• Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Okategoriserade,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Där legend möter verklighet – fortsättningen

    Vi fortsätter som sagt med resten av bildbomben här, enjoy!

     

    Om man har viljan och orken att ta sig högst upp så blir man hälsad av kung Arthur.

    Härifrån kunde man även se över till andra “sidan” av slottet.

    Man kunde se rätt långt i största allmänhet!

    Dags att påbörja passagen!

    Jätteimpade bergsklättrare!

    Man kände sig ganska liten och obetydlig på den här vilda och väldiga platsen, speciellt nere på stranden…

    Även om grottorna såg häftiga ut från toppen av klipporna, så var de faktiskt ganska små… men det var inget som hindrade oss från att utforska!

    Som gjort för smugglare?

    Till slut blev vi dock tvungna att lämna det mytiska slottet Tintagel och bege oss tillbaka mot byn med samma namn.

    Här lever man gott på legenden om kung Arthur och hans riddare eftersom människor från hela världen kommer till denna magiska, om än något otillgängliga plats.
    Längs gatorna fanns t.ex. vandrarhem och restauranger döpta efter legenden, och flera butiker som bara sålde fantasy- och sagoinspirerade föremål.

     

     

    Japp, detta var helt klart resans stora (och oväntade) höjdpunkt! Jag förstår verkligen varför människor dras till dessa platser och har gjort så i alla tider.
    Liksom Stonehenge och Glastonbury attraherar såna här mytiska platser gärna moderna hippies och typ New Age-människor också, vilket jag tycker är lite skoj.
    Personligen vill jag ju gärna tro på legenderna, men det är framförallt den påtagliga historien som lockar mig.
    Men för andra är det nog precis tvärt om…

     

    Efter Tintagel for vi vidare mot Cornwalls södra kust och det fantastiskt vackra Roseland som jag tänkte visa i nästa inlägg.

     

    Until next time!

     

    Loading Likes...
  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Okategoriserade,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Där legend möter verklighet – Tintagel

    Nu, kära vänner, ska jag äntligen visa vilken extraordinär plats vi har haft nöjet att besöka:
    Tintagel.

    Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det här stället (som ligger vid Cornwalls norra kust) verkligen tog andan ur mig. Jag visste ju att det låg ganska häftig till vid klipporna, men att det var så här stort, mäktigt och sagolikt, det hade jag ingen aning om!

    Förutom en central punkt i Arthurlegenden, så har Tintagel varit en viktig arkeologisk plats sedan början av 1900-talet. Man har bland annat hittat rester av keltiska kloster, samt flera normandiska byggnader.

    I alla fall så insåg jag att jag tog sjukt mycket bilder här, så det får helt enkelt bli två inlägg med spektakulära bildbomber!
    Det kanske kompenserar lite för mitt tröga bloggande senaste tiden också… ^^
    Enjoy!

     

    Detta dramatiska och makalösa landskap… I’m speechless.

    Jag kan både förstå (och inte förstå!) varför man valde att anlägga ett slott här för över 1500 år sedan…

    Växtligheten är lika vild och stark som landet!

    För att komma upp till slottets högsta punkter så behövde man klättra i en hel del branta trappor… för det var högt!
    Mind the gap…

    “Okej nu ska jag gå ut där på klippavsatsen med ett 50 meter stup nedanför, i orkanblåsten!”

    Look at that brave son of a bitch!

    Mycket av det forntida samhället som låg här har bokstavligen blåst bort…

    Här till höger ser man en av de många trapporna


    Här blåste det som det gör bakom en jetmotor. Okej jag vet inte hur starkt en jetmotor blåser, men fasen vad det blåste här!

    Men eftersom jag är så fascinerad av havet och stora vågor så bara MÅSTE jag krypa ut på kanten och titta!

    Nere vid stranden fanns flera grottor som jag ska visa i nästa inlägg!

     

     

     

    Until next time!

     

    Loading Likes...
  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    What’s the meaning of Stonehenge?

    Japp!

