Foto

  • Foto,  Historiska ting

    Valsgärde

    Här om dagen slog det mig att jag aldrig har besökt gravfältet i Valsgärde, trots att jag bor relativt nära. Det är ju ändå en ganska viktig arkeologisk fyndplats och inte minst känd för ett 15-tal krigargravar från yngre järnåldern.

    Så jag trotsade det gråtrista vädret och gav mig av på en liten utflykt dit!

    Själva gravfältet i Valsgärde är relativt litet och liksom många andra ställen i Uppland är det omgärdat av åkermark åt alla håll!
    Det blåste ganska generöst uppe på gravhögarna, så jag sökte skydd bland enbuskarna. Ganska mysigt ändå!
    I en av högarna hade någon grävt sig en vinterboning…
    …undrar vem?
    Här kan man faktiskt se var skepssättningen varit placerad, häftigt tyckte jag, även om vendel/vikingatid aldrig varit min starka sida…

    Även om Valsgärde inte verkar ha varit en lika ”viktig” kulturell plats som t.ex. Gamla Uppsala, så har man ändå gjort en del intressanta fynd i gravarna. Bland annat detta betsel ovan och en av flera hjälmar som idag finns på museum Gustavianum.

    Eftersom vädret inte var jätteinspirerande så roade jag mig med att fota vattendroppar som gnistrade på buskar och grässtrån.

    Det blev en ganska kort vända idag med andra ord. Även om det inte direkt är en plats som tar andan ur en så känns det ändå bra att kunna pricka av Valsgärde som besöksmål. Men jag lär väl masa mig dit någon gång under bättre väderförhållanden också. I helgen tänkte jag ge mig ut på en lite längre vända eftersom det utlovas strålande sol! Behöver verkligen all sol och dagsljus jag kan få just nu känner jag… någon mer än jag som börjar känna av en extrem brist på dagsljus?

    Och ja, kommande helg är ju onekligen den sista helgen innan Helgen med stort H, då vi äntligen åker iväg till vackra Mariefred och Gripsholms Värdshus! <3

    Önskar alla en fortsatt fin vecka!

  • Foto,  Naturligt

    Vinterns första andetag

    Jag har mortlat lite kryddnejlikor, kardemumma och kanel och hällt i ett glas som jag bär omkring och sniffar på. Otroligt vilken effekt dofter har på sinnesnärvaron – det är julmys i bärbar form! Nu ska jag bara fundera ut ett sätt att få med mig hyacintdoften var jag än går.

    På tal om sinnesnärvaro så var denna helg planerad för utflykt, både för att komma ut och bara vara och för att fota tidig-vinterbilder. För vi har faktiskt fått snö! Vinterns första. Jag brukar tänka att vintern kommer i omgångar nuförtiden eftersom snön oftast hinner smälta åtminstone en gång och sen kommer den tillbaka dubbelt upp. Och så håller det på fram till mars-april.
    På något sätt blir det också mindre kallt när snön lägger sig även om termometern visar samma temperatur, har ni också tänkt på det? Det finns helt klart många fördelar med snö helt enkelt!

    Hur som helst gav jag mig av till Fjällnora kring lunch igår för att hinna ta lite bilder innan mörkrets anfall klockan tre…

    Inte för att vi har jättemycket snö ännu, men den ligger tillsammans med frosten som en glittrande slöja över granarna. Tänkte att denna bild var dagens ”fånga känslan”-bild. Den har inget namn, men känslorna jag ville förmedla var hur det kändes att stå där och titta på den glittrande skogen. Jag kände mig faktiskt pigg och uppåt här. Och fri.
    Åtminstone betydligt piggare än här om veckan när jag knappt orkade skruva av locket på termosen.
    Mitt enda sällskap var en korp som kraxande flög bland trädtopparna.
    Hade kunnat sitta på denna sten-stol hur länge som helst om det inte vore för att solen sa tack och hej ungefär här…

    Himlen hann bli vackert lilarosa i typ tre minuter, sedan var det kväller!

