Okategoriserade

  • Okategoriserade

    Jag har inget att blogga om…

    …känner jag just nu. Eller ja, jag kan säkert krysta fram något, men ofta när jag har varit ute och fotat eller vandrat så kommer ju inläggen lite av sig själva. Det har dock varit ganska mycket hemmasittande senaste tiden (förvisso skönt på sitt sätt!) och vädret har varit riktigt trist nästan varje dag – inspirationen är på sparlåga just nu. Men det är okej.
    Jag brukar ju inte blogga så mycket om vardagssaker annars, utan vill helst få ihop lite mer substans innan jag gör ett inlägg, oavsett om det är bilder eller längre texter som är substansen.
    Hur tänker ni andra som bloggar? Brukar ni känna att ni måste berätta något ”viktigt” eller förmedla något i varje inlägg? Eller får det bli lite som det blir? Kravlöst liksom?

    Men för att berätta någonting så kan jag berätta att jag har kommit igång med ridningen igen efter ett långt uppehåll p.g.a. kvarkautbrott i stallet. Det känns underbart, även om det bara är varannan vecka just nu. Det har blivit veckans höjdpunkt kan man säga!

    I veckorna har jag även börjat känna att jag har tråkigt för första gången sedan jag blev utmattad. Även om det är tråkigt att ha tråkigt (hehe), så känns det ändå som ett bra tecken på något sätt? Innan orkade jag liksom inte fundera på om dagarna kändes roliga/meningsfulla eller inte. Jag var för trött för det. Jag är såklart långt ifrån återställd, men kan inte låta bli att vara liiite försiktigt hoppfull om att jag är på rätt väg och att jag tog rätt beslut med plugguppehållet.
    Men någonstans där inne anar jag mitt riktiga jag igen – hon kikar fram lite då och då, men är fortfarande för försiktig för att komma fram helt. Hon behöver mer tid helt enkelt.

    Annars sitter jag och stickar ganska mycket och kollar på en av mina favoritfotografer på youtube. Kan starkt rekommendera hans videor till er som gillar att fota! Han är såå mysig och så har han med sig sin gulliga hund Pebbles som assistent!

    Jo just det! Jag och Micke har börjat sätta lite fart med bröllopsplaneringen! Det blir inte av förrän nästa år, men vi gillar ju båda att vara ute i god tid och dessutom är det himla kul att planera, diskutera och inspireras. Hittills har vi spikat lokal och datum och nästa steg är att besöka olika guldsmeder i stan för att se hur vi kan få till våra vigselringar som vi vill ha dem. To be continued alltså
    Längre fram tänkte jag skriva ett ordentligt inlägg med allt vi tänker och fixar kring bröllopet. Skulle det vara kul att ta del av? Eller blir det för mycket TLC-såpa, haha? ^^

    Önskar er i alla fall en fin söndag och kommande vecka. <3


    P.S. Kunde inte låta bli att slänga in en video med Nigel – enjoy!

  • Okategoriserade

    En mellandag-vinterdag

    I mellandagarna passade jag på att vara ute så mycket jag kunde, eftersom dagarna kändes ovanligt ljusa och fina.
    Väderprognosen säger att det ska bli uppåt 4-5 plusgrader här i veckan… blä! Då kommer jag att titta tillbaka på mina vinterbilder, sucka lite nostalgiskt och tänka ”Åh, vad det var bättre förr – i slutet av 2021″, haha.

    Det behövs inte så mycket för att jag ska känna att jag verkligen kan vara i nuet. Skogen och solljuset som glittrar på de snötäckta markerna räcker väldigt långt! <3

    Har ni hunnit vara ute i det lilla solljus som erbjudits hittills under 2022?

    Nu ska jag fortsätta med min stickning (ett pannband i isländsk ull) och lyssna på nästa ljudbok, har dock inte bestämt vilken ännu! Tips?

