Övernaturliga ting

  • Historiska ting,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Cthulu vaknar

    Tänk att ägna ett helt liv åt att skriva berättelser och kosmiska myter som ingen i omgivningen bryr sig om. En vilja att skapa ett fiktivt universum – välgrundat, men samtidigt öppet för tolkning och modifikationer. För att sedan få alltsammans sorterat till genren pulp fiction, eller kiosklitteratur som vi skulle säga på svenska. Detta var verkligheten för H.P. Lovecraft och hans berättelser om the Great Old Ones. Lovecraft skrev novellen Cthulu vaknar för nästan hundra år sedan, men det skulle dröja ända till 1970-talet innan hans verk fick något som helst erkännande och då hade han redan varit död i nästan 40 år. Ändå har författare som Stephen King inspirerats av honom i mångt och mycket och det finns få skräckfantaster som inte sett eller hört något som ursprungligen är skapat och/eller inspirerat av Lovecraft, även om de inte är medvetna om det. Filmer som The Thing och Jacob’s Ladder är Lovecraft-grundade, liksom stora delar av World of Warcraft världen i princip är en rip-off av Cthulu-myterna.
    Bara de senaste fyra-fem åren har en hel hög med ”Lovecraftian” brädspel getts ut, varav flera rankas bland de bästa i världen.
    Lovecraft har dock kritiserats i modern tid för sin rasistiska läggning, men samtidigt menar många att det inte går att komma ifrån det faktum att han skapade något unikt, förbryllande och fängslande och som tilltalar en hel värld av skräck- och fantasynördar.

    In his house at R’lyeh,
    dead Cthulhu waits dreaming.”

    Cthulu vaknar (1928)

    Men vad är det då som fascinerar så mycket med myterna om Cthulu och de andra Great Old Ones?
    Jag kan såklart inte göra hela mytoset rättvisa här, men i stora drag handlar det om att vårt universum befolkas av kosmiska, ondskefulla varelser (Great Old Ones). De dyrkades i fanatiska kulter på olika platser i världen för många millennier sedan, men har sedan dess fallit i glömska (åtminstone tror man det…).
    Kärnan i mytoset är att dessa kosmiska varelsers existens är så massiv att människor blir permanent galna när de får en skymt av den, eller försöker sig på att förstå den. Madness är ett centralt fenomen hos Lovecraft och det är det som drabbar människorna som av misstag eller med vilje får vetskap om the Great Old Ones.
    Cthulu själv beskrivs som den största av varelserna – en flera hundra meter hög blandning av drake, bläckfisk och människa. Han sitter fängslad i havet i en stad av sten som kallas R’lyeh. Men från sitt fängelse kan Cthulu fortfarande skapa oro och undermedveten ångest hos människor genom deras drömmar eftersom han gör dem medvetna om att han en dag kommer att återvända…

    Man kan ju på sätt och vis förstå varför dessa berättelser blivit så populära i vår tid. Många människor älskar ju tanken på något kosmiskt, ofattbart, skrämmande och uråldrigt. Men det har vi väl egentligen alltid gjort..? Antika kulturers mytologier handlar inte sällan om abstrakta, kosmiska varelser som styrde universum i tidernas begynnelse. Vi verkar helt enkelt inte gilla tanken på att det bara kan ha varit helt tomt där ute. Och vi vill tro att det finns något mäktigare än oss själva någonstans i universum. Något eller någon som sitter på alla svar till våra frågor. En ordning i kaoset. Så därför tror vi på aliens, Atlantis, gudar, gudinnor och allsköns andra väsen.

    Hur som helst väntar jag fortfarande på den dagen då Ludvig Josephson från Creepypodden ska läsa in Cthulu vaknar på svenska.
    Vilken grej det vore!

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Okategoriserade,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Mina spretande intressen

    Ohoj i snöstormen!

