Väsen, myter och vidskepelser

  • Historiska ting,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Cthulu vaknar

    Tänk att ägna ett helt liv åt att skriva berättelser och kosmiska myter som ingen i omgivningen bryr sig om. En vilja att skapa ett fiktivt universum – välgrundat, men samtidigt öppet för tolkning och modifikationer. För att sedan få alltsammans sorterat till genren pulp fiction, eller kiosklitteratur som vi skulle säga på svenska. Detta var verkligheten för H.P. Lovecraft och hans berättelser om the Great Old Ones. Lovecraft skrev novellen Cthulu vaknar för nästan hundra år sedan, men det skulle dröja ända till 1970-talet innan hans verk fick något som helst erkännande och då hade han redan varit död i nästan 40 år. Ändå har författare som Stephen King inspirerats av honom i mångt och mycket och det finns få skräckfantaster som inte sett eller hört något som ursprungligen är skapat och/eller inspirerat av Lovecraft, även om de inte är medvetna om det. Filmer som The Thing och Jacob’s Ladder är Lovecraft-grundade, liksom stora delar av World of Warcraft världen i princip är en rip-off av Cthulu-myterna.
    Bara de senaste fyra-fem åren har en hel hög med ”Lovecraftian” brädspel getts ut, varav flera rankas bland de bästa i världen.
    Lovecraft har dock kritiserats i modern tid för sin rasistiska läggning, men samtidigt menar många att det inte går att komma ifrån det faktum att han skapade något unikt, förbryllande och fängslande och som tilltalar en hel värld av skräck- och fantasynördar.

    In his house at R’lyeh,
    dead Cthulhu waits dreaming.”

    Cthulu vaknar (1928)

    Men vad är det då som fascinerar så mycket med myterna om Cthulu och de andra Great Old Ones?
    Jag kan såklart inte göra hela mytoset rättvisa här, men i stora drag handlar det om att vårt universum befolkas av kosmiska, ondskefulla varelser (Great Old Ones). De dyrkades i fanatiska kulter på olika platser i världen för många millennier sedan, men har sedan dess fallit i glömska (åtminstone tror man det…).
    Kärnan i mytoset är att dessa kosmiska varelsers existens är så massiv att människor blir permanent galna när de får en skymt av den, eller försöker sig på att förstå den. Madness är ett centralt fenomen hos Lovecraft och det är det som drabbar människorna som av misstag eller med vilje får vetskap om the Great Old Ones.
    Cthulu själv beskrivs som den största av varelserna – en flera hundra meter hög blandning av drake, bläckfisk och människa. Han sitter fängslad i havet i en stad av sten som kallas R’lyeh. Men från sitt fängelse kan Cthulu fortfarande skapa oro och undermedveten ångest hos människor genom deras drömmar eftersom han gör dem medvetna om att han en dag kommer att återvända…

    Man kan ju på sätt och vis förstå varför dessa berättelser blivit så populära i vår tid. Många människor älskar ju tanken på något kosmiskt, ofattbart, skrämmande och uråldrigt. Men det har vi väl egentligen alltid gjort..? Antika kulturers mytologier handlar inte sällan om abstrakta, kosmiska varelser som styrde universum i tidernas begynnelse. Vi verkar helt enkelt inte gilla tanken på att det bara kan ha varit helt tomt där ute. Och vi vill tro att det finns något mäktigare än oss själva någonstans i universum. Något eller någon som sitter på alla svar till våra frågor. En ordning i kaoset. Så därför tror vi på aliens, Atlantis, gudar, gudinnor och allsköns andra väsen.

    Hur som helst väntar jag fortfarande på den dagen då Ludvig Josephson från Creepypodden ska läsa in Cthulu vaknar på svenska.
    Vilken grej det vore!

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Okategoriserade,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Mina spretande intressen

    Ohoj i snöstormen!