    Önskar er alla en fin vecka! <3

  • Historiska ting,  Okategoriserade

    Julen på Värdshuset

    Hej vänner!
    Det blev visst ett rejält jul-och nyårsuppehåll från bloggen. Jag hoppas i alla fall att er helg blev precis så som ni önskade och att det nya året 2022 ska bjuda på många härliga stunder och nya lärdomar.
    Jag funderade lite på om jag skulle skriva en ”nyårskrönika” eller inte… men kände mest att njaa. Dels började jag ju blogga igen ganska sent 2021 så det skulle väl mest bli förvirrande, haha. Men sen har jag heller aldrig varit särskilt bra på att göra sådana här tillbakablickar, jag vill hellre blicka framåt!
    Nyårslöften är inte heller något jag sysslar med och har inte gjort det på många år. Självklart har jag målsättningar och planer i livet, både stora och små, men de är inte nödvändigtvis kopplade till en viss tidsperiod eller så. Kommer jag på något jag borde göra eller förändra så tar jag tag i det ganska omgående. Fasen vad tråkigt det låter… haha!

    Men nog om det! Jag skulle ju visa bilder från vår underbara jul i Mariefred på Gripsholms Värdshus.
    So without further ado:

    Vi kom fram till värdshuset strax efter lunch den 23e.
    Värdshuset ligger perfekt placerat mitt emot Gripsholms slott och har man tur får man ett rum med utsikt över slottet. Det fick vi dock inte denna gång…
    …men det gjorde inget! Rummen är himla mysiga och har en genuin ”värdshus-känsla”.
    Jag orkade dock inte släpa med min stora kamera, så dessa bilder är en blandning från (mestadels) kompaktkameran.
    Vid ankomsten bjöds det på snittar och bubbel, samt lokalbrygd julmust!
    Glöggen stod givetvis framdukad!
    Jag gillar dock inte glögg. Brukar dricka en eller två sippar, sen tycker jag det blir alldeles för sött och sliskigt. Men doften är underbar och hör definitivt julen till!
    På julaftons förmiddag var det meningen att vi skulle få en guidad tur på slottet, men eftersom nya covidrestriktioner precis kommit då så blev guidningen inställd. Vi fick dock avnjuta en trevlig lunch i slottets Kronkök!
    Sedan gav vi oss ut på en liten promenad i pittoreska Mariefred.
    Passande nog hade det snöat en del natten mot julafton och temperaturen låg på 13 minusgrader. Perfekt julväder med andra ord!
    Vi tog en vända till kyrkan för att titta lite på ljusen och julkrubban.
    Kyrkan ligger uppe på en höjd mitt i byn, vilket ger en ganska trevlig utsikt därifrån!
    Efter ett tag tyckte dock till och med vi att det blev för kallt, så vi vandrade tillbaka mot värdshuset. Tur att det inte är några avstånd att tala om i Mariefred.
    Vackra sagoplats!
    På kvällen var det givetvis dags för vistelsens höjdpunkt – julbordet!
    Jag kan tveklöst säga att det var det bästa julbordet jag någonsin ätit! Även om jag varit på värdshuset ett antal gånger förr och vet att maten håller hög kvalitet, så var julmaten helt klart grädden på moset.
    För första gången åt vi även julbordet på traditionellt vis, det vill säga sju tallrikar med sill, fisk, kallskuret, varm mat, ost, dessert och godis. Annars brukar jag bara ta en salig röra av allt jag tycker mest om och testar sällan något nytt…
    Och ja, vi var mätta sen!


    Tack för denna gång Mariefred! Förhoppningsvis ses vi någon gång under 2022 också.

    Julen 2021 blir helt klart extra minnesvärd för vår del. Har ni några jular (eller andra högtider) ni minns extra väl?

    Kram och god fortsättning till er alla! <3

  • Okategoriserade

    God Jul!

    Hej på er!

    Jag tänkte egentligen bara passa på att önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott nytt år! Vi har återigen fått lite snö här så det ser ut som det faktiskt blir en vit jul i år. <3
    Imorgon drar vi till Mariefred och Gripsholms värdshus – som jag längtat! Det ska bli härligt att återse den pittoreska byn, äta en massa god mat och, såklart, ta en vända i mitt favoritslott!
    Jag tar därmed julledigt från bloggen, men om ni vill se glimtar från julen på Gripsholm ska jag försöka lägga upp en del på min instagram.


    Ha en underbar jul och nyårsafton så hörs vi snart igen!


  • Okategoriserade

    Julefrid

    Hej vänner!