    Har ni hunnit vara ute i snön någonting än? Det känns som hela Sverige har massor av snö utom just Uppsala, haha. Läste dock här om veckan att vi har hoppat upp en klimatzon just här, men exakt vad det innebär vet jag inte. Att vi kan odla lite känsligare växter? Eller att vi är dömda att se på när resten av Sverige åker skidor och gör snöänglar redan i november, medan vi snällt får vänta ytterligare några veckor..? ^^


  • Foto,  Historiska ting

    Åland, blåsigt och kallt.

    Idag hade jag tänkte ge mig ut på en sväng med kameran i det fina vädret. Kände mig ganska taggad i morse och packade ner alla saker i ryggsäcken. Men när jag hade ätit lunch och skulle göra mig redo att gå så kände jag bara att ”Nää. Jag vill inte.” Solen sken in genom fönstret och jag visste att om 2-3 timmar är det mörkt, men jag hade ingen lust helt enkelt. Jag ville sitta och sticka och fortsätta lyssna på min ljudbok. Och så blev det!
    Jag har precis lyssnat klart på Isabella Löwengrips senaste biografi. Säga vad man vill om henne, men jag tyckte det var intressant att få en inblick i hur hon präglats så starkt av sin barndom, som i förlängningen påverkat hennes psykiska ohälsa.
    Har även lyssnat på Wilde’s The Canterville Ghost och nu är jag mitt uppe i Skriet från vildmarken – uppläst av den fantastiske Torsten Wahlund. Han skulle kunna läsa en skattedeklaration och få den att låta spännande…

    Så, istället för bilder tagna idag tänkte jag visa ett gäng bilder från vår helg på Åland och lillajulmarknaden vi var på. ”Lillajul” är för övrigt en lokal tradition som inträffar i samband med första advent på Åland, så att man kommer i lite extra julstämning liksom!


    Detta var faktiskt mitt första besök till Åland, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Möjligen förväntade jag mig att det skulle vara blåsigt och kallt… check på den!
    Men Mariehamn var faktiskt en riktigt mysig och smått pittoresk stad och jag kan tänka mig att det även är väldigt fint här på sommaren.
    Lärde mig också snabbt att havtorn är Ålands grej. Det är havtorn i allt. Tänk ut en dryck eller ett bakverk och det kommer vara havtorn i den åländska motsvarigheten.
    På lördagen bar det av mot lillajulmarknaden vid Kastelholm, tillsammans med resten av öns befolkning. Här finns en väldigt välbevarad medeltida borg. Tyvärr blev det inte så många bilder från marknaden eftersom det var väldigt blåsigt och kallt…
    Hembygdsgården visade en rekonstruktion av hur en gammaldags jul kan ha sett ut.
    En i personalen berättade att om barnen på den här tiden hade riktig tur kunde de få ett eller ett par äpplen i julklapp. Inget mer. Barnen som lyssnade på henne såg minst sagt häpna ut när de fick höra detta.
    Fikapaus i Mariehamn!
    Men först ett smärre trauma i form av en skitläskig tomtenisse. Han höll liksom ett vakande djävulsöga på alla som kom in på konditoriet, med handen varsamt placerad på barnstolen. Ingen kan ta barnstolen utan mördarnissens tillåtelse.
    The face of a killer.
    En annan lite spännande kuriositet på konditoriet var dessa tidskrifter från 40-talet… Som historienörd och arkeolog brukar jag inte vara så bekymrad över ”dåtidens” värderingar eftersom man måste se allt i sin egen kontext.
    Men det här omslaget skapade ändå lite huvudbry hos mig: Bilden hade titeln ”Äkta svensk pojke”. Jag lägger som sagt ingen större värdering i det, men jag är ändå nyfiken på vad man menade med titeln och bilden? På vilket sätt är han äkta och hur förmedlades det av konstnären? Hur såg en oäkta svensk pojke ut? Hur såg en äkta finsk eller norsk pojke ut?
    Många frågor, få svar…
    Men djurvänner fanns då, liksom idag! <3
    Och såklart lite hälsoråd åt kvinnorna!
    Den modige (?) Pelle Kvick!

    På vårt hotellrum fanns ytterligare lektyr i form av en fin coffee-table-bok om Åland.
    Här stod det exempelvis att en vanlig hälsningsfras mellan ålänningar är: ”Jaha?” och den andre svarar ”Jonä”.

