-
En naturdamm för mångfald
Äntligen har jag kommit till skott att göra ett inlägg om den lilla naturdamm som jag ägnat en stor del av sommaren åt att anlägga. Vi har en rätt stor tomt och i och med det känner vi att vi vill passa på att underlätta för den biologiska mångfalden i såg hög utsträckning som möjligt.
Och få saker är väl bättre än just tillgång till vatten – det är ju som bekant en förutsättning för allt liv. Jag håller även på att anlägga en ganska stor ängsmark på en annan del av tomten som vi inte använder, så det kommer att bli ett inlägg för sig!Med mångfalden i åtanke påbörjade jag alltså projektet under senvåren. Lyckades dock tajma grävandet dåligt till första maj-helgen när det var typ 30 grader varmt… nåja! Jag ville ändå försöka bli klar så snart jag kunde för att dammväxterna skulle få en chans att etablera sig under sommaren.
Så, här kommer anläggandet av vår naturdamm i en rad hiskeligt spontana mobilbilder:
Till en början kändes det lite dråpligt att gräva allt för hand, men på just denna plats har det stått ett växthus i gissningsvis flera årtionden. Vi rev växthuset förra året och slängde allt på tippen, men jorden därunder visade sig vara väldigt lös och därför ganska tacksam att gräva i. Ca 60% av jordytan för dammen bestod alltså av denna lösa jord och resterande var mestadels gräs eller gammal åkermark. Givetvis låg där även ett antal skitstora, tunga stenar som jag spettade upp och la åt sidan för att använda senare i och omkring dammen. Är glad att jag styrketränar 3 dagar i veckan när jag håller på med sånt här… haha!
Den geografiska placeringen av dammen råkar även vara optimal då den är i östläge och har sol i stort sett hela dagen. Det är bra eftersom den då värms upp tidigt på våren när groddjur behöver tillgång till vatten. Dessutom tycker många dammväxter om många soltimmar (t.ex. näckrosor) så detta kan vara bra att ha i åtanke när man planerar dammens läge.
Att variera djupet i dammen är även det bra för mångfalden, men överlag är den ganska grund vilket groddjuren och fåglarna gillar. I mitten grävde jag ett riktigt djupt hål på ca 80-100 cm. Tanken med djuphålet är att det ska reglera temperaturen så att vattnet inte blir för varmt på sommaren.
Eftersom marken sluttade lite där jag grävde så behövde jag även hålla koll med vattenpasset så att höjdskillnaden inte skulle bli för stor och göra så att allt vatten rann ut i ena hörnet… Detta var trixigare än jag trott, men med hjälp av några långa plankor blev det ändå hyfsat rakt.
Dags att lägga skyddsduken på plats! Jag räknade på en yta om ca 9-10 kvadratmeter för dammen, och skyddsduken och dammduken behövde då vara betydligt större för att kunna läggas ut en bit över kanterna och ner i djuphålet. 
Skyddsduken är egentligen bara till för att skydda dammduken mot vassa stenar och rötter som annars skulle kunna riva sönder den under vattnets tyngd. Men om man t.ex. vill ha en mer öppen yta runt omkring dammen så är det också lämpligt att passa på att bre ut den runt om eftersom den hindrar ogräset. Jag gjorde så vid den bortre långsidan här där jag ville ha en lite öppnare ”strand”. 
Och på med dammduken! Jag valde att ta en dyrare EPDM-duk och inte PVC. Dels för att de är mer tåliga mot temperaturskillnader och skador, men även snäppet snällare för miljön. Gummiduk kostar en del, men jag lyckades faktiskt hitta en stuvbit som matchade måtten jag ville ha ganska bra. Så ett tips är att hålla utkik efter stuvbitar hos leverantörerna – de kommer i alla möjliga storlekar och har man tur kan man fynda sin duk till ett 30-60% lägre pris än om man hade måttbeställt den.
Gummidukar ska även vara mer följsamma och lättare att justera än plastdukar. Må så vara, jag tyckte ändå att det var svårt att räta ut alla veck. Men det blir nog aldrig helt utan veck och det mesta rätar ändå ut sig när man börjar fylla på med vatten.
Jag hade en tanke om att jag skulle låta dammen fylla sig själv med regnvatten om jag riktade dit ett par stuprännor. Men den idén fick jag snabbt skrota! Denna damm är relativt liten, men den rymmer ändå mer vatten än man kan tro – mellan 3000-4000 liter. ChatGPT informerade mig inställsamt om att även med stuprännor hade det krävts ett antal veckor med skyfall för att fylla upp den… Och med tanke på hur regnsnåla somrarna ofta är så kändes det inte alls värt att chansa.
Det fick alltså bli trädgårdsslang-varianten istället. En fördel med detta var att jag kunde se om och var vattnet skulle kunna rinna över p.g.a. sluttningen. På dessa ställen kunde jag i lugn och ro stötta upp med stora stenar och packad jord under duken.
Blir man inte lite sugen på att ta sig ett dopp..?
Skämt åsido. När vattnet var uppfyllt och kanterna stabila kunde jag börja med det som faktiskt kändes allra roligast, nämligen att placera ut alla olika material och växter som skulle få dammen att likna en ordentlig biotop. Jord, grenar och stenar har vi gott om tomten, så det jag köpte från affären (utöver dammväxterna) var några säckar med makadam och sand. Sanden lades främst som en liten strand, och även som ett tunt bottenlager i dammen. Makadam och större stenar ligger främst vid hörnen av dammen, för att skapa naturliga gömställen åt smådjur och för att landlevande djur ska kunna sitta på dem.