    Om två dagar är vi inne i andra advent?! Jag stämmer in i kören om att tiden bara svischar förbi i obarmhärtig takt. Just nu har jag dock inga problem med att tiden går så snabbt, eftersom jag verkligen längtar till julen i år. Det ska bli helt underbart att åka iväg till Mariefred och bara vara. Men fram till dess? Tja, jag fortsätter att öva på att ta dagarna som de kommer, göra andningsövningar, lyssna på ljudböcker och sticka, varvat med styrketräning och fotande.
    Fick faktiskt en lite rolig ”uppgift” av min terapeut, nämligen att försöka ta bilder av mitt mående för stunden. Att reflektera det inre i en bild liksom. Känns det mörkt och trist tar jag en bild av något mörkt och trist, är jag glad, hoppfull, likgiltig, eller något annat så försöker jag ta en bild som visar det.
    Det är alltså rätt kravlöst, men ändå ganska svårt! Men det är en bra övning i att reflektera över känslan av nuet. När jag fotar brukar jag ändå försvinna in helt och hållet i min egen värld – glömmer tid och omvärld, ibland i många timmar!
    Jag tänkte i alla fall visa mitt första försök till fånga stundens känsla på bild: Jag kallar den ”Frustrerad julefrid”, haha! Doften av pomander, ett glas julmust och levande ljus tar tag om och lugnar sinnena, medan min stickning på soffan i bakgrunden påminner om frustrationen när jag om och om inser att jag inte borde ha valt ett stickmönster på norska.

    Innan vi åkte till Åland drog vi fram allt julpynt, så hos oss är julstämningen i sitt esse. Det behövdes verkligen!
    Till och med Sally beundrar vår lilla gran som är utsmyckad till max.
    Eller så stirrar hon provocerat mot en av grannkatterna utanför fönstret… men ändå!
    Just det! På julmarknaden i Kastelholm köpte jag denna underbart söta katt! Det var en kvinna som sålde dem där och hon berättade att hon var vårdare åt sin mamma. Men istället för att t.ex. bara sitta och titta på TV så stickar de en sådan här katt tillsammans varje kväll, alla med sina unika färger och ansiktsuttryck. Jag tyckte det var en sådan fin bakgrundshistoria. Kvinnan berättade även att mamman var väldigt nyfiken på vilka som blir katternas nya ägare och hur långt de ska flytta. Så jag berättade att vi kom från Uppsala och att den skulle få sitt nya hem där. Mitt inre barn blir helt överlyckligt varje gång jag ser den!
    Dessutom har jag och Micke haft hysteriskt kul åt de olika namn som vi (jag) har tänkt ut åt katten: Det första jag kom på var Knit-Kat. Tyckte det var rätt fyndigt. Sen blev det namnet Stick eller Stickan. Sen Maskan. Det senaste är Pink-katt som jag tycker är skitkul.
    Tycker dock att den är så pass söt så den måste ha ett sött namn. Vi får spinna (pun intended) vidare på detta helt enkelt! Kanske sitter ni på några söta namn?

    Har ni några planer för andra adventshelgen? Själv ska jag minsann ge mig av på en efterlängtad utflykt! Känner att det behövs nu och dessutom – vi har fått snö!! Det började singla ner så sakta igår kväll och har fortsatt under natten, så nu har vi åtminstone ett par centimeter att glädjas åt! Men girig som jag är hoppas jag såklart på mer… <3

    Kram på er!