    Jag tar tillbaka det där med att vårkänslorna är på ingång… I söndags lämnade vi Åre och åtminstone en halvmeter snö överallt för att komma hem till vad jag hoppades på skulle vara strålande sol och någon plusgrad. ”Nähädå!” sa vädergudarna och vevade iväg en isande käftsmäll rätt i nyllet på oss. Men nog om det.
    Under den långa bilresan hem hinner man fundera på både det ena och det andra och jag fastnade rätt länge i det här med intressen. De allra flesta av oss har ju någon form av intresse/hobby/fritidsaktivitet att ägna oss åt, vissa har många, andra har färre. En del gör sina intressen till en form av livsstil, medan andra har mer flyktiga perspektiv. Själv hör jag nog till någon slags hybrid av dessa.
    När jag får frågan ”Vad gör du på fritiden?” brukar min spontana tanke vara att ”jag fotar”, eller ”jag rider”. Men det känns liksom inte riktigt sant, även fast det är sant, haha. Jag gymmar ju till exempel mer än vad jag rider varje vecka, men gymmet är absolut inget intresse för mig, medan hästar och ridning är är ett stort sådant som hängt med sedan barnsben. Fotograferandet är också en sån aktivitet som jag hållit på med så länge jag kan minnas och på senare år har det blivit mer av en bisyssla, samtidigt som jag har ett brinnande intresse för de många tekniska aspekterna av foto.

    Djur och natur är också något som alltid varit en självklarhet i mitt liv. Där jag växte upp började vi redan i småskolan lära oss om skogarna omkring oss, hur man bygger kojor och vilka djur som trampat upp spåren i snön. Detta är dessutom något som gått hand i hand med fotointresset – jag vill ju föreviga alla häftiga djur och vyer så att jag kan titta tillbaks på dem senare!

    När vi var i Egypten 2004 lyckades jag övertala mamma att köpa en sån där engångs-undervattenskamera åt mig. Bildkvalitén är ju inget att hänga i granen som ni ser, men 13-åriga jag var helt lyrisk över att kunna fånga havslivet på bild!

    Mina ”nördiga” intressen har också funnits med mer eller mindre konstant: Sagor, fantasy och inte minst dator- och TVspel! Att drömma sig iväg till andra världar och andra verkligheter är nog ganska mänskligt, men det kanske bara tar sig lite olika uttryck..?

    När jag är på resande fot är historiska platser ett måste. Ofta är dock ett eller flera historiska besöksmål själva syftet med resan.
    Här utanför St. Patrick’s Cathedral i Dublin 2009.
    Här kan vi också klart konstatera att mode och klädkombos aldrig varit något intresse hos mig och det är verkligen inte min starka sida!

    Historia! Det var kanske ingen slump att jag valde att börja läsa på Historikerprogrammet i Uppsala när jag var 20 och inte riktigt visste vad jag skulle göra med livet. Jag har alltid älskat gamla saker generellt och det hänger kanske lite ihop med den där tanken om att leva sig in i en annan, svunnen värld. Den här bloggen var ju från början framförallt dedikerad åt olika historiska fenomen och även om den handlar om lite allt möjligt idag, så är ändå historia av något slag något som återkommer titt som tätt.

    Kreativa sysslor är också något som tagit stor plats i mitt liv. Att teckna, måla och sy är dock något som går i väldigt ojämna perioder för mig. Ofta är det kanske några veckor per år, om ens det, som jag hamnar i den där kreativa bubblan där jag vill låta händerna skapa något från scratch. Så egentligen är det kanske inte ett riktigt intresse? Jag kan ju egentligen inget om det. Kan inga termer eller tekniker som jag kan med t.ex. fotandet. Fotandet är dessutom ganska konstant närvarande, även om det såklart är mer roligt vissa perioder än andra.
    Behöver man ens göra en distinktion mellan hobby/intresse/fritidssyssla/tidsfördriv? Hur tänker ni andra kring det?