    Jag tar tillbaka det där med att vårkänslorna är på ingång… I söndags lämnade vi Åre och åtminstone en halvmeter snö överallt för att komma hem till vad jag hoppades på skulle vara strålande sol och någon plusgrad. ”Nähädå!” sa vädergudarna och vevade iväg en isande käftsmäll rätt i nyllet på oss. Men nog om det.
    Under den långa bilresan hem hinner man fundera på både det ena och det andra och jag fastnade rätt länge i det här med intressen. De allra flesta av oss har ju någon form av intresse/hobby/fritidsaktivitet att ägna oss åt, vissa har många, andra har färre. En del gör sina intressen till en form av livsstil, medan andra har mer flyktiga perspektiv. Själv hör jag nog till någon slags hybrid av dessa.
    När jag får frågan ”Vad gör du på fritiden?” brukar min spontana tanke vara att ”jag fotar”, eller ”jag rider”. Men det känns liksom inte riktigt sant, även fast det är sant, haha. Jag gymmar ju till exempel mer än vad jag rider varje vecka, men gymmet är absolut inget intresse för mig, medan hästar och ridning är är ett stort sådant som hängt med sedan barnsben. Fotograferandet är också en sån aktivitet som jag hållit på med så länge jag kan minnas och på senare år har det blivit mer av en bisyssla, samtidigt som jag har ett brinnande intresse för de många tekniska aspekterna av foto.

    Djur och natur är också något som alltid varit en självklarhet i mitt liv. Där jag växte upp började vi redan i småskolan lära oss om skogarna omkring oss, hur man bygger kojor och vilka djur som trampat upp spåren i snön. Detta är dessutom något som gått hand i hand med fotointresset – jag vill ju föreviga alla häftiga djur och vyer så att jag kan titta tillbaks på dem senare!

    När vi var i Egypten 2004 lyckades jag övertala mamma att köpa en sån där engångs-undervattenskamera åt mig. Bildkvalitén är ju inget att hänga i granen som ni ser, men 13-åriga jag var helt lyrisk över att kunna fånga havslivet på bild!

    Mina ”nördiga” intressen har också funnits med mer eller mindre konstant: Sagor, fantasy och inte minst dator- och TVspel! Att drömma sig iväg till andra världar och andra verkligheter är nog ganska mänskligt, men det kanske bara tar sig lite olika uttryck..?

    När jag är på resande fot är historiska platser ett måste. Ofta är dock ett eller flera historiska besöksmål själva syftet med resan.
    Här utanför St. Patrick’s Cathedral i Dublin 2009.
    Här kan vi också klart konstatera att mode och klädkombos aldrig varit något intresse hos mig och det är verkligen inte min starka sida!

    Historia! Det var kanske ingen slump att jag valde att börja läsa på Historikerprogrammet i Uppsala när jag var 20 och inte riktigt visste vad jag skulle göra med livet. Jag har alltid älskat gamla saker generellt och det hänger kanske lite ihop med den där tanken om att leva sig in i en annan, svunnen värld. Den här bloggen var ju från början framförallt dedikerad åt olika historiska fenomen och även om den handlar om lite allt möjligt idag, så är ändå historia av något slag något som återkommer titt som tätt.

    Kreativa sysslor är också något som tagit stor plats i mitt liv. Att teckna, måla och sy är dock något som går i väldigt ojämna perioder för mig. Ofta är det kanske några veckor per år, om ens det, som jag hamnar i den där kreativa bubblan där jag vill låta händerna skapa något från scratch. Så egentligen är det kanske inte ett riktigt intresse? Jag kan ju egentligen inget om det. Kan inga termer eller tekniker som jag kan med t.ex. fotandet. Fotandet är dessutom ganska konstant närvarande, även om det såklart är mer roligt vissa perioder än andra.
    Behöver man ens göra en distinktion mellan hobby/intresse/fritidssyssla/tidsfördriv? Hur tänker ni andra kring det?