    Jonä… Det lilla vi hann se och uppleva av Åland var ändå väldigt positivt måste jag säga. Inklämd mellan två tjurskalliga nationer fick denna lilla ö till slut självstyre. Om än starkt präglad av både finsk och svensk kultur har Åland ändå en särpräglad kulturell förfining. Med en massa havtorn.
    Har ni varit på Åland någon gång? (OBS! Ålandskryssning räknas inte)!



  • Foto,  Okategoriserade

    Koppla samman huvudet och kroppen

    Vår hjärna, i form av våra tankar, kan vara överallt i hela världen, i vilken tid som helst – framtid, nutid, dåtid.
    Men kroppen kan bara vara här och nu. När min terapeut påpekade detta fick jag en riktig tankeställare. Det stämmer ju faktiskt! Vi kan inte höra, känna, se, smaka, lukta saker annat än här och nu. När vi stressar (åtminstone mentalt) så är vi ju överallt utom just i nuet. Personligen har jag en förmåga att ständigt låta tankarna rusa iväg, oftast in i framtiden och oroar mig således över saker som kroppen ändå inte kan hantera förrän de inträffar, precis som Zilia skrev för ett tag sen.
    En viktig del i att lära sig hantera stressen är därför att försöka ”ta tillbaka” huvudet och synka det med kroppen, som bara är på en enda plats just nu. Huvudet och kroppen ska vara en enhet. Den ena ska inte dra iväg och lämna den andra i sticket, och det är ett ömsesidigt förhållande. Detta försöker jag jobba med varje dag. Ibland går det bättre, ibland sämre.
    Stress för mig blir ofta som ett eskalerande fyrverkeri som är svårt att stoppa när det väl har antänts. Därför låter jag inte tankarna sväva iväg mer än högst till morgondagen just nu. Helst inte ens till morgondagen, men man får ta det i små steg, eller hur..? 🙂

    Jag var ju lite rädd att det skulle bli svårt att få dagarna att gå nu när jag inte pluggar, men det var en obefogad rädsla. Förvisso är ju dagarna väldigt korta nu, men jag har märkt att en eller två aktiviteter per dag är lagom just nu. Står det t.ex. ”träna” eller ”fota” i min kalender så räknar jag det som två aktiviteter. Men om det dessutom står typ ”handla” utöver dessa hamnar jag nästan genast i ett smått hysteriskt tillstånd, haha. Då drar hjärnan iväg som Usain Bolt och jag måste genast sätta mig och tvinga den tillbaka till nuet.

    Hur som helst, här kommer några ögonblick från veckan som gått!

    Om knappt tre veckor fyller älskade Sally hela 13 år! Men det hindrar henne inte från att vilja leka och bråka som en riktig kattunge! Hon har definitivt blivit mer busig ju äldre hon blivit.
    En vacker orkidé som svärmor gav oss. Jag är totalt grön (pun intended) när det kommer till växter och blommor, men har alltid tyckt att just orkidéer är så vackra! Men skötseln av denna och alla andra växter vi har utförs av mannen i huset.
    Handarbete! Jag har återupptagit stickandet så smått och började med ett par Lovikkavantar. Just Lovikkavantar har jag stickat ett antal par genom åren, så nu funderar jag på vad nästa projekt skulle kunna bli. Är ni några som stickar där ute kanske?
    Det är ändå väldigt avkopplande att sitta och pyssla med händerna och det hindrar mig dessutom från att bita på fingrarna! Mina fingrar har varit smått förstörda det senaste halvåret, men de börjar läka nu när jag håller fingrarna i styr så att säga...
    Lovikkavantar är för övrigt rätt tacksamma att sticka eftersom det går ganska snabbt att bli klar och jag hinner därför inte tröttna på att sitta med dem.
    Varning för alkoholromantik! Nejdå. Men jag fick en superfin vinprovningslåda i present här om veckan. Eftersom Micke inte dricker (och jag vill sällan dricka ensam) så har vi nästan aldrig någon alkohol hemma. Men nu jävlar! Dock vill jag typ inte ens öppna dem eftersom både lådan och flaskorna är så himla fina. Nåja, vin blir ju inte gammalt så snabbt…^^
    Det har varit flera otroligt fina soluppgångar senaste tiden. Här om dagen var det så starkt att hela vårt kök lystes upp på morgonen i en mjukt orange ton. Underbart!