  • Foto,  Okategoriserade

    Koppla samman huvudet och kroppen

    Vår hjärna, i form av våra tankar, kan vara överallt i hela världen, i vilken tid som helst – framtid, nutid, dåtid.
    Men kroppen kan bara vara här och nu. När min terapeut påpekade detta fick jag en riktig tankeställare. Det stämmer ju faktiskt! Vi kan inte höra, känna, se, smaka, lukta saker annat än här och nu. När vi stressar (åtminstone mentalt) så är vi ju överallt utom just i nuet. Personligen har jag en förmåga att ständigt låta tankarna rusa iväg, oftast in i framtiden och oroar mig således över saker som kroppen ändå inte kan hantera förrän de inträffar, precis som Zilia skrev för ett tag sen.
    En viktig del i att lära sig hantera stressen är därför att försöka ”ta tillbaka” huvudet och synka det med kroppen, som bara är på en enda plats just nu. Huvudet och kroppen ska vara en enhet. Den ena ska inte dra iväg och lämna den andra i sticket, och det är ett ömsesidigt förhållande. Detta försöker jag jobba med varje dag. Ibland går det bättre, ibland sämre.
    Stress för mig blir ofta som ett eskalerande fyrverkeri som är svårt att stoppa när det väl har antänts. Därför låter jag inte tankarna sväva iväg mer än högst till morgondagen just nu. Helst inte ens till morgondagen, men man får ta det i små steg, eller hur..? 🙂

    Jag var ju lite rädd att det skulle bli svårt att få dagarna att gå nu när jag inte pluggar, men det var en obefogad rädsla. Förvisso är ju dagarna väldigt korta nu, men jag har märkt att en eller två aktiviteter per dag är lagom just nu. Står det t.ex. ”träna” eller ”fota” i min kalender så räknar jag det som två aktiviteter. Men om det dessutom står typ ”handla” utöver dessa hamnar jag nästan genast i ett smått hysteriskt tillstånd, haha. Då drar hjärnan iväg som Usain Bolt och jag måste genast sätta mig och tvinga den tillbaka till nuet.

    Hur som helst, här kommer några ögonblick från veckan som gått!

    Om knappt tre veckor fyller älskade Sally hela 13 år! Men det hindrar henne inte från att vilja leka och bråka som en riktig kattunge! Hon har definitivt blivit mer busig ju äldre hon blivit.
    En vacker orkidé som svärmor gav oss. Jag är totalt grön (pun intended) när det kommer till växter och blommor, men har alltid tyckt att just orkidéer är så vackra! Men skötseln av denna och alla andra växter vi har utförs av mannen i huset.
    Handarbete! Jag har återupptagit stickandet så smått och började med ett par Lovikkavantar. Just Lovikkavantar har jag stickat ett antal par genom åren, så nu funderar jag på vad nästa projekt skulle kunna bli. Är ni några som stickar där ute kanske?
    Det är ändå väldigt avkopplande att sitta och pyssla med händerna och det hindrar mig dessutom från att bita på fingrarna! Mina fingrar har varit smått förstörda det senaste halvåret, men de börjar läka nu när jag håller fingrarna i styr så att säga...
    Lovikkavantar är för övrigt rätt tacksamma att sticka eftersom det går ganska snabbt att bli klar och jag hinner därför inte tröttna på att sitta med dem.
    Varning för alkoholromantik! Nejdå. Men jag fick en superfin vinprovningslåda i present här om veckan. Eftersom Micke inte dricker (och jag vill sällan dricka ensam) så har vi nästan aldrig någon alkohol hemma. Men nu jävlar! Dock vill jag typ inte ens öppna dem eftersom både lådan och flaskorna är så himla fina. Nåja, vin blir ju inte gammalt så snabbt…^^
    Det har varit flera otroligt fina soluppgångar senaste tiden. Här om dagen var det så starkt att hela vårt kök lystes upp på morgonen i en mjukt orange ton. Underbart!

    Idag står det ”träna” och ”julpynta” i kalendern – alldeles lagom med andra ord! Vi fyndade faktiskt en hel del fina porslinstomtar på second hand i helgen, måste visa dem sen. Imorgon kväll bär det som sagt av till Åland och julmarknad, så det blir kanske några fynd där med. Gillar ni julmarknader? Någon favorit? 😀

