• Okategoriserade

    En plan

    Hej vänner!

    Fasen, det har nästan gått två hela månader sedan mitt senaste inlägg… Har såklart inte glömt bort bloggen helt (om än lite, haha). Blogg-inspirationen kommer och går och det är jag säker på att många av er också upplever. Men jag är aldrig riktigt redo att ”sluta” blogga. Den har funnits med i ett antal år nu och jag är säker på att både jag och bloggen har mer att ge, men formen kommer antagligen att bli lite annorlunda framöver…
    Jag har nämligen funderat på att bygga en liten hemsida som enbart är tillägnad mitt fotograferande. Istället för bloggen med text + bilder så ska detta istället vara hundra procent bilder i olika kategorier och format. Bloggen kommer givetvis finnas kvar, men mer som ett arkiv är tanken.
    Den nya sidan kommer alltså att bli som ett digitalt galleri där jag laddar upp mina bilder så att man kan titta på dem tema-vis eller kanske kronologiskt (är fortfarande i fundera-stadiet här ^^) och gärna med någon form av kommentarsfunktion.
    Så varför denna idé här och nu..? De senaste månaderna har jag känt att jag vill trappa ned på sociala medier i allmänhet, vilket även inkluderar bloggen på sätt och vis. Jag har inaktiverat min instagram på obestämd tid eftersom jag helt enkelt kände att det tog för mycket av min tid. Tid som jag kan spendera i den ”verkliga” världen så att säga. Under dessa månader har jag inte saknat det alls om jag ska vara ärlig, och även om jag inte har jättemånga följare så kände jag ändå ofta den där pressen att jag måste skapa kontent för att göra folk glada. Så känner jag inte längre, vilket är väldigt skönt!
    Men. Fotandet är ju något som alltid kommer att finnas med mig och det är en grej som jag absolut aldrig vill sluta med, även om det går på sparlåga ibland… Så jag tänker att detta digitala galleri blir en bra kompromiss. Det är ju fortfarande en typ av media, men det blir mer enkelriktat och avskalat – jag laddar upp bilder när jag har bilder att ladda upp och folk kan alltid komma in och titta på dem när det passar dem. På så sätt ”missar” man inget, och jag behöver inte stressa med att redigera bilder och skriva stories till dem medan jag fortfarande kommer ihåg sammanhanget, haha!

    Så, detta är alltså planen så långt! Därmed inte sagt att jag aldrig någonsin kommer ta upp bloggandet igen, men just nu känns det här som en bra grej att gå vidare med.
    Fortsättning följer!

    Avslutningsvis kommer här en bild på en av hämplingarna vi hade nöjet att observera utanför vårt sovrumsfönster under ett par veckor i början av sommaren.
    Jag döpte honom till Herman Hämpling, men han och hans fru verkade inte tycka att platsen var optimal för häckning utan drog vidare.
  • Foto,  Naturligt

    Blommor, sångare och ringmärkning

    Hej på er!

    Jag har visst halkat efter lite i bloggandet denna vecka, men nu är jag på banan igen. Måste givetvis visa lite bilder från den gångna helgens bravader (ni som följer mig på instagram har kanske sett en del redan) i form av lång skogspromenad, cykelutflykt och ringmärkning! Vi börjar med den långa skogspromenaden i Börjetrakten:

    De första som gjorde sig både både sedda och hörda var ett gäng korpar!
    De hade helt klart någon form av förmiddagsmöte och jag räknade till inte mindre än åtta stycken i ett och samma träd! Så många korpar har jag aldrig sett tillsammans tidigare.
    Lyckades äntligen fånga den underbart söta gärdsmygen på bild! Blev ingen vidare bild, men man ser den i alla fall!
    Vandringen fortsatte vidare in i skogen och här är en bild på… ehm? Ja…? Någon som vet vad dessa heter?? Blommor och växter är definitivt inte min starka sida och jag har inga större ambitioner att försöka lära mig heller….
    Den här kan jag i alla fall namnet på! Liljekonvaljerna stod i full blom!
    Gullvivan likaså.
    Äntligen kan man gå i linne ute! (Om man badat i myggmedel först vill säga…)
    Minns ni boken Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe? Tänker alltid på den när jag ser en tordyvel. Kommer dock inte ihåg något från boken, det måste vara minst 20 år sedan jag läste den, haha..
    Sagoskogen. <3