    Idag står det ”träna” och ”julpynta” i kalendern – alldeles lagom med andra ord! Vi fyndade faktiskt en hel del fina porslinstomtar på second hand i helgen, måste visa dem sen. Imorgon kväll bär det som sagt av till Åland och julmarknad, så det blir kanske några fynd där med. Gillar ni julmarknader? Någon favorit? 😀

    Önskar er alla en fin första adventshelg! <3

  • Foto,  Okategoriserade

    Kraftlöst hoppfull

    Idag gav jag mig ut en sväng med kameran och tänkte att jag skulle samla lite kraft i naturen kring Morga, söder om Uppsala. Att bara åka ut en sväng med kameran brukar vara något som ger mig både mental och fysisk energi.
    Men inte idag.
    Jag hann gå kanske 30-40 minuter innan jag började känna mig väldigt tung och andfådd. Blir väldigt lätt andfådd numera, men inte på ett sätt som när man har sprungit eller så, utan hela kroppen säckar liksom ihop lite och jag börjar gå som en zombie typ, haha. Jag har fortfarande inte vant mig vid detta, men jag inser att när det händer så måste jag ta en paus. Lyssna på kroppen. Det övar jag på hela tiden nu.
    Det blev en tépaus vid sjön, men det blåste väldans mycket så jag gick tillbaka in i skogen ganska snabbt igen för att försöka ta lite moody novemberbilder. Men nä. Mitt huvud säckade ihop även det med bultande huvudvärk och svårigheter att ens titta in i sökaren på kameran.
    Då får man inse sina begränsningar och packa sig hem igen. På något sätt är jag ändå inte deppig över detta – det är som det är och det är ändå bortom min kontroll. Min kropp är smartare än att låta mig bibehålla 100% av min kapacitet när den tar skada av det.
    Det enda tråkiga är väl att en promenad i naturen inte gör mig gott som det borde, enligt alla rön och råd… Och eftersom fotandet ändå är stimulans på en ”lagom” nivå så funderar jag på att helt enkelt börja fota lite mer hemmabilder (och kattbilder!).

    Är precis så trött som jag ser ut. Nog för att jag är född med mörka ringar under ögonen och vinterglåmigheten är närvarande som aldrig förr.
    Men ändå… den där känslan när man skulle kunna somna stående rakt upp och ner – Blä.

    Ja, det blev således inte så många bilder denna gång. Men jag känner mig ändå smått hoppfull på något paradoxalt vis kring hela situationen. Eller det känns åtminstone okej.
    Snart är det jul till exempel! Ni som läst bloggen ett tag vet ju att jag aldrig varit någon ”julfirare” direkt, men jag ser ändå mer och mer fram emot julen för varje år nu. Kanske extra mycket i år till och med! Jag ser fram emot att baka lussebullar och leta efter gammaldags julpynt på Stadsmissionen. Men allra mest ser jag fram emot vårt julfirande – jag och Micke ska nämligen spendera hela julen på Gripsholms Värdshus som ju är ett av mina absoluta favoritställen!
    Och nästa helg ska vi åka på Lillajulmarknad på Åland, vilket ska bli supermysigt även det. Det blir första gången jag besöker den julmarknaden dessutom, så det känns extra spännande.
    Det gäller väl kanske att ha såna här små ”treats” att se fram emot, med jämna mellanrum och i lagom omfattning..?

    Har ni några kommande planer ni ser fram emot? Julplaner?

    Ta hand om er <3

  • Foto,  Naturligt

    Tillbaka till Färnebofjärden

    Igår var jag iväg på en efterlängtad utflykt till nationalparken Färnebofjärden och Gysinge. Jag skrev tenta i fredags och hade slutdeadline för GIS-kursen, så jag kände för att belöna mig själv med en (liten) resa, med bara kameran och spritköket som sällskap!