    Det övernaturliga och paranormala fenomen var också något som präglade den här bloggen rätt länge. Även om jag inte tror på det övernaturliga själv, så fortsätter jag ändå att vara fascinerad och intresserad av det. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på vad det är som fascinerar mig, när jag håller en sådan distans till det. I grunden tror jag det kanske handlar om mystik i allmänhet och saker vi inte kan förklara och förstå riktigt? På samma sätt som jag tycker att rymden och astronomi är väldigt spännande eftersom det är mycket som är höljt i dunkel även där…

    Summa summarum: Jag har många, ganska spretande intressen helt enkelt!
    När jag började fundera på det här så tänkte jag att det var negativt att vara intresserad av många olika saker samtidigt. Då blir man ju aldrig riktigt bra på någonting, utan bara halvdan på allt möjligt, tänkte jag. Men så kom min kära fästman och påpekade att så behöver det ju absolut inte vara. ”Att ha många intressen visar ju snarare på en öppenhet och komplexitet hos oss människor”, sa han. Och kanske har han rätt i det.
    Man kan gilla en sak eller många saker och det man gillar idag kanske man inte gillar om två år. Eller så gör man det. Klart slut!

  • Okategoriserade,  Övernaturliga ting

    Skrämmande skräckfilmer

    Hej på er!

    Hur har ni det så här i Allhelgonatider?
    Själv ska jag nog minsann klämma en Gustaf Adolf-bakelse idag, men först tänkte jag göra något jag aldrig gjort tidigare här på min lilla blogg – nämligen dela med mig av mina absoluta favoriter bland skräckfilmer.
    Som ni kanske vet är jag ju en storkonsument av skräck av alla de slag, i alla typer av medier. Det kanske har blivit lite av en profetia eftersom jag är döpt efter en av Stephen Kings karaktärer..?

    Det var ändå rätt svårt att välja måste jag säga, men det huvudsakliga kriteriet var att detta är filmer som har skrämt mig på riktigt, vissa mer än andra såklart. Jag har nog utan att överdriva sett ett par hundra skräckfilmer i mina dagar och det är väldigt sällan jag tycker att de är bra och/eller läskiga. Jag är minst sagt kräsen när det kommer till skräck med andra ord!
    Filmerna nedan är således min högst personliga favorit-lista, utan inbördes ordning eftersom de alla är läskiga på lite olika sätt. Enjoy!

    Kaïro (Pulse)

    Denna japanska skräckis har jag tipsat om förut och den hör helt klart hemma på topplistan!

    The Shining

    Stephen Kings klassiker måste så klart vara med. Den är ju framförallt psykologiskt skrämmande och jag har svårt att inte känna att jag faktiskt befinner mig där på Overlook Hotel när jag tittar på filmen…

    Creep

    Jag vet att det finns ett gäng filmer på Netflix som också heter Creep, men det är inte dem jag menar här.
    Den här filmen kom 2004 och handlar om vad man kan råka ut för i det mörka djupet i Londons tunnelbanor om natten…

    Ju-On (The Grudge)

    Det här var länge en av de absolut läskigaste filmerna jag sett. Ni som vet, vet. 🙂 Ni som inte vet – titta inte på den amerikanska versionen utan på originalet! Det gäller för övrigt alla amerikanska remakes på asiatiska skräckfilmer…

    The Exorcist

    Jag ljög angående Ju-On. Det här var länge en av de läskigaste filmerna jag sett! Bitvis är den nog fortfarande det. Första gången jag såg den var tillsammans med en kompis en mörk kväll. Vi blev båda allt mer rädda allt eftersom filmen rullade, men ändå hade hon mage att somna någonstans efter mitten! Så jag fick sitta där själv med hemskheterna… Jag ryser fortfarande i hela kroppen av bilderna på djävulen som fladdrar förbi då och då…

    Shutter

    Kameraälskare – detta är en film för oss! Eller inte… En mycket bra thailändsk skräckfilm som håller hög spänningsnivå redan från första minuterna fram till slutet.