    På söndagen tog jag en sväng ner till Årike-Fyris söder om Uppsala för att spana lite på sjöfåglar. Tog dock inte med kameran… MEN på vägen hem fick jag äntligen se en av kungsfiskarna som häckar längs Fyrisån!! Så kul! Och ja, jag har faktiskt en bild på den som jag tog med mobilen genom tubkikaren, men den är så bedrövligt suddig att jag inte tänker lägga upp den haha! Dessutom satt kungsfiskaren precis bakom ett stort löv just då, så man ser typ bara lite av buken och näbben. ^^
    På måndagen/nationaldagen var det dags för ringmärkning vid Oxängens CES-station för ringmärkning. CES står för Constant Effort Sites och innebär att man ringmärker häckande fåglar inom ett begränsat område för att kunna följa och dokumentera deras utveckling i denna miljö.

    Oxängen ligger lummigt och vackert invid Örbyhus slott Tierps kommun. Ringmärkning har bedrivits här sedan 2003.
    Ansvarig för ringmärkningen denna gång var Anders Arnell, en riktig veteran i dessa sammanhang! Ringmärkning går i korthet ut på att fånga in fåglar i s.k. slöjnät som sätts upp runt stationen. Sedan tar man de infångade fåglarna till stationen för artbestämning, mätning, vägning och fettkontroll, och såklart fäster man ringen med ett unikt serienummer runt benet på fågeln. Dessa data skickas sedan till Ringmärkningscentralen på Naturhistoriska riksmuseet, som samlar och diarieför all ringmärkning i Sverige. På denna bild sitter Anders med en nyligen infångad sävsångare. (OBS! Obligatorisk myggdödarklubba nere till höger) ^^
    Det blev en hel del sångfåglar i näten denna gång! Och rödhakar. Här en trädgårdssångare.
    Den något ovanligare härmsångaren. Namnet kommer av att den (liksom många andra sångare) har gjort det till sin nisch att härma andra fåglars läten. Ju fler läten desto coolare, tycker honorna. –Lyssna här!

    En späckad långhelg med fågel i fokus alltså! Nu är jag duktigt myggbiten och lite trött efter nattens vandring längs Hågaån för att lyssna efter nattsångare. Fick äntligen höra den berömda sydnäktergalen som kommit tillbaka till Uppsala. Den är egentligen ingen svensk häckfågel, men då och då dyker de upp i Sverige av någon anledning. Totalt har bara runt 100 observationer gjorts av den i Sverige genom åren. Kommer ni förresten ihåg att jag vill komma upp i 100 kryss innan årets slut? Well, done and done! 102 säkra arter är jag upp i nu efter helgens och gårdagens kryss! Såå taggad, allt känns fortfarande spännande, nytt och lite överväldigande. En fågelskådar-smekmånad kanske? 😀

  • Foto,  Historiska ting,  Naturligt

    I hjärtat av Dalarna

    Så bar det av på en efterlängtad minisemester i samband med Kristi himmelsfärdshelgen – Rättvik!
    Även om jag är uppvuxen precis på gränsen till södra Dalarna, så känns hela detta stora landskap liksom ”hemma” på något sätt. På fredagen åt vi en fantastisk middag på Sjövillan, fikade och var allmänt turistiga.