Att plantera vattenväxter var något helt nytt för mig, så jag gjorde rätt mycket research innan jag började köpa. Det enda jag visste var att jag ville ha någorlunda inhemska och köldtåliga sorter och även en näckros. Poängen med växter i en naturdamm är ju inte i första hand att de ska vara vackra, utan de ska konkurrera ut alger och skapa skydd och skugga, precis som de gör i sjöar och andra vattendrag. Det jag inhandlade i första omgången blev därför följande: Kabbeleka, näckros, ältranunkel, gul svärdslilja, palmstarr, och flytväxter i form av grodblad och simbräken. Jag satte dem i planteringspåsar och lade även ut en kokosmatta för att täcka över en stor del av gummiduken (närmast i bild). Kokosmattan förmultnar på sikt, men till dess har förhoppningsvis omkringliggande växtlighet hunnit etablera sig ordentligt.
På bilden ovan ser ni hur det hela såg ut i mitten/slutet av maj.
Och så här ser det ut idag, i början av augusti!
Som ni ser har det mesta tagit sig riktigt bra. Jag har kompletterat med en fräken, vattenblink och även hornsärv som ligger längs botten och i djuphålet. Den enda växten som fortfarande är i planteringspåse är näckrosen eftersom jag vill kunna flytta den för övervintring senare i höst. Övriga växter flyttade jag ut ur påsarna efter bara ett par veckor, då förhoppningen är att de ska föröka sig lättare och kunna sprida sig lite längs kanterna.
Ett tag var jag lite orolig över att allt såg så naket och artificiellt ut, men rätt som det var kom den uppländska sommaren och knackade på med famnen full av brännässlor, åkervinda och vallört. Case solved! Humlorna älskar för övrigt vallört så jag försöker att inte rensa för mycket bland dem, även om de växer till sig och blir till stora monster ibland… I övrigt tycker jag att dammen börjar smälta in mer och mer i omgivningen.Ni kanske också noterade att det har växt upp ett elstängsel runt dammen… Vi bor nämligen i rådjurens högkvarter här på landsbygden. Som bekant mumsar de ju gärna i sig allt som man inte vill att de ska äta, men jag hade aldrig föreställt mig att de skulle ge sig på dammväxterna!!
Nog för att jag vill att djur ska komma till dammen, men rådjuren har bannemig hela socknen full med mat. Dessutom är de ju ganska tunga och en morgon hade de raserat ena kortsidan på dammen när de klivit där och rivit omkring bland grenarna. Så det blev att ta i med hårdhandskarna direkt och koppla på avskräckande stötar.Ett annat ”problem” som man får räkna med är såklart alger… Växterna är som sagt bra för att skugga och suga upp näringen i dammen och djuphålet kyler ner lite, vilket minskar algernas trivsel. Men en grund damm som ligger i gassande sol hela dagarna kommer nästan garanterat att ha en viss mängd alger. Jag har märkt att det blir extra mycket just under soliga dagar, men betydligt mindre när det är molnigt eller regn. Om det blir riktigt stora sjok med alger så tar jag bort dem, men jag låter det vara kvar lite längs kanterna eftersom flera av insekterna lägger sina larver där.
Något som dock har gått oväntat bra är näckrosens tillväxt! Den har fått mer än 30 flytblad på knappt två månader och nu är även de första blomknopparna uppe vid ytan. Tänk vad häftigt att de kanske slår ut och blommar om någon vecka, ååh! Jag hade verkligen inte räknat med att den skulle ta sig så bra, särskilt inte efter att rådjuren hade kalasat i sig nästan alla blad i början… Näckrosen är en Finsk näckros (Nymphaea tetragona), en inhemsk sort i Finland och därför bra anpassad för klimatet även här. 
En växt som inte har haft samma lycka är ältranunkeln… Jag köpte två plantor och de blev fantastiskt fina och stora med massor av blommor. Tills en dag för någon vecka sedan då de var i stort sett helt borta från en dag till nästa! Rådjuren var såklart oskyldiga denna gång på grund av stängslet, så vi kliade oss verkligen i huvudet kring detta – Vem har bokstavligen skurit av och käkat upp HELA växten?!
Min första tanke var hare eftersom det finns gott om dem här. Men harar brukar väl inte slafsa runt i vatten, eller? Google föreslog änder, men de hade definitivt lämnat spår efter sig och de kan inte göra ett sådant här rakt snitt…
Gåtan fick dock sin lösning en morgon någon dag senare när jag tittade till dammen; under ett vallört-blad hörde jag något som smaskade glatt och sedan såg jag hur filuren snabbt pyste iväg bort. En vattensork! Såklart. De gillar ju vatten och de gillar uppenbarligen ältranunkel, för det är den enda växten den har ätit på. Men den har verkligen ätit allt, inklusive rötterna. Ältranunkeln ska ju dock vara tålig och om något skott klarar sig så kanske den kan ta igen sig nästa år. Den kommer ju dock inte att vinna kampen mot gnagaren på lång sikt, så jag får nog byta ut dem mot någon av de andra växterna som inte verkar gå hem hos sorken. Nåväl, det får bli nästa års bekymmer!
Vattensorken är alltså den senaste på artlistan, men dammens allra första invånare blev inte helt oväntat en skräddare. Den dök upp typ dagen efter jag hade fyllt på vatten. 
Därefter dök diverse dykare upp. Just denna är riktigt stor! 
Efter några veckor kom en groda på besök och så även paddan ovan. Paddan höll till i dammen under någon vecka, men nu var det ett tag sen jag såg till den. 