    På torsdagen besökte vi detta uråldriga och mytomspunna monument som man egentligen inte vet så mycket om.
    Jag har själv alltid trott på teorin om druiderna, och att Stonehenge byggdes som en plats för andlighet och/eller offerplats.

    Men det återstår för arkeologerna att fundera vidare på, och under tiden kommer här lite bilder från vår utflykt till monumentet!

     

    Detta var egentligen det enda utflyktsmålet vi var på som hade väldigt många turister. Av förklarliga skäl såklart… nåja!

    Turister eller ej så var det väldigt häftigt att se Stonehenge på riktigt.
    Och när man ser det på nära håll så är det lite svårt att inte låta bli att fundera kring vilka som byggde detta, och varför…
    En del av magin med historiska och förhistoriska platser tycker jag är just att det är mycket som är höljt i dunkel.
    Man kan betrakta, fundera och förundras över den mänskliga aktivitet som pågått här i svunna tider.
    Våra förfäder byggde ju alla dessa platser av en eller flera anledningar. Och dessa anledningar tar de inte alltför sällan med sig när de försvinner…

    Här blåste det betydligt mer än i Dartmoor!
    Försöker slappna av och se neutral ut trots att klänningen blåste upp flera gånger och lämnade lite åt fantasin…
    Tur att jag inte kände nån där!

    Efter Stonehenge for vi vidare till en annan mytomspunnen plats där det om möjligt blåste ännu mer:
    Glastonbury!
    Så frälst som jag är i sagor och myter så var detta ett måste – Glastonbury Tor.
    Varför?
    Jo, det sägs att detta var platsen där Avalon låg en gång i tiden, och att Arthur Pendragon himself är begravd här eller i närheten…

     

    Själva tornet uppe på kullen är dock byggt på 1300-talet som en del av en kyrka, och alltså betydligt yngre än vad tiden för Arthurlegenden anger. Men det har förekommit mänsklig aktivitet här sedan järnåldern, och platsen omnämns redan i keltisk mytologi. Så det finns anledning att tro att Glastonbury döljer något…

    Även om landskapet antagligen inte såg ut just så här under medeltiden så är det lätt att förstå varför människor har dragits till denna plats i alla tider.
    Det är något oförklarligt uppfyllande med att blicka ut över det ändlösa gröna landet.

    Och så blir man expert på att hålla i kjolen!

    Fåren blåste nästan i väg där uppe – jag skojar inte! Men de verkar ha lärt sig att söka skydd i ett trångt hörn.
    Eller så ville detta får bara ha lite ensamtid, vem vet.

     

    Två mytologiska platser i en smäll alltså!
    Men jag har mer att visa, bland annat det häftigaste stället av dem alla. Och kan ni tänka er, där blåste det faktiskt ännu mer!!

     

    PS. Om ni inte sett den så kommer här en superbra och rolig låt av Ylvis, som handlar om mystiken med Stonehenge. Enjoy!

     

    Until next time!

    Loading Likes...
  • Foto,  Historiska ting,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    April försvann i maj

    Nu är maj här! Och det betyder väl också att sommaren officiellt (typ) är här. Även fast det är regn och typ 5 grader ute idag… oh well.
    Gårdagen och Valborgsmässoafton bjöd iallafall på några extra plusgrader och solglimtar.
    Som icke-studerande uppsalabo har jag dock faktiskt börjat sky Valborg litegrann. För här är Valborg trots allt studenternas högtid till 99%, och om man inte är med i gamet (och som jag, har tröttnat sen länge på spektaklet) så gör man klokast i att hålla sig borta från stan denna dag…

    Okej jag älskar akademiska traditioner, och Valborg om något är ju en traditionernas dag, med frukost, sillunch, champangegalopp, mösspåtagning, och allt sånt där. Men efter att ha firat 4-5 traditionsenliga valborgar i rad här så inser man att det faktiskt finns skojigare saker att göra.
    Som att spela WoW och sen titta på en fancy majbrasa!
    Den uråldriga Valborgstraditionen kretsar ju trots allt kring ett medeltida engelskt/tyskt helgon – Walpurgis, och “majbrasan” är en kvarleva från tiden då man ville hedra Walpurgis och samtidigt skrämma bort häxor och onda andar genom att tända eldar…

    Majbrasan i Gamla Uppsala tändes dock av en scout-kår!