    Vi bodde på ett mysigt litet Bed & Breakfast som låg vackert till uppe på höjden.
    Tiden som stått still.
    Har för övrigt blivit nyförälskad i min lilla kompaktkamera, som jag tagit alla bilder på resan med – den får liksom plats i min ena hand (till skillnad från min stora kamera med fågelobjektiv…) ^^
    En obligatorisk sväng ut på bryggan i Siljan! Vi gick för övrigt galet mycket denna helg! Säkert 2-3 mil totalt.
    Någonstans rakt över härifrån bodde vi! I vattnet syns den 600+ meter långa bryggan som vi promenerade ut på.
    Invid kyrkan står Vasamonumentet som restes i slutet av 1800-talet till minne av Gustav Vasas härjningar i Dalarna. Han lär ha stått precis här och talat till folket.
    Men sånt kan man ju aldrig vara säker på…
    Snyggt är det i alla fall! En go gatukorsning av romantisk vikinganostalgi utan antydan till 1500-talets renässans. Oh well.
    Vi gick inte in i kyrkan eftersom det pågick någon form av ceremoni. Utanför kyrkan kan man dock slänga ett öga på dessa välbevarade stallar.

    Såg jag några fåglar då? Jomän! Tyvärr var det rätt blåsigt och bitvis regnigt, men bl.a. några skäggdoppingar, storlommar och en strandskata fick vi nöjet att se i Rättvik.
    Igår for vi tillbaka söderöver för att vandra en led som vi tittat ut och där det även fanns kulturminnen från järnbrukets tid – Schisshyttan precis utan för Smedjebacken.

    Vi tycktes ha hela området för oss själva (me like!) och även om leden inte var jättebra markerad, så blev det en mycket trevlig vandring med fina utsikter och intressanta stopp. Om man gillar ruiner av hyttor och kvarnar vill säga!
    En vit förgätmigej (?) växer ensam på den gamla muren. Just som vi håller på att förgäta svunna tider och människorna som levde i dem...

    Idag åkte vi hem till Uppsala, men inte utan att stanna till en sväng i min hemby Norberg! Känner att jag börjar bli mer och mer nostalgisk med åren. Jag saknar min barndoms somrar i Norberg; de gröna ängarna med vilda blommor, lommens ödsliga skri över de spegelblanka sjöarna, de många små röda husen med vita knutar. Tystnaden. Oföränderligheten. Det är svårt att förklara – jag vill ju inte bo där. Men i många år har jag försökt återskapa den där euforiska känslan jag hade på somrarna som liten och jag lyckas aldrig. Även om jag har gröna ängar och vilda blommor här och nu så är det helt enkelt inte samma sak. Kanske ska jag bara acceptera att det får vara just det – minnen. En tid och känsla som aldrig kommer komma tillbaka. På gott och ont såklart…
    Kanske är det just det som nostalgi är? Barndomens naiva frihet.
    För jag är ju faktiskt vuxen nu.

    Blå grottan i Klackberg utanför Norberg.
    Vattnet strömmar fortfarande som det gjort så länge jag kan minnas.

    Önskar er alla en fin vecka! <3

  • Foto,  Naturligt

    Tillbaka till Dalkarlskärret

    Igår bar det av en sväng till Dalkarlskärret. Har inte varit där sedan i höstas, så jag tänkte att det kunde vara skoj att åka ut och ta en titt på försommar-fågellivet – and it didn’t disappoint!

    Det första som hördes när man öppnade bildörren var skränandet från tusentals skrattmåsar och hundratals fiskmåsar och grågäss!
    Ett stort antal tofsvipor fanns även på plats och gjorde sig hörda.
    Kakafonin av måsar hindrade inte mamma gås från att powernap-ruva i sitt bo.
    Tre (starar) i rad!
    Ett snatterand-par kom simmande, lite inkognito så där.
    Likaså gråhakedoppingen, som gärna håller till vid Dalkarlskärret så här års.
    Paus på bryggan för storskrakehonan.
    Årets första ladusvala. Nu är sommaren här!!!
    Gick en vända i skogen och fick syn på en nötskrika, ”skogens polis”.
    Ungefär här började det dock regna, så jag gick tillbaka till bilen och väntade på att det skulle sluta eftersom himlen var blå typ överallt utom runt kärret…
    Men först en bild på denna sötnos!
    Så kom solen tillbaka!
    Två enkelbeckasiner swischade förbi, snabba som attan!
    Grönbenan tar ett språng…
    …och går på jakt efter insekter i vattenbrynet.
    Kråkan ville inte vara sämre: ”Jag är också en vadare, watch me!”