Kanske blev paddan skrämd av denna enorma snok som utforskade dammen en dag… Jag har dock inte sett snoken något mer heller, men det är väl inte omöjligt att den håller till i vegetationen runt omkring. 
Enligt mig är dock några av de häftigaste besökarna vid dammen alla olika trollsländor. Men att försöka fota dem i flykten var en utmaning som nästan steg mig över huvudet… Mobilkameran kunde jag givetvis glömma, men även mot min snabba systemkamera hade sländan övertaget. De flesta bilder såg ut som den här ovan. 
Men till slut så!
Detta är alltså en mosaiktrollslända. Andra trollsländearter som kommer till dammen är bred trollslända och guldtrollslända. I juni månad var där även massor av flicksländor och en och annan mygga...Utöver dessa djur så har även diverse fåglar, ett 10-tal fjärilsarter, bin och andra insekter varit regelbundna gäster vid dammen. Projektet får alltså sägas vara väldigt lyckat hitintills och det säger ju även något om vikten av tillgång till vattendrag, stora som små…
Jag är långt ifrån en expert på dammbygge, men jag har definitivt lärt mig massor på den här korta tiden, och förhoppningsvis kanske mina erfarenheter och tips kan vara till hjälp om ni någon av er gång går i damm-tankar. Det är verkligen spännande att kunna ta del av vattenvarelsernas värld och jag kommer säkerligen att ha fler damm-berättelser att dela med mig av framöver.
-
Less is more
Som med mycket annat i livet så går även mitt fotande in och ut ur olika faser…
Utveckling sker ju genom att utmana sig själv och våga testa något nytt, så jag har lite sakteliga försökt lära mig mer om minimalism inom fotografi. Grundkonceptet handlar om att exkludera saker snarare än att inkludera saker i kompositionen och att nyttja negativ yta som en viktig del i detta.
Så, jag gjorde ett tappert första försök här om dagen och det var definitivt svårare än väntat eftersom jag inte alls är van att titta efter denna typ av komposition. Inga av bilderna blev särskilt talande, men det var väl kanske inte poängen heller. Övning ger som bekant färdighet!
Jag blev halvnöjd med två av bilderna, men kan inte riktigt sätta fingret på vad jag gillar med dem. Samma grässtrå fast ur två olika vinklar. När jag redigerade bilderna tyckte jag att bild 1 var snäppet snyggare, men jag har nog börjat ändra mig och tycka att bild 2 ändå blev mer iögonfallande…
Gillar ni någon av dem bättre? Båda? Ingen..?
-
Stockholmsturist – Medelhavsmuseet
Den andra dagen av Stockholmsturistande bar det som jag nämnde av till ett av mina favoritmuseum – Medelhavsmuseet!
Jag har ju alltid haft en fascination för antiken och då särskilt det forntida Egypten, som jag skrivit om ett antal gånger här på bloggen.Sverige har ju inte varit någon större kolonialmakt som exempelvis Storbritannien eller Frankrike, som hann roffa åt sig betydligt fler historiska föremål från världens alla hörn.
Men vi har ändå haft en drottning, Victoria, som under sina hälsoresor till Egypten under 1890-talet passade på att ta med sig diverse antika föremål tillbaka till Sverige. Dessa finns idag framförallt på Gustavianum i Uppsala och Medelhavsmuseet i Stockholm.
Medelhavsmuseet innehar samlingar från flera av Medelhavsområdets högkulturer, men det är framförallt de egyptiska och cypriotiska samlingarna som imponerar. 
En sak som slår mig när vi tittar på samlingarna är att accessoarer har sett ganska likartade ut i många tusen år – armband, halsband, örhängen och även flipflops designas på precis samma sätt då som nu. 
Egyptensamlingen börjar med den förhistoriska kulturen som uppstod vid Nilen… 
…och man färdas vidare genom seklerna mot allt mer sofistikerade föremål. 
Och även ett av mänsklighetens första försök att etablera monoteism: Farao Akhenaten och drottning Nefertiti försökte under sin regeringstid att sudda ut och censurera alla gudar som inte var solguden Aten. På stelen här ovan har guden till vänster helt enkelt hackats bort, enligt faraos order. Kungaparet började till och med att anlägga en ny huvudstad – Akhetaten (dagens Amarna), för att hedra den nya och enda guden Aten.
Men deras nya religion blev kortlivad – efter knappt 20 år på tronen dog Akhenaten och Nefertiti och Akhetaten övergavs ganska omgående.
Deras son Tutankhamon fick i uppdrag att återställa allt till den gamla ordningen, vilket också gjordes ganska snabbt. Experimentet med monoteism blev faktiskt så extremt impopulärt bland efterkommande att man gjorde sitt bästa för att istället radera bort deras namn och Atens namn från alla monument…
Lesson learned alltså – man kan inte bara slänga 2000 år av religiös tradition och kultur i soporna och tro att det inte ska få någon form av backlash efter ens död.
På tal om död; i trappan till nedervåningen på Medelhavsmuseet finns en väggmålning replikerad som föreställer scener ur Amduat – Dödsriket. 
För passande nog är nedervåningen tillägnad Livet efter detta – man kliver bokstavligen ner i underjorden! 
Här finns i huvudsak museets mumiesamling, med tillhörande gravföremål. 
En annan sak som är väldigt fascinerande när man börjar titta närmare på antikens människor är att de var just människor. De hade i stort sett samma problem, funderingar och göromål som vi har idag. Det som kallas the human experience. Den är universell och tidlös på något sätt och det tycker jag är väldigt fint och uppmuntrande.