    Tänt vare här!

    Tack vare vinden tog brasan fyr relativt snabbt!

    Helt plötsligt dök en drake upp i elden! Okej jag har rätt livlig fantasi, men lite ser det väl ut som en drake, right??

    Och sen dök en bågskytt från stenåldern upp. Solklart en bågskytt från stenåldern!!

    Det är en häftig tanke att människor samlats på denna plats sedan bronsåldern för att högtidlighålla årstidernas skiftningar.
    På det planet har ju inte mycket förändrats egentligen…

    Fire-man! Mickes silhuett mot brasan ser ut som en superhjälte/superskurk

    Efter en stund blev det fyrverkerishow á la nyårsafton!

     

     

    En ganska lugn Valborg med andra ord. Ingen champagnegalopp, ingen karatefylla. Bara brasa, och allmänt soffmys!

     

    Until next time!

     

    Loading Likes...
  • Väsen, myter och vidskepelser

    Gudar och gudinnor utan like del VI – Hathor

    En till egyptisk gudom! Den bästa om ni frågar mig eftersom hon står för kärlek, sympati, glädje, fest, och allmänt bra saker – Hathor.

    Den vanligaste avbildningen av henne är en kvinna med en huvudbonad i form av en solskiva med två kohorn. Alternativt framställs hon som en ko med samma huvudbonad. Egyptierna hade dock egentligen ingen speciell relation till just kossor, så varför man valde att avbilda henne så är lite höljt i dunkel.

    Trots att egyptierna allt som allt dyrkade minst ett hundratal gudar och gudinnor genom epokerna, så förblev Hathor en av de främsta ända in till slutet.
    När grekerna erövrade Egypten på 300-talet f.Kr. så insåg man nämligen att man inte bara kunde “radera” en mytologi och kultur som var så extremt gammal och inpräntad hos människorna som levde med den. Så de accepterade den egyptiska religionen, samtidigt som de steg för steg införde sin egen, och slutligen växte de två samman. Denna mix av grekisk och orientalisk kultur skedde framförallt efter Alexander den Stores tid och kallas hellenism efter grekiska Hellas. I Hathors (och Isis) fall såg man många likheter med den grekiska gudinnan Afrodite, och därför fick Afrodite en del av Hathors attribut på avbildningarna som finns av henne från den grekiska tiden.
    Detta kan ju tyckas väldigt sympatiskt och storartat av grekerna – att erövra med respekt liksom! Who does that?!
    Men självklart var det ett taktiskt drag av Alexander och hans efterträdaree
    Även om Alexander sägs ha varit genuint intresserad av främmande kulturer, så led han också av extremt storhetsvansinne. Han visste nog att chansen var större för det grekiska arvet att finnas kvar längre om det fick ta över sakta men säkert…

    Hathor - The Cow Goddess
    Bild

    Hathor i ko-form

    Men nog om Alexander!

    Hathor var som sagt en av de största och mäktigaste gudinnorna, men samtidigt var hon också nära människorna eftersom hon vakade över barnafödslar, dödsfall, och hon närvarade även vid festivaler och andra tillställningar.
    Ursprungligen var hon även en symbol för himlavalvet och gudarnas boning.
    Men forskarna spekulerar i om hon från början (omkring 4000 f.Kr) helt enkelt dyrkades som bara en ko, eftersom “ko-kulter” inte var något ovanligt under förhistorisk tid i dessa trakter.
    Senare blev Hathor benämd som mor, syster och maka (lite komplexa familjeförhållanden…) till exempelvis Ra och Horus. Hennes namn betyder bokstavligen “Horus hus”, så det är rimligt att åtminstone dessa två gudar hade en starkare relation till varandra…

    Relaterad bild
    Bild

    Sanningen och rättvisan (Maat) till vänster, och Hathor i sin mänskliga form till höger.

