jätten Ymer hade skapats ur kosmos. Läs mer om skapelsemyten här!

    Tor dräper en av jättarna från Jotunheimr. Bild från Google

    Jättarna levde vidare i historien med olika attribut och utseenden, och berättelserna är många om hur jättar har dragit fram genom den svenska bygden!
    Man tror till exempel att stora stenblock som ligger på åkermarker kommit dit eftersom jättar och troll brukade kasta stenblock mot kyrkorna, men att de missade ibland. Jättarna ogillade nämligen kyrkor och kyrkklockor extremt mycket!
    En annan berättelse (som jag gillar!) menar att Öland och Gotland bildades genom att en jätte tog händerna fulla av landmassa och slungade iväg dessa ut i havet.
    Hålen som uppstod i marken fylldes så småningom med regnvatten och bildade Vänern och Vättern. Detta är ju lite lustigt, för tittar man på en karta hur öarna och sjöarna är formade så skulle det kunna stämma… Vad tror ni?

     

    Until next time!

     

     

     

  • Väsen, myter och vidskepelser

    Väsen och varelser i folktron del VIII – Mylingar

    NU. Är det dags för åttonde delen i serien om varelser och väsen i folktron!
    Det har ju blivit ett litet uppehåll, men vad gör väl det när denna del kommer att handla om något så läskigt som mylingar!

    Mylingar är nämligen något som jag personligen varit väldigt skrämd av ända sedan jag var liten. De vuxna sa att man kunde drabbas av ”mylingars vrede” om man inte skötte sig, eller att ”mylingarna kommer fram i så fort det mörknar och attackerar ensamma barn”.
    Kanske blev man så rädd just för att mylingarna själva är barn och man kunde liksom relatera till dem på ett annat sätt som liten…

    Enligt folktron är en myling just ett litet odöpt barn som går igen eftersom de inte fått en riktig begravning. Det kunde till exempel vara ogifta kvinnor som blivit gravida, och i ren desperation hade de ihjäl sina nyfödda barn eller lämnade dem att dö långt ute i skogen. Allt för att inte dra skam över sig själv och familjen! Andra fall kunde vara familjer som var för fattiga för att ta hand om fler barn, och därför gjorde man sig av med barnet så fort som möjligt.

    Jag har alltid tyckt att de odöda barnen i Game of Thrones passar ganska bra in på min bild av hur en myling ser ut…

    Mylingarnas syfte var att på något sätt få frid, och detta kunde de bara få genom att bli begravda i vigd jord på kyrkogården.
    Därför sades de hoppa på ensamma vandrare bakifrån och krävde att han eller hon tog med mylingen till en kyrkogård!

    Mylingarnas utseende varierar, men det sägs att de var väldigt stora, och den som hade oturen att behöva bära en myling mot kyrkogården upptäckte hur denne bara växte och blev tyngre. I värsta fall orkade man inte bära mylingen hela vägen fram, och denna dödade då sitt offer för att sedan hoppas på nästa… (just det här tyckte jag var skitläskigt när jag var liten!) [tycker nog det fortfarande]
    En evig kamp av hämnd och vrede kan sammanfatta mylingarnas existens…

     

     

    Until next time!