Vi vill ju gärna tro att vi är bättre än forntidens folk och att den moderna människan 2026 har kommit så mycket längre. Men har vi verkligen det? Jag tvivlar starkt. Läser man t.ex. nedanstående utdrag från texten Dispute between a Man and his Ba så blir det väldigt tydligt. Texten handlar om en uppgiven man som konverserar med sin själ om sitt eget och mänsklighetens förfall. Och den är alltså skriven för nästan 4000 år sedan…To whom shall I speak today?
Hearts are greedy,
Everyone robs his comrade's goods
...
Kindness has perished,
Insolence assaults everyone
...
Men plunder,
Everyone robs his comrade
...
The past is not remembered,
Now one does not help him who helped
...
Brothers are mean,
One goes to strangers for affection
...
Faces are blank
...
None are righteous,
The land is left to evildoers
...
Wrong roams the earth,
And ends not.
Men det var inte bara depp och elände – Egyptierna hade helt klart humor! Här ser vi vad jag gissar är en stor katt som vallar en flock med gäss. 
Vidare till Fotografiska
Efter Medelhavsmuseet begav vi oss genom stan mot Slussen för vårt sista stopp: Fotografiska. Ingen av oss hade varit där innan, så vi tyckte att det var läge att passa på. Som fotointresserad är det kanske lite märkligt, men jag känner mig sällan dragen till fotoutställningar. Men nu blev det av som sagt! Måste dock säga att jag fick lite vatten på min kvarn angående min skepsis mot fotoutställningar, då det som visades just nu inte var något för oss. AI-konst och rumsliga installationer är inte riktigt min grej…
Men det vägdes ändå upp av en riktigt maffig utställning av Martin Parr – bara den var helt klart värd besöket!
I det sista rummet fanns även en utställning av Jocke Berg och Martin Sköld, sångare respektive basist i bandet Kent. Martin hade tagit bilderna och Jocke skrivit musiken som spelades till, och som gammal indiepopare och Kent-fan var det ändå lite mysigt att sitta där och se vad de sysslar med nu för tiden.
Jag tog inte så många bilder och av upphovsrättsliga skäl kan jag ändå inte ladda upp dem här, men kolla in Fotografiskas hemsida om ni vill se mer om utställningarna.Allt som allt två väldigt trevliga turistdagar i Stockholm alltså! Även om jag bott i Stockholm ett antal år och Micke är född och uppvuxen där, så är det ändå ganska skönt att ta på sig turisthatten och strosa runt, besöka gamla favoriter och upptäcka nya pärlor. Men som vi brukar säga – det är trevligt att åka till Stockholm, men det är ännu trevligare att åka därifrån.
Vi avslutar med en klassisk Stockholmsvy från Gamla Stan.
-
Stockholmsturist – Fjärilshuset Haga Ocean
Som jag nämnde i förra inlägget, så ägnades eftermiddagen på vår första turistdag åt Fjärilshuset Haga Ocean. Till skillnad från Naturhistoriska så var detta faktiskt mitt allra första besök på Fjärilshuset, jag kände knappt till att det existerade innan Micke berättade om det.
Och på tal om ocean – just när vi kommit till parkeringen vid Fjärilshuset så öppnade sig himlen och hela 2026 års regnmassor släpptes lös på en och samma gång. Jag har aldrig sett så mycket regn och det var nästan en upplevelse i sig självt att beskåda. Det bildades sjöar och rena hav av regnvatten på bara några minuter…
När skyfallet hade lättat något vågade vi oss iväg med varsitt paraply i näven. På denna bild ser man en av alla sjöar som bildades eftersom vattnet inte hann rinna undan. Och de var djupa, så vi fick hoppa omkring som grodor och ta långa omvägar för att undvika det värsta vadandet… 
…men väl inne på Fjärilshuset kunde vi dock börja titta runt på riktiga grodor, t.ex. denna afrikanska klogroda. En mycket speciell liten filur! 
Och pilgiftsgrodor! Pilgiftsgrodorna här är dock inte giftiga eftersom de inte har tillgång till den föda som gör att de blir giftiga. 
Clownfiskar är alltid lika stiliga att beskåda. 
Fjärilshuset är alltså en form av tropiskt akvarium, med ett urval av arter från olika delar av världen. Här har en dabbagam lagt sig till rätta i en liten stengrotta. 
Här finns även de fantastiskt söta kinesiska dvärgvaktlarna. De ilar omkring lösa i byggnaden så man får se var man sätter fötterna! 
Men inte minst gör Fjärilshuset skäl för sitt namn och det fladdrar omkring vackra tropiska fjärilar överallt. Och de är enorma jämfört med våra svenska fjärilar – denna ugglefjäril har 10-14 cm i vingspann! 
Mängden fjärilar som är igång varierar dock beroende på väder och tid på dygnet, så under vårt besök var det mestadels ugglefjärilar som var i farten. I ”puppskåpet” kan man även få se fjärilarnas metamorfoser. Här sitter nykläckta ugglefjärilar och torkar sina vingar för att sen kunna ge sig iväg på sin första flygtur. 
Vädret till trots en väldigt fin första turistdag i Stockholm alltså. Dag två besökte vi ytterligare två ställen varav det ena, Medelhavsmuseet, är ett av mina favoritmuseer. Mer om det i nästa inlägg!
-
Stockholmsturist – Naturhistoriska riksmuseet
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har vi inte särskilt många aktiviteter planerade denna sommar, vilket jag tycker är ganska skönt. Jag har ändå fullt upp med att förbereda för ängsmarken här hemma och det tar nog med tid, haha!