     

    Mycket kan man fundera på och berätta när det gäller Hathor alltså! Kärlek, dans, musik, kossor, kvinnor, barn, med mera. Hathor var en trygghet för egyptierna kan jag tänka mig, som en ständigt närvarande och vakande moder.

     

    Until next time!

    Loading Likes...
  • Väsen, myter och vidskepelser

    Gudar och gudinnor utan like del V – Kali

    Hinduismen!
    Den religion som förmodligen skrämt mig mest här i livet.
    Men det bygger nog mycket på missuppfattningar (och tittande på bilder av läskiga hindu-gudar!), samt att denna religion känns så himla avlägsen på alla sätt…

    Men det får det bli lite ändring på nu!
    Jag tänkte nämligen att vi ska titta närmare på en av de centrala och mest fruktade gudarna inom just den hinduiska mytologin: Kali.

    Kali kallas även Kalika eller Kali Ma/Ma kali. Hon är, trots sina skrämmande attribut, en gudinna som bringar frihet och håller de onda krafterna borta.
    Hon har dyrkats länge av hinduerna, och ibland hyllas hon till och med som Brahman – det vill säga den yttersta sanningen och den främsta av universums principer. Hängivna hinduer tror ju som bekant på reinkarnation/återfödelse, och Brahman kan sägas vara det stora målet med all återfödelse – att upplösas i det eviga ljuset och slippa att återfödas mer…

    Kalis namn översätts ofta som “den mörka”. Och med det så menar man mörk som i natt och död. Men hon är även tidens mästare, och håller skapelsens krafter (Shiva) i sin närhet.

    Bild

    En klassisk avbildning av Kali, trampandes på sin make Shiva medan han ligger och chillaxar.

    Eftersom hon har en girland av dödskallar runt halsen, och en kjol av människoarmar, så gjorde i alla fall jag (förr) kopplingen att det här är en ondskefull gudinna!
    Och om ni sett Indiana Jones and the Temple of Doom kommer ni säkert ihåg Kali-kulten som dyrkade den blodtörstiga dödsgudinnan, och sektens ledare som skrek KALI MAAAA!! och plockade ut hjärtat på människor…

    Spielberg i all ära, men Kali är faktiskt inte menad att vara ond överhuvudtaget. Hon är den visa och älskande Modergudinnan, och hennes dödskallehalsband består av 52 huvuden som tillsammans symboliserar Sanskrit-alfabetet och visdom. Människoarmarna visar att hon slagit sig fri från karma och att hon är en obunden kraft.

    Det döda huvudet hon håller i en av sina händer är helt enkelt en besegrad demon som representerar människans ego.

    Inget konstigt alls alltså med denna snälla, men skitläskiga gudinna!
    Men för att skrämmas lite så här innan påsk så kommer här ett klipp från nämnda Indiana Jones-film. Enjoy!

    Obs! Varning för human sacrifice-scen med 80-tals CGI…

     

     

    Until next time!

    Loading Likes...
  • Väsen, myter och vidskepelser

    Gudar och gudinnor utan like del IV – Quetzalcoatl

    Okej, bara det namnet förtjänar egentligen ett eget inlägg… men here we go!
    Jag minns att första gången jag stötte på Quetzalcoatl var när jag spelade Age of Empires II för en massa år sedan. Då körde man campaign som aztekerna vill jag minnas, och emellanåt fick man lyssna på en berättelse om en “örnkrigare”. Denne krigare kom från Tenochtitlán (dagens Mexico City), som var huvudstad i aztekernas rike, och han berättade bland annat om den fruktade ormguden…

    Iallafall!
    Quetzalcoatl (som betyder befjädrad orm) var vindarnas och visdomens gud, och han framställs ofta som just en orm med fjädrar. Ursprungligen tros Quetzalcoatl vara en toltekisk och eventuellt mayansk gud, som senare antogs av aztekerna. De mesoamerikanska folken levde ju ganska tätt inpå varandra så det är inte speciellt konstigt att även deras gudar och myter förenades och/eller lånade attribut från varandra.