    Halloween-filmerna

    Dra år skogen vad jag var/är rädd för Michael Myers! Ja, dessa filmer håller väl inte toppkvalitet egentligen, men den där förbannade masken han har på sig… usch! Dock är ju filmmusiken mer eller mindre klassisk i skräcksammanhang.

    The Woman in Black (2012)

    The Woman in Black finns även som en äldre filmatisering från 1989, som jag dock inte har sett. Den är baserad på en skräckroman och utspelar sig i England under edwardiansk tid. I stora drag handlar det om en advokat som tar ett uppdrag i en nedgången by, som hemsöks av en mörk närvaro…

    Ringu

    Denna japanska klassiker kanske känns igen av många som amerikanska The Ring.
    Originalet är dock att rekommendera även här!

    The Eye

    Den här filmen (från Hongkong/Thailand) är väldigt obehaglig, men har samtidigt en ganska rörande story. Den handlar om en blind kvinna som opereras för att få synen tillbaka. Men det hon börjar se efter operationen är inget som någon människa vill se…
    Vissa scener i filmen får mig fortfarande att bli tårögd av skräck.

    Rose Red

    Ett till verk av skräckfadern Stephen King. Dock skrev han denna direkt för TV som en miniserie.
    Rose Red är ett ”levande” hus som undersöks av en grupp människor med olika parapsykiska förmågor. De inser dock att de tagit sig vatten över huvudet när huset och dess forna ägare börja ge sig till känna…

    The Mummy (1999)

    Vilken (blivande) egyptolog älskar inte The Mummy!? Okej, det är väl egentligen mer av en äventyrsfilm än en skräckfilm, men jag tycker fanimig att mumien är förbaskat läskig fortfarande, trots att jag sett denna film säkert 10 gånger!
    Den ligger mig varmt om hjärtat helt enkelt och det är ju ett stort plus att en av mina favoritforskare, Salima Ikram, varit med som rådgivare i filmen!

    Gillar ni ens skräck förresten? Alla gör ju inte det (min fästman till exempel), så jag passar oftast på att titta när han inte är hemma.

    Och av någon anledning har jag alltid vänt mig till skräckfilmer när jag har känt mig nere av olika anledningar. Jag vet inte varför, det kanske är någon form av självskadebeteende att med vilje skrämma upp sig själv..?
    Men ni som gillar skräckfilmer – har ni några favoriter, kanske rent av något från listan?

    Önskar er en fin Allhelgonahelg!

  • Foto,  Naturligt,  Övernaturliga ting

    Vilse i Hågadalen

    Gårdagen spenderade jag ute vid Hågadalens naturreservat, med en baktanke från mitt tidigare inlägg där jag skulle testa om det gick att planera att vara kreativ.
    Och det gjorde det måste jag ändå säga! Jag hade skrivit upp i kalendern att jag skulle fota och redigera bilder denna dag, inte helt oberoende av vädret, men oberoende av i princip allt annat.
    Så jag gav mig ut i den råa kylan, utrustad med storslagen rekvisita i form av en liten glittrande tallkotte som egentligen ska hänga i julgranen. Men just den här gången fick den agera Zelda-skatt i äventyrsmarkerna som är Hågadalen, eller The Lost Woods om man så vill!

    Beware! Här gömmer sig nog en och annan goblin!
    You found the Magic Pine Cone!
    Its mysterious glow is enthralling!

    För några år sedan hade jag för övrigt ett par knähöga läderboots, en grön stickad klänning och ett matchande bälte. Hade ju blivit finemang att cosplaya som en kvinnlig Link! Det kanske får bli ett framtida projekt helt enkelt…

    Until next time!

  • Övernaturliga ting

    Kaïro – den förvirrande skräcken

    Okej, jag vet att Halloween var för några dagar sedan, men jag måste bara tipsa om en film jag såg för ett tag sen. Det är en japansk film som heter Kaïro (Pulse på engelska) och tillhör en av mina favoritgenres – skräckfilm!