Men, en liten sväng blev det ändå till Stockholm och Mickes föräldrar. Vi hade bestämt oss för att bara köra lite klassisk turist-style och gå till diverse museer som kändes lämpliga.Det första stoppet blev Naturhistoriska riksmuseet vid Frescati – en riktigt trevlig utflykt, förutom att resten av Sverige också var där just då. Detta museum är dessutom ett ypperligt besöksmål för barnfamiljer, vilket också märktes på ljudnivån… Är man ljudkänslig som jag är så blir det lite av en prövning med sådana här miljöer, men några timmar gick ändå an.
Naturhistoriska är ett klassiskt museum som de allra flesta väl har besökt någon gång i sina dagar. Själv var det nog min tredje eller fjärde gång, men det finns ju alltid något spännande att titta på som man har missat tidigare gånger! 
Till exempel denna söta fågel! 
På tal om fåglar visades faktiskt en temporär utställning med namnet Birds of Brazil. Konstnären Jenevora Searight målade fantastiskt vackra akvareller under tiden hon var bosatt i Brasilien, och ett urval finns nu att beskåda här. 
Ägretthägern var givetvis extra fin att se som motiv eftersom den numera även finns på våra breddgradder! Liksom många museer bedriver även Naturhistoriska forskning i egna miljöer inom flera naturvetenskapliga ämnen. Här finns även Ringmärkningscentralen som samordnar Sveriges ringmärkning. Om ni någon gång hittar en ring från en ringmärkt fågel så är det dit den ska skickas!
Tillbaks till fåglarna! 
Nog för att Naturhistoriska är ett relativt gammalt museum, och förr bedrev man ju forskning med bössan – dvs. man sköt fåglar och andra djur för att kunna studera dem närmare. Sedan stoppades de upp eller placerades i behållare med formaldehyd för att bevaras och visas upp för allmänheten.
Men lite makabert är det ändå att i rum efter rum gå runt och stirra på sedan länge döda djur… även om tanken är god.
Minns ni nattskärran jag skrev om – att jag aldrig sett en, och än mindre tagit en bild av en..? Well, times have changed! 
Sedan jag anlade naturdammen i vår trädgård så har mitt intresse för fjärilar ökat ganska markant eftersom de flockas kring kanterna vid dammen. Har lyckats artbestämma en del av dem, medan andra fortfarande är stora fladdrande frågetecken. 
Sista anhalten för denna gång blev mineralavdelningen. Stenar och mineraler är verkligen fascinerande, men min fackkunskap om dem är i princip obefintlig. 
Man kan i alla fall passa på att försöka minnas periodiska systemet från skoltiden. Har ni koll på det fortfarande? 
En gigantisk ametist fick avsluta besöket denna gång. Efter Naturhistoriska begav vi oss till Bergianska trädgården för en kort lunch och sedan vidare mot nästa stopp – Fjärilshuset. Mer om det i ett nästkommande inlägg!
-
Analog i sinnet
För något år sen införskaffade jag en gammal analog kamera – en Minolta från 70-talet. Jag har ägt många olika kameror genom åren, men just en analog med 35 mm film har jag inte haft sedan ”familjekameran” på 90-talet, och då var det mer av en point-and-shoot om jag minns rätt… Så det var verkligen en fröjd att fota med filmrulle igen och känna sig som en hipster i leksaksbutik.
Den största nackdelen att fota analogt är ju att det går åt en del filmrullar, vilket såklart tär lite på både plånbok och miljö. Film av hyfsad kvalitet kostar ändå ett par hundralappar och sedan ska man framkalla negativ och bilder, vilket också kostar en slant. Hade jag varit tillräckligt taggad på analogt foto hade jag kanske investerat i att sätta upp ett mörkrum i vår källare, men där är jag verkligen inte idag…
Nåja, nedan kommer i alla fall ett litet urval av bilder som är tagna med Minoltan.
Kameran är av modellen SRT 101b, och den blev riktigt populär när det begav sig. Därav är begagnatmarknaden för denna gamla arbetshäst (och många andra) särskilt tacksam. Minolta har släppt ett antal objektiv som passar denna, så för någon månad sedan fyndade jag faktiskt ett 300mm fast objektiv! Hittills har jag bara testkört objektivet från altanen, men jag har en vag idé om att göra en variant på det här inlägget, men med analoga foton. 
Hugo filosoferar… 
…Molle likaså… 
Den stora charmen med analogt foto är enligt mig att man ofta har hunnit glömma vilka bilder man har tagit, så varje framkallad bild blir en liten nostalgitripp i sig själv. 
Nackdelen är att man inte vet till 100% att det faktiskt blev en bild när man tryckte av! Eller ja, bilder blir det väl oftast, men många gånger kan det bli bilder som motsvarar när man råkar trycka på kameraknappen på mobilen i fickan. Och man kan ju inte ta bort dem och göra om utan man får snällt ta med dem i sin samling under kategorin ”hmm hur gick det här till?”.
Nu senast skickade jag dock iväg två filmrullar för framkallning, men det visade sig att den ena var helt blank… den hade alltså inte matats fram alls utan förblivit ihoprullad medan jag glatt ”fotade” på. Tyvärr är det inte så mycket att göra åt i efterhand eftersom man inte ser detta förrän man framkallar negativen.