    Det övernaturliga och paranormala fenomen var också något som präglade den här bloggen rätt länge. Även om jag inte tror på det övernaturliga själv, så fortsätter jag ändå att vara fascinerad och intresserad av det. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på vad det är som fascinerar mig, när jag håller en sådan distans till det. I grunden tror jag det kanske handlar om mystik i allmänhet och saker vi inte kan förklara och förstå riktigt? På samma sätt som jag tycker att rymden och astronomi är väldigt spännande eftersom det är mycket som är höljt i dunkel även där…

    Summa summarum: Jag har många, ganska spretande intressen helt enkelt!
    När jag började fundera på det här så tänkte jag att det var negativt att vara intresserad av många olika saker samtidigt. Då blir man ju aldrig riktigt bra på någonting, utan bara halvdan på allt möjligt, tänkte jag. Men så kom min kära fästman och påpekade att så behöver det ju absolut inte vara. ”Att ha många intressen visar ju snarare på en öppenhet och komplexitet hos oss människor”, sa han. Och kanske har han rätt i det.
    Man kan gilla en sak eller många saker och det man gillar idag kanske man inte gillar om två år. Eller så gör man det. Klart slut!

  • Foto,  Naturligt,  Väsen, myter och vidskepelser

    Stenkappan

    Hej vänner!

    Hoppas att allt är fint med er så här i höstrusket. Eller ja, idag var det ju faktiskt en utomordentligt fin dag, till skillnad från tidigare i veckan…
    För egen del passade jag på att sticka ut en sväng för att fota min mantel som jag nämnde i förra inlägget. Måste ändå säga att jag blev riktigt nöjd med tanke på att det var första gången jag gjorde en sådan och jag har redan planer på att göra en likadan, fast i en annan färg.
    Som utlovat kommer här lite bilder på objektet i fråga:

    Tyckte verkligen att manteln smälte in bra i skogsmiljön. Den reflekterar ljuset på ett väldigt fint sätt som jag inte såg inomhus. Ser nästan ut som den är gjord i sten..?
    Det passade dessutom väldigt bra ihop med den lite mystiska/moody känslan jag ville skapa.
    Två Stenkappor dividerar…
    Kan inte mantel bli modernt snart?! Jag älskar verkligen den här typen av plagg. Luvan är såklart ett stort plus också – Man får känna sig lite som en sagofigur...
    Eller möjligtvis jungfru Maria..? ^^
    Sen blev det dags att fara hemåt igen, det blir ju mörkt fortare än man hinner säga ”slängkappa”.

    Det var det från fröken mantel. Nu ska jag moffa i mig ett gäng skorpor och titta på Family guy. Har för övrigt kommit på ett supergott pålägg att ha på skorporna – keso blandat med örtsalt och tacosalsa, såå gott! Gillar ni skorpor?


    Hoppas att ni alla har en förträfflig helg. Kram!

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Okategoriserade,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Där legend möter verklighet – fortsättningen

    Vi fortsätter som sagt med resten av bildbomben här, enjoy!

     

    Om man har viljan och orken att ta sig högst upp så blir man hälsad av kung Arthur.

    Härifrån kunde man även se över till andra ”sidan” av slottet.

    Man kunde se rätt långt i största allmänhet!

    Dags att påbörja passagen!

    Jätteimpade bergsklättrare!

    Man kände sig ganska liten och obetydlig på den här vilda och väldiga platsen, speciellt nere på stranden…

    Även om grottorna såg häftiga ut från toppen av klipporna, så var de faktiskt ganska små… men det var inget som hindrade oss från att utforska!

    Som gjort för smugglare?

    Till slut blev vi dock tvungna att lämna det mytiska slottet Tintagel och bege oss tillbaka mot byn med samma namn.

    Här lever man gott på legenden om kung Arthur och hans riddare eftersom människor från hela världen kommer till denna magiska, om än något otillgängliga plats.
    Längs gatorna fanns t.ex. vandrarhem och restauranger döpta efter legenden, och flera butiker som bara sålde fantasy- och sagoinspirerade föremål.

     

     

    Japp, detta var helt klart resans stora (och oväntade) höjdpunkt! Jag förstår verkligen varför människor dras till dessa platser och har gjort så i alla tider.
    Liksom Stonehenge och Glastonbury attraherar såna här mytiska platser gärna moderna hippies och typ New Age-människor också, vilket jag tycker är lite skoj.
    Personligen vill jag ju gärna tro på legenderna, men det är framförallt den påtagliga historien som lockar mig.
    Men för andra är det nog precis tvärt om…

     

    Efter Tintagel for vi vidare mot Cornwalls södra kust och det fantastiskt vackra Roseland som jag tänkte visa i nästa inlägg.