    Just ormar var ett djur som var ofta förekommande i bland annat mayansk och aztekisk mytologi. Ormen tillskrivs egenskaper som rör allt ifrån budskap från underjorden, till makt över regn och fertilitet.
    Quetzalcoatl var även prästerskapets gud, och han framställs ofta som en av de viktigaste gudarna.
    Det sägs även att när spanjorerna kom till Amerika med Cortés i spetsen, så trodde aztekerna att det var Quetzalcoatl som kommit tillbaka till Jorden. Detta är dock inget som kunnat fastställas, men på sätt och vis kan man ju förstå att aztekerna och deras kung måste blivit ganska hänförda av alla dessa märkliga män i rustning, som talade ett helt okänt språk…

     

    Bild

    Quetzalcoatl i sin mänskliga form, med ormen i ena handen. Avbildningar liknande denna är ganska karakteristiska för aztekerna och andra mesoamerikanska kulturer. Mycket färg och konstig anatomi!

     

    Bild

     

    En av sakerna som utmärker aztekisk och annan mesoamerikansk mytologi är att man hade väldigt många gudar! Dessa gudar är sedan kategoriserade i till exempel Stjärngudar och “Nattens herrar”. Dessa styrde ofta en dag eller natt i taget och bildade på så sätt kalendrar av olika slag. (Vi har väl alla hört talas om Mayakalendern till exempel..?)
    Man lät alltså gudarna “turas om” att vara dominerande istället för att ha en specifik huvudgud, som många andra kulturer hade. Ganska smart ändå!

    Så, nu har vi avhandlat en del av den amerikanska kontinentens myter. I nästa del tänkte jag att vi ska ta klivet in i en ännu mer exotisk och skrämmande guds värld… I’ll see you then!

     

    Until next time!

    Loading Likes...
  • Väsen, myter och vidskepelser

    Gudar och gudinnor utan like del III – Frigg

    En mytologi som är ganska svårtolkad, men icke desto mindre intressant tycker jag är den gamla nordiska mytologin!
    Det är ju trots allt knappt 1000 år sedan asatron och dess traditioner fortfarande var dominerande i större delen av det som då var Sverige. Till viss del lever ju de gamla sagorna och väsendena kvar i vår folktro, om än i lite förändrade skepnader och med andra namn än de fornnordiska.

    För oss i Skandinavien är asarna i Valhall mer eller mindre obligatoriska att lära sig om. Men vad kan vi egentligen utröna om mytologin ur de få källor som finns från den här tiden?
    Vi har skalder i den Poetiska Eddan som de främsta samtida litterära källorna, även om Eddan innehåller en del skrifter som är skrivna långt efter kristendomen gjort sitt intåg…

    Utöver Eddan så har vi även runstenarna där sagorna bokstavligen är ristade i sten! Där är det svårt att misstolka eftersom runskrifter ofta är ganska sakliga och kortfattade.

    Detta inlägg ska dock specifikt handla om en gudinna (asynja) som kan sägas vara den mäktigaste av dem alla – Frigg.

    Morgonstjärnan Frigg tillbads som en beskyddare av äktenskapet och framställs som Odens maka och mor till deras gemensamma barn. Men framförallt var Frigg kraftfull eftersom hon kunde sia om människornas framtid…

    Bild

    Det som jag tycker är lite synd med den nordiska mytologin är att det nästan inte finns några samtida avbildningar av gudomarna.
    Man reste inga stora statyer som grekerna och romarna gjorde. Så hur asarna och asynjorna såg ut vet vi egentligen inte. De bilder vi oftast ser av dem är efterkonstruktioner och inte alltför sällan nationalromantiska tolkningar av en svunnen värld…

    Vi vet dock att gudarna hade vissa attribut, till exempel Oden som enögd, och Freja som den vackraste.
    Men hur Frigg egentligen kan ha sett ut får vi bara fantisera om tills vidare. Man kan i alla fall tänka sig att hon hade en hel del pondus eftersom självaste Oden valde henne till maka!
    Enligt en del tolkningar ska till och med Frigg och Freja ha varit samma gudinna från början. För precis som Artemis i Grekland, så tros Freja från början ha varit en natur- och fruktbarhetsgudinna som dyrkades långt före vendeltiden och den klassiska asatron tog form.