Nackdelar till trots så är en stor fördel med det analoga är att bilderna är redo att delas med världen direkt efter framkallningen. Dels är såna här bildfiler väldigt små, vilket gör digital korrigering smått meningslös. Har man dessutom exponerat bilden korrekt (och vridit fram filmen!!) så kommer bilden ändå att se fin ut. Möjligen kan man beskära lite, men bilderna jag lagt upp i detta inlägg är 0% redigerade. 
Men det jag gillar allra mest med denna typ av foto är själva känslan i bilderna; det är nostalgiskt och simpelt. Damm, brus, stänkfläckar, flares och andra typiskt störiga element får finnas kvar – de kan till och med förhöja känslan ytterligare. 
Minnen av juni, när aklejorna blommar för fullt. 
Så även ”gammelrosen”! -
Nattskärror vid Viksta stentorg
”Kom och besök en gammal havsstrand mitt i skogen och 75 meter över havet!” står det på Länsstyrelsens hemsida när man söker fram Viksta stentorg.
Detta stentorg med omnejd är ett litet naturreservat här i norra Uppland som man kan besöka om man vill se ett typiskt klapperstensfält. Såna här områden med massor av runda, fina stenar skapades när det fortfarande fanns ett vidsträckt hav på platsen, det vill säga efter senaste istiden.Dock var det inte min geologiska nyfikenhet som tog mig till Viksta stentorg denna sena kväll i mitten av juni – nej, det var fågelnörden som ville ta chansen att lyssna på nattskärrorna som häckar här sedan många år. Nattskärran är en skygg och ganska sällsynt fågel som man ändå kan höra rätt bra (om man vet när och var man ska lyssna), men som man väldigt sällan får syn på. Denna gång var inget undantag för min del, men jag var glad ändå eftersom jag redan från parkeringen kunde höra nattskärrans säregna surrrrrrrrrrrrrrrrrrr. Om ni är nyfikna på lätet kan ni lyssna på det här!
Är det för övrigt inte fascinerande att denna märkliga fågel, som större delen av året befinner sig i tropiska Afrika, har valt att fortsätta komma just till detta lilla område år efter år..?
Jag gick inte hela vägen upp till själva ”torget”, men så här ser det ut i stora drag när man följer stigen upp för åsen. 
Sten, sten och ännu mer sten… Tydligen är lagret av dessa stenar cirka två meter djupt, vilket gör att växtligheten har svårt att etablera sig och platsen förblir öppen även efter många tusen år. 
Dags att säga adjö till Viksta och nattskärrorna för denna gång. På åter-hörande nästa sommar! -
En liten sammanfattning
Som jag nämnde i det tidigare inlägget så har jag inte bloggat sedan 2022 (med undantag för en kort period då jag hade en dedikerad fotoblogg, men den gills typ inte)…
Så, jag tänkte att det kunde vara på sin plats med en liten sammanfattning av vad jag har gjort från 2023 tills idag. I alla fall det jag själv tycker är värt att nämna!2023
Detta år var verkligen ett händelsernas år:
Året började fruktansvärt då vår älskade Sally gick bort, 15 år gammal. Hon hade kronisk njursvikt, men mådde väldigt bra i många år trots det, med veterinärkost och regelbundna kontroller. Tills hon inte gjorde det längre och blev plötsligt sämre. Hon kommer alltid att vara enormt saknad.
Det blev såklart hemskt tomt utan Sally och vi kände båda att ingen skulle kunna ta hennes plats…
Meeen så älskar vi också katter och djur i allmänhet, och efter några månaders sorg och saknad ville vi ändå öppna vårt hem för nya små själar. Det blev dessa två stiliga herrar som vi tog över då de behövde omplaceras:
Hugo! 
och Molle! 
Några veckor efter att Hugo och Molle gjort entré i våra liv så gifte vi oss! Det blev en fantastiskt fin dag, med vigsel i Helga Trefaldighet i Uppsala, och sedan middag och fest på Gimo Herrgård. Den 28 juli firar vi alltså 3 år som gifta (tydligen kallas det läderbröllop, haha).
Foto: Agnes Achrén
Vi fortsatte att checka av stora livsprojekt detta år, så hösten 2023 gick vi och köpte hus! Vi hade planerat att köpa hus rätt länge, men ändå tänkt att det skulle dröja ett par år till innan vi gjorde slag i saken. Nåja… julen 2023 flyttade vi alltså in och blev husägare! Flytten gick allt annat än smidigt, men vad gör väl det när man får vakna till den här vackra utsikten varje dag! 2024-2025
Efter ett mycket händelserikt 2023, så blev 2024 och 2025 i kontrast ganska händelselösa år… som nyblivna husägare hade vi såklart fullt upp med att ta in allt vad husägande på landet innebär, etablera nya rutiner, lära oss nya saker och göra diverse inköp och arbeten i och omkring huset. Även om vi numera bor en knapp timme norr om Uppsala så var Norduppland i stort sett outforskad mark för oss. Som tur är har jag varit hyfsat duktig på att dokumentera många av ögonblicken från tomten och närområdet:
Tidigt på våren blommar Kungsängsliljor i vår trädgård. Det passar ju bra eftersom det är Upplands landskapblomma! 
Första sommaren blev vi fånigt förälskade i rävmamman och hennes ungar som bodde i ett stenröse på ängen utanför. Det bodde faktiskt en kull där även i år, men jag lyckades aldrig fota dem… 
Som djur- och naturälskare är det såklart en fröjd att bara kunna grabba tag i kameran och gå ut på fälten och fota. Ingen dagspackning, trafik, förberedelser eller annat behövs! 
Första våren hade vi även besök av en turkduva som jag döpte till Ture. Jag har inte sett honom sedan dess kring vårt hus, men han verkar fortfarande bo inne i byn någon kilometer bort. Kanske ville han bara hälsa oss välkomna när vi kommit på plats. 