    Det blev några nya kryss och en allmänt supertrevlig utflykt, bortsett från regnet! Nu är jag uppe i 63 kryssade arter sedan jag började i februari. Kanske hinner jag komma upp i 100 innan året är slut..? Men neeej det är ingen tävling juuh! Eller jo jag tävlar väl mot mig själv, fast på så sätt att jag snöar in mig och ger mig inte förrän jag identifierat alla okända arter jag fångat på bild eller ljudupptagning. Hittade för övrigt en sjukt bra app till detta som med hjälp av AI ger sannolikhetsförslag för de fågelarter man spelar in. Thank god for modern technology! Nästa steg blir att införskaffa en liten mikrofon som jag kan koppla till mobilen så att det blir lättare att rikta upptagningen, för som det är nu tar den ju upp allt och det kan bli ganska rörigt om det är många som sjunger/spelar samtidigt… oh well, typiskt I-landsproblem, haha!
    Har ni några I-landsproblem för tillfället? ^^

    Förresten!!

    I förrgår fick jag veta att min bild ”Ståtlig hatt” är en av finalisterna i Fotosidans tävling för årets Mästarbild 2022! Helt galet, vilken ära! Så om ni råkar ha ett konto hos Fotosidan skulle jag vara enormt tacksam om ni ville rösta på min bild här!

    Ståtlig hatt, tagen på hemlig svamport hösten 2021.

    Önskar er alla en fin vecka! <3

  • Foto,  Naturligt

    När knopparna brister

    Den senaste tiden har jag inte velat vara inomhus särskilt mycket. Jag vill vara ute i skog och mark så mycket jag bara hinner och kan. Ta in allt – dofterna, ljuden, det visuella. En försäkran om att den ljusa tiden är här nu. Att den kommer att ge sig av igen om några månader behöver vi inte lägga någon tanke vid.
    Därför tog jag och packade mig iväg igår för att vandra i Lunsen. Så fort jag kom dit hälsades jag av en kungsfågels klara sång och eftersom det hade regnat hela förmiddagen fylldes skogen av den där underbara doften och stämningen som infaller efter ett kraftigt regn. Jag vandrade kilometer efter kilometer. Lyssnade. Andades. Tog fram kameran, men ville liksom inte ta några bilder. Det är svårt att förklara – jag älskar ju att fota, men ibland känns det bara inte som rätt tillfälle och det blir lätt att man tappar den där känslan av nuet när bilder ska tas. Som att man går miste om något annat när man börjar fota och man måste därför göra ett aktivt val att låta bli…

    Naturen talar sitt tydliga språk i alla fall.
    När jag fyllde år fick jag förresten en helt superb kameraryggsäck! Den är så himla bekväm att gå med, trots flera tunga objektiv och alldeles lagom för dagsvandringar.

    Men jag kan ju inte låta bli att lägga upp lite fågelbilder, så här kommer ett gäng från Valborg! Om man som jag avskyr stora folksamlingar så är innerstan i Uppsala definitivt inte att rekommendera på Valborg… Därför flydde vi ner till fågeltornet vid Årike Fyris istället, precis söder om stan. Där var det i och för sig också livat, men av ett helt annat slag.

    Grågäss i sitt esse!
    Nyfiken blåmes
    Den vackra knölsvanen glider förbi som ett skepp ovanför vattenytan.
    Gräsandhanens huvud glänser som en smaragd i solskenet.

    Våren har kommit en bra bit här i trakterna med andra ord. Inga fler bakslag, bara ljus och fågelsång (och kanske lite regn), eller vad säger ni?
    Nu blir det lite matlådeprepp innan jag ska iväg en vända till stallet!