    Jag var ju här i slutet av sommaren för några år sedan och jag har längtat efter att åka dit igen. Varför jag inte åkt tidigare vet jag inte, det är ju bara en timme bort liksom..? Men man blir väl lite hemmablind.
    Hade ingen direkt plan, mer än en dagsvandring typ, så jag gav mig av tidigt på morgonen.

    Jag kom fram till Färnebofjärden strax före soluppgången. Ville hitta en fin plats att drick mitt morgonté på och njuta av vyerna.
    Och vilken soluppgång sen!
    Helt magiskt.
    Strax efter att solen gått upp fortsatte jag min färd mot betesmarkerna. Det är nästan lite sankmark där och i och med det låg en fin dimma över marken. Dock ville jag inte gå alltför långt ut, men då kom mitt teleobjektiv väl till pass!
    Så vackert när solen lyser in mellan träden.
    Lite sleten, men på solskenshumör!
    Här stannade jag till en stund och njöt av solljuset och drack lite kaffe. Jag är ingen kaffedrickare egentligen, men jag har upptäckt den turkiska/arabiska varianten av kaffe – man häller kokande vatten direkt över superfinmalet kaffe som är kryddat med kardemumma. Sedan dricker man det utan att filtrera, så sumpen ligger kvar i botten. Det blir väldigt starkt, vilket jag gillar, men det smakar inte alls som vanligt blaskbryggkaffe!
    Min lilla camp. <3
    Hypead på hike!
    Vidare mot Gysinge!
    Tyvärr blev inte solen så långvarig och molnen drog in över förmiddagen.
    Men först diverse stopp för att fota träd. Jag har fått en knäpp på att fota träd, haha!
    Gillar utmaningen med det eftersom kompositionerna gärna blir röriga, så man måste verkligen tänka till!
    Framme vid Gysinge!
    Det var dock betydligt mer vatten i älven än sist jag var här. Då kunde jag vada ut och sätta mig på en sten. Det kunde jag inte nu…
    Vallonbruket står dock kvar!
    Här startades ett smedjebruk i slutet av 1600-talet. Idag finns som synes bara lite ruiner kvar, men man kan ta sig en tupplur eller en matbit på herrgården om man vill!
    Mera träd!
    Det är fascinerande när mångfalden blir så påtaglig i skogen – mitt bland de mörka granarna dyker plötsligt denna lönn (?) upp och lyser upp området!
    Detta ser nästan lite förtrollat ut?
    And then we struck gold!
    Ja nu vet ni. Det finns kantareller här.
    Kan dock inte ge exakta koordinater.
    Under tidig eftermiddag började jag leta upp en plats att fixa sen lunch/tidig middag på.
    Det blev lite vegansk chili sin carne. Över förväntan faktiskt, men så är typ allt gott när man är ute så här och dessutom hungrig som en dåre...
    Efter maten påbörjade jag så sakta vandringen tillbaka till Färnebofjärden.
    Men inte utan att fota lite träd! Detta träd hade nästan blivit helt förkolnat. Gissar att blixten slagit ner i det någon gång?
    Hejdå trollskogen. Until next time!

    Det blev en ordentlig utflykt alltså, precis som jag önskade.
    Utöver lite ömmande nyckelben klarade jag mig fint från post-hiking stelhet också. Min benträning på gymmet verkar göra sitt jobb!

    Denna helg är det väl förresten Halloween? Jag får aldrig riktigt ordning på när den högtiden är, men jag har sett en massa utklädda människor idag och igår – en del riktigt snygga utklädnader till och med!
    På tal om det ska jag förresten knåpa ihop ett inlägg med mina favorit-skräcktips till Allhelgonahelgen. Det har ju blivit en del genom åren, men några favoriter har jag definitivt.

    Ta hand om er! <3

  • Foto,  Naturligt,  Väsen, myter och vidskepelser

    Stenkappan

    Hej vänner!