    Önskar er alla en fin första adventshelg! <3

  • Foto,  Okategoriserade

    Kraftlöst hoppfull

    Idag gav jag mig ut en sväng med kameran och tänkte att jag skulle samla lite kraft i naturen kring Morga, söder om Uppsala. Att bara åka ut en sväng med kameran brukar vara något som ger mig både mental och fysisk energi.
    Men inte idag.
    Jag hann gå kanske 30-40 minuter innan jag började känna mig väldigt tung och andfådd. Blir väldigt lätt andfådd numera, men inte på ett sätt som när man har sprungit eller så, utan hela kroppen säckar liksom ihop lite och jag börjar gå som en zombie typ, haha. Jag har fortfarande inte vant mig vid detta, men jag inser att när det händer så måste jag ta en paus. Lyssna på kroppen. Det övar jag på hela tiden nu.
    Det blev en tépaus vid sjön, men det blåste väldans mycket så jag gick tillbaka in i skogen ganska snabbt igen för att försöka ta lite moody novemberbilder. Men nä. Mitt huvud säckade ihop även det med bultande huvudvärk och svårigheter att ens titta in i sökaren på kameran.
    Då får man inse sina begränsningar och packa sig hem igen. På något sätt är jag ändå inte deppig över detta – det är som det är och det är ändå bortom min kontroll. Min kropp är smartare än att låta mig bibehålla 100% av min kapacitet när den tar skada av det.
    Det enda tråkiga är väl att en promenad i naturen inte gör mig gott som det borde, enligt alla rön och råd… Och eftersom fotandet ändå är stimulans på en ”lagom” nivå så funderar jag på att helt enkelt börja fota lite mer hemmabilder (och kattbilder!).

    Är precis så trött som jag ser ut. Nog för att jag är född med mörka ringar under ögonen och vinterglåmigheten är närvarande som aldrig förr.
    Men ändå… den där känslan när man skulle kunna somna stående rakt upp och ner – Blä.

    Ja, det blev således inte så många bilder denna gång. Men jag känner mig ändå smått hoppfull på något paradoxalt vis kring hela situationen. Eller det känns åtminstone okej.
    Snart är det jul till exempel! Ni som läst bloggen ett tag vet ju att jag aldrig varit någon ”julfirare” direkt, men jag ser ändå mer och mer fram emot julen för varje år nu. Kanske extra mycket i år till och med! Jag ser fram emot att baka lussebullar och leta efter gammaldags julpynt på Stadsmissionen. Men allra mest ser jag fram emot vårt julfirande – jag och Micke ska nämligen spendera hela julen på Gripsholms Värdshus som ju är ett av mina absoluta favoritställen!
    Och nästa helg ska vi åka på Lillajulmarknad på Åland, vilket ska bli supermysigt även det. Det blir första gången jag besöker den julmarknaden dessutom, så det känns extra spännande.
    Det gäller väl kanske att ha såna här små ”treats” att se fram emot, med jämna mellanrum och i lagom omfattning..?

    Har ni några kommande planer ni ser fram emot? Julplaner?

    Ta hand om er <3

  • Okategoriserade

    Ett tungt beslut

    Hej på er!

    Jag hoppas att ni alla har haft en fin vecka.
    Själv sitter jag här vid mitt skrivbord och smuttar på mitt glöggté i skenet av ett levande ljus. Det skänker otroligt mycket lugn – ibland känns det som att en kopp té och levande ljus kan ställa det mesta till rätta…

    Tyvärr har allt inte varit till rätt den här veckan för mig. Jag har funderat på om jag ens ska skriva om det i bloggen för jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Så detta blir helt enkelt ett wall-of-text inlägg för en gång skull.
    Men för att komma till saken: Jag har drabbats av utmattningssyndrom.
    Japp, jag sällar mig slutligen till alla stackare som lider eller har lidit av detta horribla tillstånd…

    Egentligen kom det väl inte som någon chock när jag tänker efter. Jag har varit mer eller mindre stressad konstant under ganska lång tid, huvudsakligen på grund av plugget. I våras började jag dock känna av fler och fler diffusa, fysiska saker i perioder då det var extra stressigt: Jag fick ont på en väldigt specifik plats i magen, lite snett ovanför naveln. Jag har även haft svårt att andas ordentligt i säkert ett halvår. Dessa två saker kom som ett brev på posten för några veckor sedan när det visade sig att jag skulle ha väldigt mycket att göra en helg, både privat och i plugget; det kändes som att någon körde in en kniv i magen på mig samtidigt som jag nästan fick lite andnöd. Blev tvungen att sätta mig ner och bara försöka andas, men jag, liksom många andra, tänkte i min enfald att ”det är säkert ingen fara” och fortsatte på som vanligt.
    Men så i måndags när jag var på gymmet kom verkligheten ikapp: Jag klarade inte ens lyfta 40 kg i marklyft! (Med risk för att låta som en dryg jävel, men 40 kg är inte ens hälften av vad jag vanligtvis lyfter…). Jag tänkte att ”okej, jag kanske bara har en riktigt dålig dag”, jag prövar nånting annat istället. Det gick inte. Att bara lyfta tillbaka stången kändes som att försöka rucka på ett berg. ”Jag håller på att få feber” tänkte jag då, för jag brukar känna mig väldigt svag om jag har feber. Men jag kände mig inte alls sjuk i övrigt. En aning förvirrad och uppgiven gav jag upp passet och åkte hem. Jag fick aldrig någon feber eller andra symtom och bestämde mig därför för att ge gymmet en ny chans på torsdagen. Samma sak igen, vikterna kändes som bergsmassiv, men jag lyckades ta mig igenom passet till 50% i alla fall.