    Önskar er en fin vecka! <3

  • Historiska ting,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Cthulu vaknar

    Tänk att ägna ett helt liv åt att skriva berättelser och kosmiska myter som ingen i omgivningen bryr sig om. En vilja att skapa ett fiktivt universum – välgrundat, men samtidigt öppet för tolkning och modifikationer. För att sedan få alltsammans sorterat till genren pulp fiction, eller kiosklitteratur som vi skulle säga på svenska. Detta var verkligheten för H.P. Lovecraft och hans berättelser om the Great Old Ones. Lovecraft skrev novellen Cthulu vaknar för nästan hundra år sedan, men det skulle dröja ända till 1970-talet innan hans verk fick något som helst erkännande och då hade han redan varit död i nästan 40 år. Ändå har författare som Stephen King inspirerats av honom i mångt och mycket och det finns få skräckfantaster som inte sett eller hört något som ursprungligen är skapat och/eller inspirerat av Lovecraft, även om de inte är medvetna om det. Filmer som The Thing och Jacob’s Ladder är Lovecraft-grundade, liksom stora delar av World of Warcraft världen i princip är en rip-off av Cthulu-myterna.
    Bara de senaste fyra-fem åren har en hel hög med ”Lovecraftian” brädspel getts ut, varav flera rankas bland de bästa i världen.
    Lovecraft har dock kritiserats i modern tid för sin rasistiska läggning, men samtidigt menar många att det inte går att komma ifrån det faktum att han skapade något unikt, förbryllande och fängslande och som tilltalar en hel värld av skräck- och fantasynördar.

    In his house at R’lyeh,
    dead Cthulhu waits dreaming.”

    Cthulu vaknar (1928)

    Men vad är det då som fascinerar så mycket med myterna om Cthulu och de andra Great Old Ones?
    Jag kan såklart inte göra hela mytoset rättvisa här, men i stora drag handlar det om att vårt universum befolkas av kosmiska, ondskefulla varelser (Great Old Ones). De dyrkades i fanatiska kulter på olika platser i världen för många millennier sedan, men har sedan dess fallit i glömska (åtminstone tror man det…).
    Kärnan i mytoset är att dessa kosmiska varelsers existens är så massiv att människor blir permanent galna när de får en skymt av den, eller försöker sig på att förstå den. Madness är ett centralt fenomen hos Lovecraft och det är det som drabbar människorna som av misstag eller med vilje får vetskap om the Great Old Ones.
    Cthulu själv beskrivs som den största av varelserna – en flera hundra meter hög blandning av drake, bläckfisk och människa. Han sitter fängslad i havet i en stad av sten som kallas R’lyeh. Men från sitt fängelse kan Cthulu fortfarande skapa oro och undermedveten ångest hos människor genom deras drömmar eftersom han gör dem medvetna om att han en dag kommer att återvända…

    Man kan ju på sätt och vis förstå varför dessa berättelser blivit så populära i vår tid. Många människor älskar ju tanken på något kosmiskt, ofattbart, skrämmande och uråldrigt. Men det har vi väl egentligen alltid gjort..? Antika kulturers mytologier handlar inte sällan om abstrakta, kosmiska varelser som styrde universum i tidernas begynnelse. Vi verkar helt enkelt inte gilla tanken på att det bara kan ha varit helt tomt där ute. Och vi vill tro att det finns något mäktigare än oss själva någonstans i universum. Något eller någon som sitter på alla svar till våra frågor. En ordning i kaoset. Så därför tror vi på aliens, Atlantis, gudar, gudinnor och allsköns andra väsen.

    Hur som helst väntar jag fortfarande på den dagen då Ludvig Josephson från Creepypodden ska läsa in Cthulu vaknar på svenska.
    Vilken grej det vore!