    Bild

     

    Det är möjligt att hon senare “utvecklades” till en egen gudinna med ett liknande namn, men hon tillskrevs andra egenskaper och krafter än Frejas.
    Frigg sägs ha sin hemvist i Fensalarna, eller “sumpsalarna” i Gladsheim. Då är det inte kaffesump man menar, utan våtmarker. Och våtmarker och myrar är ju inte sällan förknippade med fruktbarhet, precis som Freja.
    Det är också ett vanligt antagande att vår veckodag fredag är hämtat från Friggs och/eller Frejas namn. Personligen kan jag tycka att det verkar lite långsökt, men vad vet jag..? Är det något jag lärt mig inom historieforskning så är det att en tolkning aldrig är slutgiltig!

     

    Until next time!

     

    Loading Likes...
  • Väsen, myter och vidskepelser

    Gudar och gudinnor utan like del II – Osiris

    Här följer en klassisk myt om lönnmord, hat, makt, kärlek, och evighet.

    Osiris är underjordens härskare i den fornegyptiska mytologin. Men från början var han en vanlig dödlig människa, med undantag att han kung var i det förhistoriska Egypten.

    Myten berättar om hur Osiris bror, Set, var den som slutligen mördade Osiris. Sets egentliga motiv till mordet är okänt, men mycket tyder på svartsjuka och hämndbegär.
    Hur som helst hade Set ihjäl den intet ont anande Osiris och utropade sig själv till kung. Men Osiris maka, Isis, sörjde sin man djupt och påbörjade ritualer för att återuppliva Osiris. Men Set upptäckte detta och löste problemet genom att dela broderns kropp i 42 delar och sprida ut dem över hela landet.

    Men Isis gav inte upp. Hon tog sin syster Nephtys till hjälp och letade upp alla kroppsdelarna. Med hjälp av skrivkonstens och visdomens gud Thoth, och balsameringsguden Anubis, så lyckades de återställa och återuppliva Osiris. Han blev därmed underjordens gud, och symbolen för balansen mellan liv och död. Han blev den första mumien, och traditionen med att balsamera sina döda tros ha sitt urspung i Osirismyten.

    Bild

    En välkänd scen ur egyptiernas Dödsbok. Längst till höger syns den mumifierade Osiris och bakom honom står Isis och Nephtys. Den falkhövdade Horus visar vägen för den döde (som är klädd i vitt).
    Dödsboken var en central ingrediens i förberedelserna för Livet efter detta. Den innehåller besvärjelser och instruktioner för hur den döde ska ta sig igenom alla prövningar för att nå Osiris rike.
    (Kanske ska berätta mer om Dödsboken i ett eget inlägg..? Den innehåller mycket spännande symbolik!)

    Enligt vissa lyckades Isis bli gravid med Osiris, medan han fortfarande var död och styckad (antagligen hjälpte magi här!). Andra menar att Isis redan var gravid när Osiris blev mördad.
    Hur som helst så födde hon en son, falkguden Horus.
    Horus var till en början ett svagt barn, men Isis fostrade honom med besvärjelser och sina magiska kunskaper.
    När Horus var vuxen hade han blivit stark nog att utmana Set och hämnas sin fars död.

    I konflikten förlorar Horus sitt ena öga, som sedan kom att bli en av de viktigaste religiösa symbolerna i det antika Egypten.

     

    Gold figurines of Egyptian gods Osiris, Horus and Isis
    Bild

    Horus, Osiris och Isis. En av de äldsta gudomliga treenigheterna!

    Osiris ursprungliga fornegyptiska namn, Wsjr, är omdebatterat, men vanligen översätts det till “Den Mäktiga” eller “Kraftfull gud”. Egyptierna hade nästan inga vokaler i sitt hieroglyf-alfabet nämligen, och de flesta namn på faraoner, gudar och platser är antingen grekiska och/eller latinska adaptioner. Men ibland är det rena gissningar när det helt saknas källor.