    Samtidigt hade stressen över plugget ökat och jag började så sakteliga se ett sammanhang kring intensiteten i plugget och hur jag själv mådde, både fysiskt och psykiskt.

    Ofta kan man ju bita ihop i situationer som är psykiskt och fysiskt påfrestande – man tvingar sig att stå ut (fast man egentligen vill skita i det), för man vet att utfallet ändå är värt det. Micke kallar det för ”coping-mode”: Man bara mäktar med något som är jobbigt eller irriterande, om än tillfälligt. Jag brukar kunna sätta på mitt coping-mode på gymmet eftersom jag egentligen tycker det är ganska tråkigt att träna. Tentor/kommande deadlines, mingel, tråkigt pappersarbete är också situationer då coping-mode kommer extremt väl till pass – man lurar sig själv och nyttjar sin lilla kraftreserv för att stå ut. Sedan låter man den fyllas på igen under en tid.
    Men det som hände mig på gymmet kan jag inte beskriva som annat än att kraftreserven är slut. Finito. Alltså helt slut. Det finns inte en gnutta energi kvar att ta av, även om jag ätit bra och sovit bra. Jag kan liksom inte ens låtsas att det finns. Krutet har brunnit ut.

    Ovanpå detta var det länge sedan jag tyckte att plugget var roligt eller motiverande på riktigt. Vi började läsa två nya kurser för ett par veckor sedan och mitt ”vanliga jag” hade tyckt det skulle bli jätteskoj och spännande. Men det kändes bara jobbigt. Ingen glädje, ingen motivation, bara mer stress, fler inlämningar, ytterligare en jul och ett nyår som mer eller mindre försvinner i pluggdimma… Dessutom var det bara några veckor sedan jag beslutade mig för att sluta plugga på söndagar, som jag hade gjort hela tiden fram till dess. Så kan man inte ha det.
    Det ska tilläggas att jag har lagt mig själv på en väldigt hög nivå med studierna redan från början eftersom jag ville fortsätta inom akademin (som jag också nämnde för ett par månader sedan). Denna höga prestationsnivå har ju dock betalat sig: Jag har fått stipendier och genomgående högsta betyg på alla kurser och här om veckan blev jag även tilldelad resepengar för att åka till Leiden på studieresa inför min masteruppsats. Men mitt självtvång att prestera har också straffat sig nu. Så jag tackade nej till pengarna…

    För att fatta mig kort så har jag från och med nu tagit ett uppehåll med studierna. Ett år till att börja med.
    Det var ett sjukt tungt beslut, som jag fortfarande inte har landat i. Det kändes rätt, men ändå inte. Men att fortsätta i mitt tillstånd hade känts ännu mindre rätt. Det hade blivit katastrof.
    Så här är jag nu… Jag känner lite lättnad för att beslutet är taget, men annars känns allt liksom bara… konstigt. I över tre år har jag haft studier på hjärnan i stort sett varje dag och nu har jag inte det. Lite som att en del av mig har lossnat, på gott och ont. Jag grät nästan när jag mailade mina lärare om hur det låg till, men jag hade inget val.
    Jag måste vila nu. Så får vi se vad som händer sen.
    I vår ska jag gå tillbaka på deltid till mitt administratörsjobb på universitetet och det känns bra. Fram till dess… ja, jag ska vila som sagt, träna i den mån jag orkar, gå på promenader, fota, kanske blogga lite mer och bara skriva av mig lite oftare – tycker det är rätt skönt egentligen. För jag måste gör någonting de kommande månaderna, annars kommer jag ju bara bli stressad av att inte ha något att göra…
    Dessutom har jag fått hjälp att träffa en kurator via Studenthälsan och det funkar väldigt bra. Det här med utmattning är ju helt nytt för mig, så att få lite råd och prata om det tror jag kommer hjälpa. Jag är ju liksom inte den första stressade studenten som kommer till dem, och jag är nog tyvärr inte den sista heller…