    I alla fall. Jag såg som sagt nämnda film, och sedan har jag inte riktigt kunna släppa den. Grejen är att jag inte kan säga att jag fattade vad den egentligen handlade om. Om någon bad mig om tips på skräckfilm så skulle jag rekommendera Kaïro direkt, men jag skulle absolut inte kunna förklara storyn… Och visst, det finns ju en del såna filmer där man sitter i princip hela filmen och undrar vad fasen det är som händer. Det är ju dock ofta lite Hollywood ändå över såna filmer (typ Inception), men detta är verkligen så långt ifrån Hollywood man kan komma.

    Det är som sagt en japansk film från 2001 – en tid när internet hade blivit en vardagsgrej för de flesta.
    Kaïro handlar om just internet. Om jag ska försöka mig på någon typ av förklaring, så handlar den om hur ensamhet förstör oss och i filmen blir de ensamma till märkliga spöken. Ett par personer ser detta på nätet genom konstiga klipp och ljud, men även i sina verkliga liv. Det låter ju ganska generiskt, men jag kan inte förklara det på nåt bättre sätt. Om någon av er sett filmen får ni gärna fylla i!
    Då jag är en kräsen storkonsument av just skräck och då gärna just japansk, koreansk och thailändsk skräck, så klättrade Kaïro direkt in på listan!

    Men eftersom jag knappt kan förklara vad den handlar om så kan jag ännu mindre förklara varför den gjorde så starkt intryck på mig. Jag vet bara att den skrämde mig som attan, på ett sätt som jag väldigt sällan blir skrämd på. Jag tror det är något med den genomgående enkelheten i sceneriet, men att samtidigt inte riktigt förstå vad som händer. Dessutom är spökena i filmen sjukt läskiga! De beter sig och rör sig liksom oväntat, så att man återigen inte fattar riktigt vad de vill…


    Årets skräckfilmstips alltså. Jag lyckades hitta en trailer som såklart inte gör filmen rättvisa, men jag tycker ändå att man får en känsla av hur filmen är upplagd.

    Så, gillar ni skräckfilm och inte har sett Kaïro – se den nu, you’re in for a treat!


    Until next time!

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Övernaturliga ting

    Den sista dagen i dimma

    Long time no see!
    Ni kanske undrar om jag har dött eller så, men det har jag faktiskt inte.
    Jag har bara haft fullt upp med, ja, ingenting särskilt egentligen. Men en sak har jag gjort: Jag har räknat ner dagarna sedan en tid tillbaka för att IMORGON börjar ju plugget!! Jag är såå taggad!
    Kursböckerna och anteckningsblocken ligger i en prydlig hög på bordet. Ja, jag skriver anteckningar för hand 2018. Även om det är smidigt med dator så hajjar jag inte hur man hinner med att få ner allt man ska medan man lyssnar och knappar på tangenterna…
    Sen skriver jag dessutom betydligt fortare för hand än på en dator (blir alltid smått avis på folk som kan skriva utan att titta på tangenterna).

    Men nog om det nu, för jag kom ju på att jag inte ens har lagt upp bilderna från vår sista dag i England i somras.
    Även om det var över 2 månader sen vi kom hem så kan det ju vara lite skoj att berätta om då vi gick vilse i dimmorna i Dartmoor… så klyschigt, eller hur!

     

    Oändliga mil i vänsterfil på dessa sagovägar…

    Näst sista dagen besökte vi Roseland Heritage Coast i Cornwall. Fantastastiskt vackert, men lite för kallt och blåsigt för att bada.

    Här fanns dock massor av vackra stenar!

    Mitt hjärta.

     

    Sista dagen begav vi oss åter till Dartmoor och den lilla byn Widecombe in the Moor.

    En väldigt liten, men gammal by.
    Den stora sevärdheten är den medeltida katedralen som vi såklart tog en titt på!

    Det är något väldigt dystert, men samtidigt vackert med detta tidlösa, dimmiga landskap. Det är inte svårt att förstå varför skräckförfattare har inspirerats av Dartmoor i hundratals år.