     

    Until next time!

     

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Okategoriserade,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Där legend möter verklighet – Tintagel

    Nu, kära vänner, ska jag äntligen visa vilken extraordinär plats vi har haft nöjet att besöka:
    Tintagel.

    Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det här stället (som ligger vid Cornwalls norra kust) verkligen tog andan ur mig. Jag visste ju att det låg ganska häftig till vid klipporna, men att det var så här stort, mäktigt och sagolikt, det hade jag ingen aning om!

    Förutom en central punkt i Arthurlegenden, så har Tintagel varit en viktig arkeologisk plats sedan början av 1900-talet. Man har bland annat hittat rester av keltiska kloster, samt flera normandiska byggnader.

    I alla fall så insåg jag att jag tog sjukt mycket bilder här, så det får helt enkelt bli två inlägg med spektakulära bildbomber!
    Det kanske kompenserar lite för mitt tröga bloggande senaste tiden också… ^^
    Enjoy!

     

    Detta dramatiska och makalösa landskap… I’m speechless.

    Jag kan både förstå (och inte förstå!) varför man valde att anlägga ett slott här för över 1500 år sedan…

    Växtligheten är lika vild och stark som landet!

    För att komma upp till slottets högsta punkter så behövde man klättra i en hel del branta trappor… för det var högt!
    Mind the gap…

    ”Okej nu ska jag gå ut där på klippavsatsen med ett 50 meter stup nedanför, i orkanblåsten!”

    Look at that brave son of a bitch!

    Mycket av det forntida samhället som låg här har bokstavligen blåst bort…

    Här till höger ser man en av de många trapporna


    Här blåste det som det gör bakom en jetmotor. Okej jag vet inte hur starkt en jetmotor blåser, men fasen vad det blåste här!

    Men eftersom jag är så fascinerad av havet och stora vågor så bara MÅSTE jag krypa ut på kanten och titta!

    Nere vid stranden fanns flera grottor som jag ska visa i nästa inlägg!

     

     

     

    Until next time!

     

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    What’s the meaning of Stonehenge?

    Japp!

    På torsdagen besökte vi detta uråldriga och mytomspunna monument som man egentligen inte vet så mycket om.
    Jag har själv alltid trott på teorin om druiderna, och att Stonehenge byggdes som en plats för andlighet och/eller offerplats.

    Men det återstår för arkeologerna att fundera vidare på, och under tiden kommer här lite bilder från vår utflykt till monumentet!

     

    Detta var egentligen det enda utflyktsmålet vi var på som hade väldigt många turister. Av förklarliga skäl såklart… nåja!

    Turister eller ej så var det väldigt häftigt att se Stonehenge på riktigt.
    Och när man ser det på nära håll så är det lite svårt att inte låta bli att fundera kring vilka som byggde detta, och varför…
    En del av magin med historiska och förhistoriska platser tycker jag är just att det är mycket som är höljt i dunkel.
    Man kan betrakta, fundera och förundras över den mänskliga aktivitet som pågått här i svunna tider.
    Våra förfäder byggde ju alla dessa platser av en eller flera anledningar. Och dessa anledningar tar de inte alltför sällan med sig när de försvinner…

    Här blåste det betydligt mer än i Dartmoor!
    Försöker slappna av och se neutral ut trots att klänningen blåste upp flera gånger och lämnade lite åt fantasin…
    Tur att jag inte kände nån där!