    Så här ser det ut i alla fall. I nuläget mår jag relativt bra, så länge jag jobbar på att hålla mina tankar i styr. Det går lite upp och ner från dag till dag.
    Nu har jag druckit upp mitt té och ljuset har några centimeter kvar till botten.

    Kram på er.

    There is always a beam of light in the distance.


  • Okategoriserade

    Att kommunicera hållbart

    Inlägg i samarbete med Refurbly

    Vi är alla mer eller mindre beroende av mobiltelefoner i dagens moderna samhälle. De hjälper oss att hålla kontakt med nära och kära, träna, laga mat, betala räkningar, titta på film, fota, läsa nyheter, passa tider och mycket annat!
    Men det många inte tänker på är att dessa små apparater kräver oproportionerligt mycket resurser för att tillverkas – 86 kilo avfall kommer ur produktionen av en enda mobiltelefon. 86 kilo! Det är galet mycket för något som för många har blivit lite av en slit och släng-produkt. Nya mobilmodeller produceras på löpande band med någon marginellt flashigare design eller funktion än den förra, men de fyller i princip samma funktion. I Sverige säljs det cirka 3,5 miljoner telefoner i varje år, så bara det ger upphov till över 300 000 ton avfall…
    Jag tror de flesta av oss också är medvetna om att den här typen av konsumtion inte är hållbar för jordens ändliga resurser och att handla begagnat börjar ses som en självklarhet för fler och fler människor.

    Därför blev jag uppriktigt glad när jag såg att Refurbly finns. De är specialiserade på att renovera mobiltelefoner och sälja dessa. Renovering av mobilen innebär att en begagnad telefon reparerats, fabriksåterställts, kontrollerats och testats enligt standardrutiner. Dessutom ligger batteritiden för dessa begagnade telefoner på minst 85%.

    Personligen lever jag efter devisen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så detta är helt klart ett toppenalternativ för alla som av olika skäl vill konsumera begagnat och därmed mer klimatvänligt och det är dessutom snällare mot plånboken (studenten och miljövännen här jublar)!

    Så ha Refurbly i åtanke om ni funderar på att införskaffa en ny telefon, en reserv/arbetstelefon eller kanske en första telefon till barnen!
    Med koden EMBLAS får ni även 250 kronor i rabatt vid köp av valfri renoverad telefon. Refurbly erbjuder alltid fri frakt och två års garanti och de har även en förmånlig försäkring att köpa till om olyckan skulle vara framme.

    Önskar er alla en fortsatt fin novembervecka!

  • Okategoriserade,  Övernaturliga ting

    Skrämmande skräckfilmer

    Hej på er!

    Hur har ni det så här i Allhelgonatider?
    Själv ska jag nog minsann klämma en Gustaf Adolf-bakelse idag, men först tänkte jag göra något jag aldrig gjort tidigare här på min lilla blogg – nämligen dela med mig av mina absoluta favoriter bland skräckfilmer.
    Som ni kanske vet är jag ju en storkonsument av skräck av alla de slag, i alla typer av medier. Det kanske har blivit lite av en profetia eftersom jag är döpt efter en av Stephen Kings karaktärer..?

    Det var ändå rätt svårt att välja måste jag säga, men det huvudsakliga kriteriet var att detta är filmer som har skrämt mig på riktigt, vissa mer än andra såklart. Jag har nog utan att överdriva sett ett par hundra skräckfilmer i mina dagar och det är väldigt sällan jag tycker att de är bra och/eller läskiga. Jag är minst sagt kräsen när det kommer till skräck med andra ord!
    Filmerna nedan är således min högst personliga favorit-lista, utan inbördes ordning eftersom de alla är läskiga på lite olika sätt. Enjoy!