    Hoppas att allt är fint med er så här i höstrusket. Eller ja, idag var det ju faktiskt en utomordentligt fin dag, till skillnad från tidigare i veckan…
    För egen del passade jag på att sticka ut en sväng för att fota min mantel som jag nämnde i förra inlägget. Måste ändå säga att jag blev riktigt nöjd med tanke på att det var första gången jag gjorde en sådan och jag har redan planer på att göra en likadan, fast i en annan färg.
    Som utlovat kommer här lite bilder på objektet i fråga:

    Tyckte verkligen att manteln smälte in bra i skogsmiljön. Den reflekterar ljuset på ett väldigt fint sätt som jag inte såg inomhus. Ser nästan ut som den är gjord i sten..?
    Det passade dessutom väldigt bra ihop med den lite mystiska/moody känslan jag ville skapa.
    Två Stenkappor dividerar…
    Kan inte mantel bli modernt snart?! Jag älskar verkligen den här typen av plagg. Luvan är såklart ett stort plus också – Man får känna sig lite som en sagofigur...
    Eller möjligtvis jungfru Maria..? ^^
    Sen blev det dags att fara hemåt igen, det blir ju mörkt fortare än man hinner säga ”slängkappa”.

    Det var det från fröken mantel. Nu ska jag moffa i mig ett gäng skorpor och titta på Family guy. Har för övrigt kommit på ett supergott pålägg att ha på skorporna – keso blandat med örtsalt och tacosalsa, såå gott! Gillar ni skorpor?


    Hoppas att ni alla har en förträfflig helg. Kram!

  • Foto,  Naturligt

    Den skiftande tiden

    Hej vänner!

    Hur har ni det bland höstvindarna? Själv har jag njutit till fullo av den friska luften idag. Det har nämligen varit fullt upp på pluggfronten den senaste veckan, så jag längtade verkligen ut lite extra! Jag vill förresten passa på att tacka för allt stöd och pepp på förra inlägget, det uppskattas verkligen och det fick mig att känna att allt inte behöver vara kört, bara för att det känns så i stunden… Så tack! <3

    Den här veckan har jag gjort en del framsteg på det personliga planet. Har börjat med meditation igen vilket redan har börjat ge resultat. Känner mig inte alls så spänd som jag gjorde innan, och jag tänker liksom aktivt på att ta det lite piano och försöka se fördelar i saker snarare än nackdelar.
    Jag har även :
    – Lärt mig hur man spänner åt en handbroms på cykeln (eftersom jag är en snål student numera så envisas jag med att försöka fixa allting själv istället för att lämna in).
    – Insett (för 102984e gången) att väderprognoser inte är att lita på.
    Inte lärt mig att jag jämt blir för varm när jag ska ut någonstans och således inte behöver ha så mycket kläder på mig. Jag vet inte vad det beror på! Jag fryser i princip aldrig, även med lite kläder, men ändå klär jag på mig redo för polarexpedition… Det slutar alltid med att jag sitter på cykeln eller i bilen och muttrar och svär medan jag klär av mig i farten. Behöver kanske en meditation för lagom klädsel..?

    Anyway! Här kommer en höstbildbomb från dagens utflykt.

    Utflykten gick till en annan del av naturreservatet Morga.
    Tepaus!
    Ja väderprognosen sa inget om solsken, men titta här!
    Man kanske skulle ta sig ett dopp?” tänkte jag inte här.
    Varning för jättestor tjur! Han brydde sig dock inte nämnvärt om migLite Ferdinand-känsla typ.
    ”Här ligger jag på en före detta sjöbotten” tänkte jag faktiskt här.
    För övrigt var utsikten inte dålig från den enorma stenbumlingen.
    Ungefär här insåg jag också att mina älskade kängor som jag köpte i Argentina för 10 år sedan börjar sjunga på sista versen. Sulan är snart helt blank, vilket inte är så praktiskt när man dumdristigt ska klättra bland hala stenar…
    När jag började strutta hemåt kom faktiskt solen fram på allvar.
    Höstfärger i solen och tistlar som glänser. Svårslaget!
    Som hämtat från Fylke!

    Önskar er alla en fortsatt fin vecka!

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt

    Funderingar vid sjön

    Hej på er!

    Söndag idag igen, fasen vad veckorna flyger fram… Nåja tiden är ju relativ, så det är väl alltid en tröst.