Norduppland är en historiskt viktig plats då en stor del av vallonbruken var koncentrerade hit. Många av bruksorterna finns kvar och så även de gamla brukspatronernas ägor. Här ovan ser vi Österbybruks herrgård. 
Vi har även upptäckt Strömsbergs bruk som ligger ca 20 minuter bort. Här finns ett supermysigt sommarcafé och bruksområdet är ovanligt välbevarat. Man kan strosa runt i egen takt och titta på de gamla byggnaderna. 
Vi har numera lyckan att bo precis mitt emellan två fina fågellokaler (man kan tro att det var planerat, men det var det faktiskt inte, haha!)
På vår och höst kan man kolla in flyttfåglar som rastar, och har man tur kan en och annan raritet dyka upp!
Jag har fortsatt att skåda fåglar och har hunnit med att kryssa en del de senaste åren! Har även fotat en del fåglar, även om det oftast blivit i dokumentationssyfte för att underlätta artbestämningen… 
Enstaka testbilder av Vintergatan har också gjorts! Denna är tagen från tomten. Det känns galet att kunna ägna mig åt astrofoto alldeles utanför huset, med tanke på alla år jag behövt åka en bra bit utanför stan för att kunna se stjärnorna, som t.ex. här… 
Som sagt blir det även en del praktiskt grejande när man har hus… förra året rev vi till exempel detta skitfula gamla växthus. Och i år har jag faktiskt genomfört ytterligare ett projekt – på platsen där växthuset stod har jag grävt en liten damm. Den har redan attraherat mängder av insekter, några grodor och paddor, en snok och diverse fåglar. En naturdamm helt enkelt, som jag tänkte berätta mer om i ett eget inlägg! 2026
Vad händer i år då? Ja, förutom dammen som nu är klar så håller jag även på att skala av en del av tomten för att anlägga ängsmark! Jag mår tydligen bra av tunga fysiska projekt har jag märkt, så där har jag ju en hel del att hämta…
Annars flyter livet på i ganska lagom takt. Just nu har jag semester, och utöver lite turistande i Stockholm nästa vecka så har vi faktiskt ingenting planerat, vilket är så skönt! Det är ju så lätt hänt att boka in en massa saker när man är långledig, och sedan består ledigheten bara av en massa flängande hit och dit. No thanks!
Med det sagt har ju bara halva 2026 gått än, och mitt blogg-återuppvaknande får väl ändå räknas som en hyfsat stor händelse – fortsättning följer!
-
Well, I’m back…
…för att citera Samwise Gamgee från Sagan om Ringen när han är hemma i Fylke igen efter det långa äventyret genom Midgård.
Nästan precis 10 år sedan starten är Emblas tillbaka i cyberrymden. Jag har funderat på om jag skulle skriva något inlägg alls kring bloggens ”återkomst”, eller bara låtsas som att det regnar, men jag kom fram till att jo, det ska jag! Det här blir ju en fortsättning på något som inte har avslutats till 100% egentligen, utan mer legat i träda i ett antal år.Jag har på senare tid brottats med frågetecken i mitt huvud, typ ”Varför startar jag inte bara en helt ny blogg?” ”Kommer jag blogga ett tag igen och sen sluta?” ”Bloggar är väl typ som dinosaurier i dagens fast-paced brainrot-mediesamhälle?” ”Vad är vitsen med det hela egentligen?”
Den sista frågan är väl kanske den viktigaste: jag har ju saknat inte bara att blogga – jag har saknat specifikt den här bloggen!! Den har så många viktiga minnen, funderingar, knasigheter, påminnelser, ja allt som har definierade mig och mitt liv åren 2016-2022.
Utöver det har den alltid varit lite av en motivator när det kommer till mitt fotointresse. Jag har fotograferat regelbundet även utan aktivitet i bloggen, men väldigt många gånger har jag också känt att fotandet inte alls är lika roligt eller ens kommer att bli av om jag inte kan lägga upp bilderna någonstans. Inte för att få en massa likes och sånt (vilket såklart är kul) men för att det blir en liten extra push att upptäcka nya platser och verkligen anstränga mig och ”göra något” med bilderna, mer än att bara dokumentera saker. Att berätta med stillbilder och text är helt enkelt fortfarande det bästa alternativet för mig.
Och det där med att bloggar är dinosaurier… ja det är ju helt klart inte medieformatet som dominerar internet nuförtiden, men jag läser ju själv fortfarande nästan alla bloggar som jag alltid har läst (lurkervarning!), så jag får väl snällt sälla mig till dinosauriepubliken helt enkelt.Med det sagt – innan jag tog bort bloggen från domänen och webbhotellet 2022 så sparade jag ner hela databasen på en extern hårddisk. Det var en sån där låta-datorn-stå-på-över-natten insats eftersom det var så många filer, så det var gränsfall att jag hade tid och ork till att greja med det. Men kanske kände en del av mig att någon gång i framtiden kommer jag att vilja återuppliva bloggen. Jag hade liksom inte hjärta att bara låta allt försvinna… Så, jag tackar mitt förflutna jag som ändå tog tag i detta! <3
Med ovärderlig hjälp av ChatGPT har jag sen suttit och testkört databasen lokalt, och sorterat bland filer och bilder, för att slutligen kunna importera tillbaks alltsammans till WordPress.Jag är fortfarande galet förundrad över att detta fungerade så bra som det gjorde.