  • Foto,  Naturligt

    Fåglar – högt, lågt och mitt emellan

    Nu får vi väl ändå säga att våren är här! Ja, jag vet att jag har tjatat om det ett tag nu och så mycket som jag älskar vintern (riktig vinter that is), så börjar till och med jag längta efter ihållande värme nu.
    Jag vill slippa alla lager av kläder och tunga skor, kunna ha fönstret öppen hela natten och inte bara halva, cykla utan vantar, vara utomhus längre än till klockan 18… Ja ni fattar.
    Nu när vi haft långhelg med strålande väder har jag såklart passat på att vara ute i skog och mark så mycket jag kunnat. På påskafton blev det således en tur till underbara Hammarskog och jag måste ändå säga att naturen visade sig från sin bästa sida denna dag: Ett skådespel av flyttfåglar i form av gäss, svanar, änder och tranor trängdes på vikens vatten i solskenet och karakteristiska kluckanden, trumpetanden och snattranden hördes på många hundra meters håll. Åh! <3

    Jag räknade till åtminstone 30 grågäss i viken och minst lika många bläsgäss som var på besök.
    Vår.
    Det är något med tranornas flyktläte som skapar resonans i mig. Kanske är det nedärvt i vårt DNA att vi ska tycka extra mycket om det här ljudet eftersom det markerar att den ljusa och lätta tiden är här..?
    Tittut – pilfink style.
    Tittut – kaja style.
    Och en stilig stare i äppelträdet!
    Har sett ovanligt många större hackspettar på sistone. Kanske är det ett bra hackspett-år i år?
    Ormvråkarna håller ett vakande öga högt uppe i skyn…
    …tills de plötsligt störtdyker mot marken.
    Fasanens kluckande är ett välbekant ljud i Hammarskog. Denna herre höll till på den absolut sista snön som låg kvar på marken.
    En skönsjungande rödhake svischade förbi. Tyvärr lyckades jag inte få någon bra bild på den bland alla grenar. Men har upptäckt till min stora glädje att en rödhake har revir bara typ 200 meter från där jag bor! Ska försöka fånga honom på bild någon dag.
    Den massiva korpen seglar över området som en glänsande, spöklik skugga. Då och då hörs ett djupt, ensamt krax som ekar över trädtopparna.
    Massvis med holkar i alla storlekar finns uppsatta i och kring Hammarskog. Vissa har dock gjort sitt som fågelhem. Kanske blir de hem åt någon annan hädanefter?
    Och slutligen den blyga, men ack så söta taltrasten. Den ville minsann inte vara med på bild mer än nödvändigt!

    Så tillbringades en stor del av min påskafton alltså. På kvällen gjorde jag och Micke i ordning ett litet vego-påskbord och sedan spelade vi Wingspan – ett supertrevligt spel ni måste testa om ni inte gjort det!
    Hur var eran påsk? Solsken och ägg? Annat skoj?

    Nu blir det en vända till gymmet! Jag tränar i en cykel av sex veckor och förra veckan var sista veckan på cykeln – det betyder att båda pass denna vecka kommer att vara förhållandevis ”lätta”. Yaaay!
    Ikväll tänkte jag förresten sticka ut en sväng och se om jag kan höra några kvällsaktiva fåglar längs ån. Jag måste verkligen bli bättre på att lära mig läten, haha. Det är dock så typiskt mig att vilja kunna allt på en gång (vilket såklart är jätteologiskt när man är helt ny inom något), men samtidigt är det ju en lärandeprocess som det egentligen inte finns något slut på. Ingen kan ju exakt allt…
    Den tanken känns ganska uppmuntrade på något vis.

    Kram! <3

  • Foto,  Naturligt

    Nya kryss och nyfikna viktigpettrar

    Ohoj!
    Det har visst gått ett tag sedan mitt senaste inlägg… skyller på heltidsjobb och snöstorm, hehe. Ja, det där med vårens ankomst som jag skrev om här om veckan fick jag ju verkligen äta upp i veckan som var… Fyy fasen vilket skitväder!
    Men nog om det. För igår var det ju trots allt riktigt härligt ute, åtminstone under förmiddagen. Så jag passade på att sticka ut en sväng i närområdet där jag bor för att se om jag kunde få ett par storskrakar på bild som jag såg i Fyrisån dagen innan. Och såklart, bara andas – ta in lugnet och vårfåglarnas sång.