    Igår for jag iväg en sväng till Morga naturreservat nere vid sjön Ekoln. I Uppsala känns det lite som att man är omgärdad av både mindre och större naturreservat och dessutom en nationalpark (Färnebofjärden) knappt en timme bort. Lyxigt värre ändå!

    Morga, eller Kungshamn-Morga som det egentligen heter är i alla fall en ganska varierad kultur- och naturmiljö som delvis ligger intill Ekoln (som för övrigt egentligen bara är en gren av norra Mälaren). I reservatet finns förutom vacker blandskog med mäktiga ekar även bevarade torparmiljöer och herrgårdsmiljöer. Och det är stort! Det skulle behövas åtminstone ett par dagar om man vill ta sig igenom allt och se allt ordentligt.

    Här finns även en vikingatida fornborg!
    Fornborgen är dock idag mestadels ett stenröse…
    När jag är på historiska platser och då framförallt vid ruiner brukar jag försöka tänka tillbaka på hur landskapet såg ut ungefär då byggnaderna kom till. Det går såklart inte att få till det till 100%, men i detta fall med fornborgen kan man ju till exempel tänka sig att vattennivån i Mälaren stod mycket högre under järnåldern när borgen byggdes. Den ligger på en relativt hög kulle, så man kan ju anta att det var en väldigt strategisk plats med bra utsikt över sjöfarten i området.
    Den här utsikten till exempel! Eller ja, öarna och mycket av landet var nog under vatten… but you get the idea!

    Jag har känt mig lite nere den här veckan. Dels fysiskt eftersom jag varit lite förkyld, men jag är en grubblare och när grubblandet väl tar fart är det svårt att stoppa…
    I veckan fick vi nämligen besked om att det inte blir någon utgrävning i Egypten i vår. Tanken var att det skulle ingå som en del under sista terminen av vår masterutbildning, men eftersom Egypten säger nej till fler och fler internationella forskare nuförtiden, så rök den möjligheten. Det var i princip min enda chans att få åka dit och skaffa mig praktisk erfarenhet inom ramen för utbildningen och nu blir det alltså inte av…
    Jag försöker ändå se något ”positivt” i det, eftersom jag nu får nästan ett halvår på mig i vår till att skriva på masterexamen istället. Men jag är såklart sjukt besviken också. Och det i sin tur gör att jag blir allmänt omotiverad kring framtiden: Jag kanske inte blir egyptolog… eller egyptolog kan jag väl kalla mig redan nu om jag vill, men att kunna jobba som det känns mer och mer avlägset. Vill jag ens jobba som egyptolog? Ja det är klart, det har jag velat i 20 år. Jag vill definitivt söka en doktorandtjänst när det blir aktuellt, för om jag blir antagen får jag åtminstone 4-5 år till för att syssla med det som jag älskar. Dessutom – att försöka bli egyptolog som odisputerad är i princip en omöjlighet, om man inte lyckats skaffa sig extremt mycket erfarenhet och kunskap på annat håll. Vilket i princip är en omöjlighet om man inte är disputerad… Men ja, den lilla dörrspringan står ju fortfarande öppen, även om framtiden känns rätt oviss just nu.
    ”Vad ska det bli av mig?” tänker jag. ”Ska jag börja om igen?” Neeej. No way! Okej, dels har jag inte råd med det eftersom mitt CSN är slut. Att hanka sig fram på stipendier är förvisso en möjlighet, men knappast något man kan räkna med och den ovissheten vill jag inte utsätta mig och Micke för under flera år. Självklart måste man vara villig att riskera en del om man ska uppnå det man vill, men en del av mig håller samtidigt fast vid plan B-tänket…
    Men framförallt vill jag inte känna att jag ger upp. Här kan man ju klistra in en hel drös med klyschor och plattityder om att ”fortsätta kämpa” och ”vill man så går det” och blablabla, men för mig är det ganska simpelt: Jag tänker uttömma alla möjligheter som finns och göra mitt bästa för att uppnå det jag vill. Går det inte sen i slutändan så har jag i alla fall försökt.
    För mig är det nog kärnan i allt. Inte rädslan för att misslyckas, utan rädslan för att känna att jag gav upp utan att försöka med alla tillgängliga medel.


    End of rant.

    Tillbaks till Morga!