    Efter Stonehenge for vi vidare till en annan mytomspunnen plats där det om möjligt blåste ännu mer:
    Glastonbury!
    Så frälst som jag är i sagor och myter så var detta ett måste – Glastonbury Tor.
    Varför?
    Jo, det sägs att detta var platsen där Avalon låg en gång i tiden, och att Arthur Pendragon himself är begravd här eller i närheten…

     

    Själva tornet uppe på kullen är dock byggt på 1300-talet som en del av en kyrka, och alltså betydligt yngre än vad tiden för Arthurlegenden anger. Men det har förekommit mänsklig aktivitet här sedan järnåldern, och platsen omnämns redan i keltisk mytologi. Så det finns anledning att tro att Glastonbury döljer något…

    Även om landskapet antagligen inte såg ut just så här under medeltiden så är det lätt att förstå varför människor har dragits till denna plats i alla tider.
    Det är något oförklarligt uppfyllande med att blicka ut över det ändlösa gröna landet.

    Och så blir man expert på att hålla i kjolen!

    Fåren blåste nästan i väg där uppe – jag skojar inte! Men de verkar ha lärt sig att söka skydd i ett trångt hörn.
    Eller så ville detta får bara ha lite ensamtid, vem vet.

     

    Två mytologiska platser i en smäll alltså!
    Men jag har mer att visa, bland annat det häftigaste stället av dem alla. Och kan ni tänka er, där blåste det faktiskt ännu mer!!

     

    PS. Om ni inte sett den så kommer här en superbra och rolig låt av Ylvis, som handlar om mystiken med Stonehenge. Enjoy!

     

    Until next time!

  • Foto,  Historiska ting,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    April försvann i maj

    Nu är maj här! Och det betyder väl också att sommaren officiellt (typ) är här. Även fast det är regn och typ 5 grader ute idag… oh well.
    Gårdagen och Valborgsmässoafton bjöd iallafall på några extra plusgrader och solglimtar.
    Som icke-studerande uppsalabo har jag dock faktiskt börjat sky Valborg litegrann. För här är Valborg trots allt studenternas högtid till 99%, och om man inte är med i gamet (och som jag, har tröttnat sen länge på spektaklet) så gör man klokast i att hålla sig borta från stan denna dag…

    Okej jag älskar akademiska traditioner, och Valborg om något är ju en traditionernas dag, med frukost, sillunch, champangegalopp, mösspåtagning, och allt sånt där. Men efter att ha firat 4-5 traditionsenliga valborgar i rad här så inser man att det faktiskt finns skojigare saker att göra.
    Som att spela WoW och sen titta på en fancy majbrasa!
    Den uråldriga Valborgstraditionen kretsar ju trots allt kring ett medeltida engelskt/tyskt helgon – Walpurgis, och ”majbrasan” är en kvarleva från tiden då man ville hedra Walpurgis och samtidigt skrämma bort häxor och onda andar genom att tända eldar…

    Majbrasan i Gamla Uppsala tändes dock av en scout-kår!

    Tänt vare här!

    Tack vare vinden tog brasan fyr relativt snabbt!

    Helt plötsligt dök en drake upp i elden! Okej jag har rätt livlig fantasi, men lite ser det väl ut som en drake, right??

    Och sen dök en bågskytt från stenåldern upp. Solklart en bågskytt från stenåldern!!

    Det är en häftig tanke att människor samlats på denna plats sedan bronsåldern för att högtidlighålla årstidernas skiftningar.
    På det planet har ju inte mycket förändrats egentligen…

    Fire-man! Mickes silhuett mot brasan ser ut som en superhjälte/superskurk

    Efter en stund blev det fyrverkerishow á la nyårsafton!

     

     

    En ganska lugn Valborg med andra ord. Ingen champagnegalopp, ingen karatefylla. Bara brasa, och allmänt soffmys!

     

    Until next time!

     

  • Väsen, myter och vidskepelser

    Gudar och gudinnor utan like del VI – Hathor

    En till egyptisk gudom! Den bästa om ni frågar mig eftersom hon står för kärlek, sympati, glädje, fest, och allmänt bra saker – Hathor.

    Den vanligaste avbildningen av henne är en kvinna med en huvudbonad i form av en solskiva med två kohorn. Alternativt framställs hon som en ko med samma huvudbonad. Egyptierna hade dock egentligen ingen speciell relation till just kossor, så varför man valde att avbilda henne så är lite höljt i dunkel.