    Efter en förvånansvärt fin lunch var det dags att bege sig ut på själva mooren…

    …detta hade jag verkligen längtat efter! Även om det inte var så jättemuntert väder så var det en svårslagen känsla att vandra bland dessa midjehöga ormbunkar.

    Och stämningen blir ju speciell när dimman kryper på…

    Hästarna gjorde oss lite sällskap på vägen

    Ett unikt och makalöst landskap!

    På långt håll ser inte stenansamlingarna så stora ut, men de är verkligen enorma!

    Ungefär här började vindarna och dimman tillta…

    Den här bilden tog jag precis när vi kom fram till stenarna…

    …och så här såg det ut på samma ställe 10 minuter senare.
    Har aldrig varit med om något liknande! Dimman och de starka vindarna stängde liksom ute alla intryck och man tappade tidsuppfattningen litegrann.

    Detta var bland de sista bilderna jag tog.
    Efter det här så började vi nämligen fundera på hur fasen vi skulle hitta tillbaka till bilen som vi hade parkerat någon kilometer bort. Vi visste ju från vilket håll vi hade kommit, men vi hade ju inte följt någon väg eller stig, utan bara vandrat rakt ut på heden. Och när dimman drog in så man knappt såg 5 meter framför sig så tappar nog även den bästa sin orienteringsförmåga…
    Hur som helst så ville vi inte stanna och vänta, för vi visste ju inte hur länge sån här dimma kan ligga kvar.
    Så vi började gå. Och gå. Och gå ännu mer.
    Ingen av oss var ultimat klädda för blöt vegetationspromenad, så vi bestämde oss för att försöka hitta en av de asfalterade vägarna som slingrar sig över hela Dartmoor. Sagt och gjort!
    Vi hittade en väg, men med noll aning om var vi befann oss och vilket väderstreck som bilen var, så gick vi bara åt ett håll.
    Här tycker ju en smart person att det bara är att dra fram GPSen på mobilen så löser det sig. Det gjorde vi också, men eftersom vi inte noterat vart vi parkerat bilen så var den inte till mycket hjälp…
    Efter nästan en timmes promenad på okända vägar så började dimman lätta något, och slutligen hittade vi äntligen bilen! Har nog aldrig varit så glad över att ha en hyrbil!
    Blöta, trötta och fortfarande lite halvt förvirrade satte vi oss i bilen och åkte tillbaka mot Torquay.

    Utflykten slutade väl inte exakt som vi tänkt oss, men det här är ju en sån grej som ändå är lite skoj att ha varit med om och berätta om för andra.
    För ingen resa till Dartmoor kan ju vara komplett utan att ha gått vilse i den täta och hemlighetsfulla dimman…

     

     

    Until next time!

     

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Okategoriserade,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Där legend möter verklighet – fortsättningen

    Vi fortsätter som sagt med resten av bildbomben här, enjoy!

     

    Om man har viljan och orken att ta sig högst upp så blir man hälsad av kung Arthur.

    Härifrån kunde man även se över till andra ”sidan” av slottet.

    Man kunde se rätt långt i största allmänhet!

    Dags att påbörja passagen!

    Jätteimpade bergsklättrare!

    Man kände sig ganska liten och obetydlig på den här vilda och väldiga platsen, speciellt nere på stranden…

    Även om grottorna såg häftiga ut från toppen av klipporna, så var de faktiskt ganska små… men det var inget som hindrade oss från att utforska!

    Som gjort för smugglare?

    Till slut blev vi dock tvungna att lämna det mytiska slottet Tintagel och bege oss tillbaka mot byn med samma namn.

    Här lever man gott på legenden om kung Arthur och hans riddare eftersom människor från hela världen kommer till denna magiska, om än något otillgängliga plats.
    Längs gatorna fanns t.ex. vandrarhem och restauranger döpta efter legenden, och flera butiker som bara sålde fantasy- och sagoinspirerade föremål.