    Det är dock inte troligt att det talade språket helt saknade vokaler, då skulle det ju bli väldigt komplicerat att prata alls…
    Men eftersom det var så pass tidskrävande att hugga in hieroglyfer i sten och nedteckna dem på papyrus, så är det troligt att man därför struntade i att skriva ner vokalerna. Alla som skulle/kunde läsa hieroglyferna visste ju ändå hur orden uttalades.
    Men det vet inte vi idag, så därför måste vi helt enkelt gissa eller använda uteslutningsmetoder. Så vi får alltså lita på att efterkonstruktionen av namnet Wsjr till Osiris är rimligt. Och det tycker nog i alla fall jag att det är!

    Bild

    Osirismyten var en av de mest centrala av myterna i Egypten, alla egyptier kände till den. Myten beskriver inte bara hur en av de viktigaste gudarna kom till, utan den är också ursprunget till symboler och traditioner som levde kvar i nästan 3000 år…

     

     

    Annars då……… det är snart färdigskruvat med möbler här, och jag hoppas att ganska snart kunna visa lite bilder från lägenheten! Just nu är det dock för rörigt…
    Tills dess hinner jag i alla fall slänga upp nästa del om mytiska gudar – en fornnordisk sådan!

     

     

    Until next time!

     

    Loading Likes...
  • Väsen, myter och vidskepelser

    Gudar och gudinnor utan like del I – Artemis

    “Leto bore Apollo and Artemis, delighting in arrows,
    Both of lovely shape like none of the heavenly gods,
    As she joined in love to the Aegis-bearing ruler.”

                                           – Poeten Hesiod, 700-talet f.Kr.

    Jakten, vilda djur, oskulden, vildmarken – allt detta symboliserar gudinnan Artemis. Tvillingsyster till solguden Apollon, och dotter till gudarnas konung Zeus. Med pilar och båge är hon på ständig jakt, men hon beskyddar likaså.

    Hon sägs vara en av de äldsta och viktigaste av de grekiska gudomarna under antiken. Även romarna tog sig an gudinnan Artemis, liksom de gjorde med många andra grekiska gudar, men de kallade henne för Diana.

     

    artemis, greek, and mythology-bild
    Bild

    Artemis kännetecknas framförallt som en beskyddare av allt det vilda, och hennes symboler är cypress-trädet och rådjuret.
    Man vet dock inte varifrån hennes namn kommer, eller vad det betyder. Vissa menar att Artemis dyrkades som en naturgudinna redan innan det antika Grekland existerade. Detta kan också förklara varför hon hade en så stark position bland de många grekiska gudarna.

    Många gånger kan nämligen gudar och gudinnor som dyrkats länge helt enkelt omformas och t.ex. byta namn och utseende för att passa mer i tiden och kulturen som den ser ut just då. Men de behåller sitt ursprungliga syfte.
    Naturgudar och gudinnor tillhör de äldsta väsen som människan tillbett, och det är möjligt att en för-grekisk naturgudinna behölls och så småningom blev Artemis, och sedan romarnas Diana…

     

    Bild

    Det mest intressanta med Artemis tycker jag dock är hennes tempel som ska ha legat vid Efesos i dagens Turkiet.
    Artemistemplet tros ha stått på en plats där man tillbad naturgudinnan, och templet räknades till ett av den antika världens 7 underverk.

    Underverken valdes ut eftersom man ansåg att dessa var människans då främsta prestationer. Det enda som finns kvar idag av de ursprungliga underverken är Cheopspyramiden i Giza, som ju är skapligt massiv. Artemistemplet ansågs dock vara det främsta av underverken, så man kan ju bara fantisera om hur storslaget det måste ha varit!

     

    Bild

    Artemis med tvillingbrodern Apollon.

     

    Detta avslutar del 1 i mytologi-serien! Dagarna framöver blir det fortsatt flyttstök och möbelbygge, men jag ska självklart försöka klämma in del 2 någon gång också. Denna kommer att handla om en (enligt mig) asball gud från min favoritkultur…

     

     

    Until next time!

     

    Loading Likes...