    Trots att egyptierna allt som allt dyrkade minst ett hundratal gudar och gudinnor genom epokerna, så förblev Hathor en av de främsta ända in till slutet.
    När grekerna erövrade Egypten på 300-talet f.Kr. så insåg man nämligen att man inte bara kunde ”radera” en mytologi och kultur som var så extremt gammal och inpräntad hos människorna som levde med den. Så de accepterade den egyptiska religionen, samtidigt som de steg för steg införde sin egen, och slutligen växte de två samman. Denna mix av grekisk och orientalisk kultur skedde framförallt efter Alexander den Stores tid och kallas hellenism efter grekiska Hellas. I Hathors (och Isis) fall såg man många likheter med den grekiska gudinnan Afrodite, och därför fick Afrodite en del av Hathors attribut på avbildningarna som finns av henne från den grekiska tiden.
    Detta kan ju tyckas väldigt sympatiskt och storartat av grekerna – att erövra med respekt liksom! Who does that?!
    Men självklart var det ett taktiskt drag av Alexander och hans efterträdaree
    Även om Alexander sägs ha varit genuint intresserad av främmande kulturer, så led han också av extremt storhetsvansinne. Han visste nog att chansen var större för det grekiska arvet att finnas kvar längre om det fick ta över sakta men säkert…

    Hathor - The Cow Goddess
    Bild

    Hathor i ko-form

    Men nog om Alexander!

    Hathor var som sagt en av de största och mäktigaste gudinnorna, men samtidigt var hon också nära människorna eftersom hon vakade över barnafödslar, dödsfall, och hon närvarade även vid festivaler och andra tillställningar.
    Ursprungligen var hon även en symbol för himlavalvet och gudarnas boning.
    Men forskarna spekulerar i om hon från början (omkring 4000 f.Kr) helt enkelt dyrkades som bara en ko, eftersom ”ko-kulter” inte var något ovanligt under förhistorisk tid i dessa trakter.
    Senare blev Hathor benämd som mor, syster och maka (lite komplexa familjeförhållanden…) till exempelvis Ra och Horus. Hennes namn betyder bokstavligen ”Horus hus”, så det är rimligt att åtminstone dessa två gudar hade en starkare relation till varandra…

    Relaterad bild
    Bild

    Sanningen och rättvisan (Maat) till vänster, och Hathor i sin mänskliga form till höger.

     

    Mycket kan man fundera på och berätta när det gäller Hathor alltså! Kärlek, dans, musik, kossor, kvinnor, barn, med mera. Hathor var en trygghet för egyptierna kan jag tänka mig, som en ständigt närvarande och vakande moder.

     

    Until next time!

  • Väsen, myter och vidskepelser

    Gudar och gudinnor utan like del V – Kali

    Hinduismen!
    Den religion som förmodligen skrämt mig mest här i livet.
    Men det bygger nog mycket på missuppfattningar (och tittande på bilder av läskiga hindu-gudar!), samt att denna religion känns så himla avlägsen på alla sätt…

    Men det får det bli lite ändring på nu!
    Jag tänkte nämligen att vi ska titta närmare på en av de centrala och mest fruktade gudarna inom just den hinduiska mytologin: Kali.

    Kali kallas även Kalika eller Kali Ma/Ma kali. Hon är, trots sina skrämmande attribut, en gudinna som bringar frihet och håller de onda krafterna borta.
    Hon har dyrkats länge av hinduerna, och ibland hyllas hon till och med som Brahman – det vill säga den yttersta sanningen och den främsta av universums principer. Hängivna hinduer tror ju som bekant på reinkarnation/återfödelse, och Brahman kan sägas vara det stora målet med all återfödelse – att upplösas i det eviga ljuset och slippa att återfödas mer…

    Kalis namn översätts ofta som ”den mörka”. Och med det så menar man mörk som i natt och död. Men hon är även tidens mästare, och håller skapelsens krafter (Shiva) i sin närhet.

    Bild

    En klassisk avbildning av Kali, trampandes på sin make Shiva medan han ligger och chillaxar.