     

     

    Japp, detta var helt klart resans stora (och oväntade) höjdpunkt! Jag förstår verkligen varför människor dras till dessa platser och har gjort så i alla tider.
    Liksom Stonehenge och Glastonbury attraherar såna här mytiska platser gärna moderna hippies och typ New Age-människor också, vilket jag tycker är lite skoj.
    Personligen vill jag ju gärna tro på legenderna, men det är framförallt den påtagliga historien som lockar mig.
    Men för andra är det nog precis tvärt om…

     

    Efter Tintagel for vi vidare mot Cornwalls södra kust och det fantastiskt vackra Roseland som jag tänkte visa i nästa inlägg.

     

    Until next time!

     

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Okategoriserade,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Där legend möter verklighet – Tintagel

    Nu, kära vänner, ska jag äntligen visa vilken extraordinär plats vi har haft nöjet att besöka:
    Tintagel.

    Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det här stället (som ligger vid Cornwalls norra kust) verkligen tog andan ur mig. Jag visste ju att det låg ganska häftig till vid klipporna, men att det var så här stort, mäktigt och sagolikt, det hade jag ingen aning om!

    Förutom en central punkt i Arthurlegenden, så har Tintagel varit en viktig arkeologisk plats sedan början av 1900-talet. Man har bland annat hittat rester av keltiska kloster, samt flera normandiska byggnader.

    I alla fall så insåg jag att jag tog sjukt mycket bilder här, så det får helt enkelt bli två inlägg med spektakulära bildbomber!
    Det kanske kompenserar lite för mitt tröga bloggande senaste tiden också… ^^
    Enjoy!

     

    Detta dramatiska och makalösa landskap… I’m speechless.

    Jag kan både förstå (och inte förstå!) varför man valde att anlägga ett slott här för över 1500 år sedan…

    Växtligheten är lika vild och stark som landet!

    För att komma upp till slottets högsta punkter så behövde man klättra i en hel del branta trappor… för det var högt!
    Mind the gap…

    ”Okej nu ska jag gå ut där på klippavsatsen med ett 50 meter stup nedanför, i orkanblåsten!”

    Look at that brave son of a bitch!

    Mycket av det forntida samhället som låg här har bokstavligen blåst bort…

    Här till höger ser man en av de många trapporna


    Här blåste det som det gör bakom en jetmotor. Okej jag vet inte hur starkt en jetmotor blåser, men fasen vad det blåste här!

    Men eftersom jag är så fascinerad av havet och stora vågor så bara MÅSTE jag krypa ut på kanten och titta!

    Nere vid stranden fanns flera grottor som jag ska visa i nästa inlägg!

     

     

     

    Until next time!

     

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    What’s the meaning of Stonehenge?

    Japp!

    På torsdagen besökte vi detta uråldriga och mytomspunna monument som man egentligen inte vet så mycket om.
    Jag har själv alltid trott på teorin om druiderna, och att Stonehenge byggdes som en plats för andlighet och/eller offerplats.

    Men det återstår för arkeologerna att fundera vidare på, och under tiden kommer här lite bilder från vår utflykt till monumentet!

     

    Detta var egentligen det enda utflyktsmålet vi var på som hade väldigt många turister. Av förklarliga skäl såklart… nåja!

    Turister eller ej så var det väldigt häftigt att se Stonehenge på riktigt.
    Och när man ser det på nära håll så är det lite svårt att inte låta bli att fundera kring vilka som byggde detta, och varför…
    En del av magin med historiska och förhistoriska platser tycker jag är just att det är mycket som är höljt i dunkel.
    Man kan betrakta, fundera och förundras över den mänskliga aktivitet som pågått här i svunna tider.
    Våra förfäder byggde ju alla dessa platser av en eller flera anledningar. Och dessa anledningar tar de inte alltför sällan med sig när de försvinner…

    Här blåste det betydligt mer än i Dartmoor!
    Försöker slappna av och se neutral ut trots att klänningen blåste upp flera gånger och lämnade lite åt fantasin…
    Tur att jag inte kände nån där!