    Kaïro (Pulse)

    Denna japanska skräckis har jag tipsat om förut och den hör helt klart hemma på topplistan!

    The Shining

    Stephen Kings klassiker måste så klart vara med. Den är ju framförallt psykologiskt skrämmande och jag har svårt att inte känna att jag faktiskt befinner mig där på Overlook Hotel när jag tittar på filmen…

    Creep

    Jag vet att det finns ett gäng filmer på Netflix som också heter Creep, men det är inte dem jag menar här.
    Den här filmen kom 2004 och handlar om vad man kan råka ut för i det mörka djupet i Londons tunnelbanor om natten…

    Ju-On (The Grudge)

    Det här var länge en av de absolut läskigaste filmerna jag sett. Ni som vet, vet. 🙂 Ni som inte vet – titta inte på den amerikanska versionen utan på originalet! Det gäller för övrigt alla amerikanska remakes på asiatiska skräckfilmer…

    The Exorcist

    Jag ljög angående Ju-On. Det här var länge en av de läskigaste filmerna jag sett! Bitvis är den nog fortfarande det. Första gången jag såg den var tillsammans med en kompis en mörk kväll. Vi blev båda allt mer rädda allt eftersom filmen rullade, men ändå hade hon mage att somna någonstans efter mitten! Så jag fick sitta där själv med hemskheterna… Jag ryser fortfarande i hela kroppen av bilderna på djävulen som fladdrar förbi då och då…

    Shutter

    Kameraälskare – detta är en film för oss! Eller inte… En mycket bra thailändsk skräckfilm som håller hög spänningsnivå redan från första minuterna fram till slutet.

    Halloween-filmerna

    Dra år skogen vad jag var/är rädd för Michael Myers! Ja, dessa filmer håller väl inte toppkvalitet egentligen, men den där förbannade masken han har på sig… usch! Dock är ju filmmusiken mer eller mindre klassisk i skräcksammanhang.

    The Woman in Black (2012)

    The Woman in Black finns även som en äldre filmatisering från 1989, som jag dock inte har sett. Den är baserad på en skräckroman och utspelar sig i England under edwardiansk tid. I stora drag handlar det om en advokat som tar ett uppdrag i en nedgången by, som hemsöks av en mörk närvaro…

    Ringu

    Denna japanska klassiker kanske känns igen av många som amerikanska The Ring.
    Originalet är dock att rekommendera även här!

    The Eye

    Den här filmen (från Hongkong/Thailand) är väldigt obehaglig, men har samtidigt en ganska rörande story. Den handlar om en blind kvinna som opereras för att få synen tillbaka. Men det hon börjar se efter operationen är inget som någon människa vill se…
    Vissa scener i filmen får mig fortfarande att bli tårögd av skräck.

    Rose Red

    Ett till verk av skräckfadern Stephen King. Dock skrev han denna direkt för TV som en miniserie.
    Rose Red är ett ”levande” hus som undersöks av en grupp människor med olika parapsykiska förmågor. De inser dock att de tagit sig vatten över huvudet när huset och dess forna ägare börja ge sig till känna…

    The Mummy (1999)

    Vilken (blivande) egyptolog älskar inte The Mummy!? Okej, det är väl egentligen mer av en äventyrsfilm än en skräckfilm, men jag tycker fanimig att mumien är förbaskat läskig fortfarande, trots att jag sett denna film säkert 10 gånger!
    Den ligger mig varmt om hjärtat helt enkelt och det är ju ett stort plus att en av mina favoritforskare, Salima Ikram, varit med som rådgivare i filmen!

    Gillar ni ens skräck förresten? Alla gör ju inte det (min fästman till exempel), så jag passar oftast på att titta när han inte är hemma.

    Och av någon anledning har jag alltid vänt mig till skräckfilmer när jag har känt mig nere av olika anledningar. Jag vet inte varför, det kanske är någon form av självskadebeteende att med vilje skrämma upp sig själv..?
    Men ni som gillar skräckfilmer – har ni några favoriter, kanske rent av något från listan?

    Önskar er en fin Allhelgonahelg!