    Jodå, de har kommit! Om än lite blyga ännu…
    Den alltid lika vackra koltrasten. <3
    Äntligen kunde jag kryssa bofinken. Den är ju trots allt rätt vanlig, men jag har faktiskt inte sett någon med 100% säkerhet sedan jag började med fågelappen. Förrän idag då när jag såg 3-4 stycken, haha.
    Lära sig att skilja på pilfink och gråsparv är visst en klassisk nybörjar-fågelskådargrej. Jag kan det inte. Och den här lilla vännen gjorde ju inte saken lättare…

    Medan jag fotade pilfinken/gråsparven fick blev min trevliga fotostund dessvärre avbruten:
    En snubbe som var ute och gick med sin (jag gissar) mamma och hund stannade till och tittade på mig. Det är ju inte helt ovanligt att folk, framförallt äldre, blir nyfikna när de ser mig och min stora kamera och eftersom de bara stod där så ignorerade jag dem och fortsatte med pilfinken/gråsparven. Men så kom killen fram mot mig, ställde sig ett par meter ifrån och började fråga lite om vilka fåglar det var man hörde utomhus där i området. En lite konstig fråga tyckte jag, men svarade att det antagligen är mestadels sånglärkor och en hel del blåmesar han hört. (Här ska tilläggas att jag verkligen inte gillar att småprata med främlingar, så jag försökte liksom implicit signalera att jag var upptagen och att han störde i fotandet). Men han stod kvar och frågade lite till och slutligen frågade han: ”Är det okej om jag tar en bild av dig?” Jag hann bara tänka ”eeh va?” innan han fortsatte: ”Ja det är ju en militäranläggning här och så”.
    Och här måste jag såklart poängtera att det förvisso ligger ett flygfält på andra sidan Fyrisån, som dessutom är inhägnat med taggtrådsstängsel och massor av skyltar. Man kan alltså inte överhuvudtaget missa det och det är nog väldigt svårt att ta sig in där om man inte har nyckel till grindarna. Jag, liksom alla andra människor som rör sig där håller alltså till på västra sidan av ån, en bra bit från stängslet och ännu längre ifrån de militära byggnaderna. Dessutom hade jag kameran riktad åt ett helt annat håll.
    ”Ja jo, svarade jag – jobbar du där eller vadå?” ”Nej, sa han. Men jag håller lite koll”. Alltså va? Okej.
    Dum och ställd som jag var sa jag ”Okej visst”, så han tog sin bild med mobilen och gick iväg med mamman och hunden.
    Men så stod jag kvar i några minuter och funderade på vad fasen som just hände. Det kändes liksom inte riktigt okej. Om han hade jobbat hos militären hade jag haft mer förståelse. Men det här var ju bara en skitnödig kvarterspolis. En självutnämnd koll-hållande viktigpetter som verkar tro att potentiella ryska spioner skulle ställa sig mitt på ljusa dan, med ett halvmeters objektiv och fota rakt in i en buske…
    ”Fan heller att han ska få mig att känna mig dum på det här sättet” tänkte jag och cyklade således ikapp dem. Bad honom vänligt men bestämt att ta bort bilden då jag inte kände mig helt bekväm med att bli fotad av en total främling på det där sättet. ”Okej, sa han” och tog fram och började knappa med mobilen. ”Men det ser ju lite konstigt ut med ett så stort objektiv…”. ”Jaha”, svarade jag och började bli smått irriterad över hela situationen ”men det är faktiskt inte förbjudet att fota här” sa jag. Sen att killen inte vet hur ett supertelezoom ser ut kan jag väl ha överseende med.
    Han tog i alla fall bort bilden (enligt egen utsago, jag kollade ju aldrig) och vi vandrade vidare åt varsitt håll. Men jag kände lite att utflykten var förstörd ett tag. Jag kanske överreagerade?? Fast jag gjorde ju faktiskt inget fel. Mer än att jag såklart borde ha sagt nej direkt när han frågade om han fick ta bilden. Men det är ju så lätt att komma på strax efteråt vad man borde ha gjort och sagt när man blir lite ställd så där. Oh well…
    Dagen fortsatte trots allt bra då jag fick se både en rörhöna och det vackra storskrake-paret:

    En mycket stilig fågel! Som för övrigt verkade befinna sig i sin egen lilla värld då den helt casual simmade över ån och gick upp mot sluttningen där jag stod. Helt orädd vad det verkade!
    Den kom så nära att jag blev tvungen att zooma ut för att få med den på bild. Annars är ju problemet vanligtvis det motsatta, haha!
    Äntligen den snygga storskrakehonan på bild! Älskar hennes rufsiga frisyr – den ser lite trendigt stylad ut liksom.
    Hanen kör på en smakfull backslick istället.
    Den här rovfågeln befann sig jättehögt och jättelångt bort, men lyckades få till en bild så att jag åtminstone kunde se att det rörde sig om en fjällvråk.
    Vi avslutar med blommande tibast! Detta är för övrigt en buske jag aldrig hade lagt märke om det inte vore för att just ett äldre par kom fram och frågade om det var den jag fotade. Nej den hade jag ju inte sett!! Jag visste inte ens vad tibast var förrän idag. Fast det sa jag inte. Men nog sjutton var den vacker och väl värd att slänga ett öga på. Dock ska man visst inte pilla på den eftersom den är giftig...

    Så, bortsett från den lilla incidenten med mobilkillen så blev det en lyckad fotorunda! Tre nya fågelkryss dessutom – fjällvråk, rörhöna och bofink! Allt som allt är jag nu uppe i 38 säkrade fåglar enligt appen. Jag har som regel att bara kryssa när jag är helt hundra på vad det är för art. Jag kan ju absolut inte kryssa enbart via sång/läte t.ex. och inte heller olika rovfåglar som befinner sig lååångt uppe i skyn, som rutinerade skådare kan. Det tar nog ett tag till innan jag känner mig så pass säker, hehe. Men! Jag har nu äntligen beställt en kikare! En liten, men skarp variant som ska följa med mig (nästan) överallt är tanken. Inget mer kisande och hopplöst gissande – eller förhoppningsvis betydligt mindre av den varan i alla fall.

    Önskar er alla en fin påskvecka!

  • Okategoriserade

    Episka ögonblick

    Varning för filmnörderi!
    Nejdå. Men igår satt jag och slötittade lite på youtube och inte helt oväntat glider man ju gärna in på allt mer random videor ju längre man sitter med youtube… I detta fall hade jag snöat in mig på episka filmmoment. Ni vet sådana ögonblick som liksom etsat sig fast i både ljud-och bildminnet och som man kommer tillbaka till om och om igen för att man vill uppleva episkheten på nytt. Men det blir aldrig riktigt samma sak som första gången man såg det.
    Hur som helst tänkte jag i alla fall dela med mig av några av mina absoluta favoritögonblick från filmvärlden:

    GladiatorNär Maximus avslöjar för Commodus vem han egentligen är:

    Sagan om konungens återkomst – ”For Frodo”:

    Avengers: EndgameCaptain America lyfter Mjolnir och ger Thanos på käften:

    KingsmanGalahad i kyrkan (OBS! Brutal scen!):

    Da Vinci kodenLangdon inser var den heliga Graalen befinner sig:

    Sagan om de två tornenGandalf anländer med Éomer till Helms Deep:

    Har ni några sådana där riktiga älsklingsögonblick från någon film (eller serie) som ni liksom inte kan tröttna på? Eller det kanske bara är jag som gillar upprepning..? Haha ^^

    Önskar er alla en fortsatt fin vecka!