    Efter Stonehenge for vi vidare till en annan mytomspunnen plats där det om möjligt blåste ännu mer:
    Glastonbury!
    Så frälst som jag är i sagor och myter så var detta ett måste – Glastonbury Tor.
    Varför?
    Jo, det sägs att detta var platsen där Avalon låg en gång i tiden, och att Arthur Pendragon himself är begravd här eller i närheten…

     

    Själva tornet uppe på kullen är dock byggt på 1300-talet som en del av en kyrka, och alltså betydligt yngre än vad tiden för Arthurlegenden anger. Men det har förekommit mänsklig aktivitet här sedan järnåldern, och platsen omnämns redan i keltisk mytologi. Så det finns anledning att tro att Glastonbury döljer något…

    Även om landskapet antagligen inte såg ut just så här under medeltiden så är det lätt att förstå varför människor har dragits till denna plats i alla tider.
    Det är något oförklarligt uppfyllande med att blicka ut över det ändlösa gröna landet.

    Och så blir man expert på att hålla i kjolen!

    Fåren blåste nästan i väg där uppe – jag skojar inte! Men de verkar ha lärt sig att söka skydd i ett trångt hörn.
    Eller så ville detta får bara ha lite ensamtid, vem vet.

     

    Två mytologiska platser i en smäll alltså!
    Men jag har mer att visa, bland annat det häftigaste stället av dem alla. Och kan ni tänka er, där blåste det faktiskt ännu mer!!

     

    PS. Om ni inte sett den så kommer här en superbra och rolig låt av Ylvis, som handlar om mystiken med Stonehenge. Enjoy!

     

    Until next time!

  • Foto,  Historiska ting,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    April försvann i maj

    Nu är maj här! Och det betyder väl också att sommaren officiellt (typ) är här. Även fast det är regn och typ 5 grader ute idag… oh well.
    Gårdagen och Valborgsmässoafton bjöd iallafall på några extra plusgrader och solglimtar.
    Som icke-studerande uppsalabo har jag dock faktiskt börjat sky Valborg litegrann. För här är Valborg trots allt studenternas högtid till 99%, och om man inte är med i gamet (och som jag, har tröttnat sen länge på spektaklet) så gör man klokast i att hålla sig borta från stan denna dag…

    Okej jag älskar akademiska traditioner, och Valborg om något är ju en traditionernas dag, med frukost, sillunch, champangegalopp, mösspåtagning, och allt sånt där. Men efter att ha firat 4-5 traditionsenliga valborgar i rad här så inser man att det faktiskt finns skojigare saker att göra.
    Som att spela WoW och sen titta på en fancy majbrasa!
    Den uråldriga Valborgstraditionen kretsar ju trots allt kring ett medeltida engelskt/tyskt helgon – Walpurgis, och ”majbrasan” är en kvarleva från tiden då man ville hedra Walpurgis och samtidigt skrämma bort häxor och onda andar genom att tända eldar…

    Majbrasan i Gamla Uppsala tändes dock av en scout-kår!

    Tänt vare här!

    Tack vare vinden tog brasan fyr relativt snabbt!

    Helt plötsligt dök en drake upp i elden! Okej jag har rätt livlig fantasi, men lite ser det väl ut som en drake, right??

    Och sen dök en bågskytt från stenåldern upp. Solklart en bågskytt från stenåldern!!

    Det är en häftig tanke att människor samlats på denna plats sedan bronsåldern för att högtidlighålla årstidernas skiftningar.
    På det planet har ju inte mycket förändrats egentligen…

    Fire-man! Mickes silhuett mot brasan ser ut som en superhjälte/superskurk

    Efter en stund blev det fyrverkerishow á la nyårsafton!

     

     

    En ganska lugn Valborg med andra ord. Ingen champagnegalopp, ingen karatefylla. Bara brasa, och allmänt soffmys!

     

    Until next time!