    Eftersom hon har en girland av dödskallar runt halsen, och en kjol av människoarmar, så gjorde i alla fall jag (förr) kopplingen att det här är en ondskefull gudinna!
    Och om ni sett Indiana Jones and the Temple of Doom kommer ni säkert ihåg Kali-kulten som dyrkade den blodtörstiga dödsgudinnan, och sektens ledare som skrek KALI MAAAA!! och plockade ut hjärtat på människor…

    Spielberg i all ära, men Kali är faktiskt inte menad att vara ond överhuvudtaget. Hon är den visa och älskande Modergudinnan, och hennes dödskallehalsband består av 52 huvuden som tillsammans symboliserar Sanskrit-alfabetet och visdom. Människoarmarna visar att hon slagit sig fri från karma och att hon är en obunden kraft.

    Det döda huvudet hon håller i en av sina händer är helt enkelt en besegrad demon som representerar människans ego.

    Inget konstigt alls alltså med denna snälla, men skitläskiga gudinna!
    Men för att skrämmas lite så här innan påsk så kommer här ett klipp från nämnda Indiana Jones-film. Enjoy!

    Obs! Varning för human sacrifice-scen med 80-tals CGI…

     

     

    Until next time!

  • Väsen, myter och vidskepelser

    Gudar och gudinnor utan like del IV – Quetzalcoatl

    Okej, bara det namnet förtjänar egentligen ett eget inlägg… men here we go!
    Jag minns att första gången jag stötte på Quetzalcoatl var när jag spelade Age of Empires II för en massa år sedan. Då körde man campaign som aztekerna vill jag minnas, och emellanåt fick man lyssna på en berättelse om en ”örnkrigare”. Denne krigare kom från Tenochtitlán (dagens Mexico City), som var huvudstad i aztekernas rike, och han berättade bland annat om den fruktade ormguden…

    Iallafall!
    Quetzalcoatl (som betyder befjädrad orm) var vindarnas och visdomens gud, och han framställs ofta som just en orm med fjädrar. Ursprungligen tros Quetzalcoatl vara en toltekisk och eventuellt mayansk gud, som senare antogs av aztekerna. De mesoamerikanska folken levde ju ganska tätt inpå varandra så det är inte speciellt konstigt att även deras gudar och myter förenades och/eller lånade attribut från varandra.

    Just ormar var ett djur som var ofta förekommande i bland annat mayansk och aztekisk mytologi. Ormen tillskrivs egenskaper som rör allt ifrån budskap från underjorden, till makt över regn och fertilitet.
    Quetzalcoatl var även prästerskapets gud, och han framställs ofta som en av de viktigaste gudarna.
    Det sägs även att när spanjorerna kom till Amerika med Cortés i spetsen, så trodde aztekerna att det var Quetzalcoatl som kommit tillbaka till Jorden. Detta är dock inget som kunnat fastställas, men på sätt och vis kan man ju förstå att aztekerna och deras kung måste blivit ganska hänförda av alla dessa märkliga män i rustning, som talade ett helt okänt språk…

     

    Bild

    Quetzalcoatl i sin mänskliga form, med ormen i ena handen. Avbildningar liknande denna är ganska karakteristiska för aztekerna och andra mesoamerikanska kulturer. Mycket färg och konstig anatomi!

     

    Bild

     

    En av sakerna som utmärker aztekisk och annan mesoamerikansk mytologi är att man hade väldigt många gudar! Dessa gudar är sedan kategoriserade i till exempel Stjärngudar och ”Nattens herrar”. Dessa styrde ofta en dag eller natt i taget och bildade på så sätt kalendrar av olika slag. (Vi har väl alla hört talas om Mayakalendern till exempel..?)
    Man lät alltså gudarna ”turas om” att vara dominerande istället för att ha en specifik huvudgud, som många andra kulturer hade. Ganska smart ändå!

    Så, nu har vi avhandlat en del av den amerikanska kontinentens myter. I nästa del tänkte jag att vi ska ta klivet in i en ännu mer exotisk och skrämmande guds värld… I’ll see you then!

     

    Until next time!