    Försöker fånga hur jag försöker fånga Ekolns kvällslugn.
    Looks like there’s a criminal on the loose…
    Min trogna följeslagare som nu börjar sjunga på sista versen. Denna termos har följt med på otaliga utflykter, till jobb och tentor, blivit tappad och glömd. Den förtjänar att vila lite nu.
    Sen kom skymningen och det blev dags att dra sig tillbaka hemåt.

    Nu känns det i alla fall att hösten är på ingång på riktigt denna gång. Har den kanske rent av hunnit komma till er?

    Önskar er alla en fin vecka!

  • Foto

    Siktar mot stjärnorna

    September är här – den absolut bästa månaden (åtminstone i Sverige) för astrofoto! Detta eftersom det fortfarande är någorlunda varmt ute på nätterna så att man slipper förfrysa sig, samt att sommarens ljusa nätter är ett minne blott. Det betyder att man faktiskt kan börja se enormt mycket fler stjärnor med blotta ögat om man befinner sig en bit ifrån närmsta större ort. Dessutom står Vintergatan fortfarande relativt högt på himlavalvet hos oss den här tiden på året. Den börjar dock krypa ner mot horisonten mer och mer nu och i december är den knappt synlig längre.
    Bästa tiden för att se Vintergatan riktigt bra är egentligen under april-juli, men det är ju också då våra nätter är som ljusast på norra halvklotet… nåja, man kan inte få allt!

    Hur som helst tog jag med mig Micke som moraliskt stöd i onsdags och for iväg till Jumkil socken strax utanför Uppsala, för att fånga vår ståtliga galax på bild. Det blev ändå ganska lyckat måste jag säga! Den stora bonusen är ju att man får stå där och bara förundras över hur jäkla stort allting är…
    Det är lustigt hur man kan uppleva det här med universum och Jordens obetydlighet så himla olika. Micke tycker att det är jobbigt att tänka på hur mycket okänt det finns där ute, medan jag tycker att det är… en lättnad? Det är svårt att förklara, men det känns liksom skönt att alla problem och tveksamheter egentligen saknar betydelse. Det låter konstigt kanske att tänka så, men den känslan infinner sig varje gång jag blickar upp mot stjärnhimlen. Det är där ute alla viktiga saker händer.
    Sen är det klart att jag inte går runt och tänker så till vardags, då skulle man ju bli en helt odräglig människa, haha!


    Brukar ni känna så när ni blickar upp mot stjärnhimlen? Eller känner ni mer obehag? Eller något annat?

    Tyvärr har vi inga spektakulära bergsmassiv här i Uppsalatrakten, som annars hade varit mäktigt att få med i förgrunden… men dessa små stugor i Jumkil och en förbipasserande bil duger också fint!
    Ibland tror man förresten att man fångar stjärnfall på bild, när det i själva verket rör sig om satelliter som bestämt sig för komma in och att sabba bilden. Fångar man ett stjärnfall så ser dessa istället ofta lite mer utdragna och ojämna ut…
    som till exempel här! Jag är i alla fall 98% säker på att det rör sig om två små stjärnfall på denna bild och inte satelliter.
    Gateway to the universe.
    Gjorde även ett tappert försök att zooma in Andromedagalaxen med mitt telezoom, men eftersom jag inte har någon star tracker så fotade jag lite på måfå rakt ut från Cassiopeia, där jag i alla fall vet att galaxen ligger.
    Ser ni den – den lite blurriga stjärnhopen lite nedanför och till vänster om mitten?
    Oh there she is!
    Är det förresten inte helt galet att vi i princip kan se till en annan galax mer eller mindre med blotta ögat?!

    Jumkil socken där vi var och fotade ligger för övrigt ett område som varit bebott åtminstone sedan bronsåldern. Det är lite kul (såklart för en arkeolog, duh!) att Uppsala med omnejd har så extremt mycket fornlämningar, vissa mer omskrivna än andra såklart. Men att det har pågått aktivitet kontinuerligt under så lång tid, ibland på nästan exakt samma lilla yta – då känns livet på Jorden plötsligt relevant igen.

    Önskar er alla en härlig söndag och kommande vecka!