Så när som på enstaka bilder och lite skum layout i vissa inlägg så är i stort sett hela bloggen återuppstånden i all sin glans! Och som grädde på moset var domänen emblas.se fortfarande ledig (vem som nu skulle vilja ha den, men ändå).Snacka om nostalgi att skrolla igenom allt detta! Skratt, skämskudde, sorg, förundran -känslorna har åkt lite berg- och dalbana minst sagt, och då har det ändå inte gått så många år. Det tog såklart ett tag att gå igenom allt, och jag passade även på att välja ut ett antal av mina favoritinlägg genom åren, högt som lågt. Så ifall ni vill se mer om vem jag är och vad bloggen handlat/handlar om, så finns länkar till dessa inlägg här:
Till medeltid och tillbaka igen
Där legend möter verklighet – fortsättningen
Där legend möter verklighet – Tintagel
What’s the meaning of Stonehenge?
Barock ’n’ roll på Skokloster slott!
Everywhere and back again – dag III
Everywhere and back again – dag II
Everywhere and back again – dag I
Min livslånga kärlek till historia och skrivande
Väsen och varelser i folktron del VIII – Mylingar
Jag har blivit med sibirisk katt!
Svenska hjältar och legender VIII – Gustav III
Om konspirationsteorier – töntigt och intressant!
Atlantis, Linné och dissekerade lik!
Okej det blev betydligt fler än det lilla axplock jag såg framför mig, men här har vi det i alla fall – guldkorn från arkivet!
Självfallet är man även välkommen att läsa igenom hela bloggen från början till idag, kudos till den som orkar det!Så, mot nya blogg-horisonter! Har redan filat på flera utkast som jag vill lägga upp – watch this space…
-
Vintergatan
Här om dagen var det äntligen tillräckligt klart kvällsväder för årets premiärfoto av Vintergatan. Det har varit konstant molnigt och disigt för det mesta den senaste tiden, så man får passa på när tillfälle ges! Dock var det ändå inte optimalt eftersom det var halvmåne, vilket tyvärr sabbar mer än man tror. Just när jag var ute så var den på väg ner och således väldigt stor. Som ett jättelikt glödande öga som stirrar på oss alla, genom eoner av ljus och mörker.
Men jag blev ändå hyfsat nöjd med bilderna, så det kändes värt att sätta sig och redigera dem för att försöka återge den där fängslande känslan som bara Vintergatan kan ge.
Månen sken verkligen starkt, nästan som en liten sol. Även om det störde mitt astrofotande så var den helt magisk att titta på. Man förlorade sig liksom i en annan värld, i full tillit till månen. 
Här skymtar man Andromedagalaxen längst ner i vänstra hörnet! 
Hur fotar man Vintergatan?
Precis som med de flesta färdigheter så krävs det givetvis lite övning i astrofoto innan man börjar få till bilderna på ett bra sätt. Men jag tänkte försöka ge en liten översikt i hur jag gör när jag fotar, utrustning och vad som är bra att tänka på.
Till att börja med – utrustning! Det man behöver för att fota Vintergatan är egentligen fyra saker:
1. Ett kamerahus som är bra på att hantera brus vid höga ISO-tal (alltså gärna fullformat) men moderna halvformatskameror funkar också bra.
2. Ett ljusstarkt objektiv med vidvinkel, gärna minst 24 mm (för fullformat).
3. Ett pålitligt stativ.
4. En fjärrutlösare av något slag, trådlös är att rekommendera för att minimera risken för vibrationer.
Jag har ägt ganska många kameror och objektiv genom åren, men just nu kör jag med följande när jag fotar landskap och astro:
Kamerahus: Sony A7IV
Objektiv: Sony 24-70 mm 2.8 GM
Stativ: Manfrotto Element MII
Fjärrutlösare från Hama
Det var alltså utrustningen. Men nu kommer vi till det som kan vara väldigt trixigt och ibland lite frustrerande när det kommer till astrofoto – nämligen ljusföroreningar, val av plats, väder och månens faser.
Här i Europa har vi ju tyvärr väldigt få platser där det är fullständigt mörkt. En förutsättning för att faktiskt ens kunna se Vintergatan och stjärnor överhuvudtaget är ju att det är något så när mörkt på kvällen/natten, och då behöver man vara där det är lite eller få ljusföroreningar från städer. Jag brukar använda en Light Pollution Map som t.ex. denna. Som ni kanske ser är det rätt få områden som är totalt mörka och som är rimliga att ta sig till… Men! – Man behöver faktiskt inte vara i ett ”svart/grått” område för att fota Vintergatan. Själv åker jag bara ca. 15 minuter med bil nordväst om Uppsala för att kunna se Vintergatan med blotta ögat, och då är jag alltså fortfarande i ett grönt-ljusblått område. Sedan blir det givetvis bättre och klarare bilder ju längre ifrån vit-röd-gula områden som man kan ta sig.
Typ av platsDet finns egentligen bara en parameter att ta hänsyn till när man fotar Vintergatan på norra halvklotet: Det behöver någorlunda vara fri sikt söderut, där Vintergatans kärna ”går upp”. Här uppe i Skandinavien syns den ju bara under höst och vinter eftersom nätterna är för ljusa under resten av året. Men detta kan man kolla mer noggrant beroende på hur sent på kvällen/natten man är ute och var i världen man befinner sig.
För mig har det alltid funkat att vara ute från klockan 21 till senast midnatt (jätteskönt eftersom jag absolut inte är någon nattmänniska, haha). Jag använder appen The Photographer’s Ephimeris för att se mer exakt när/var månen och solen går upp och ner just där jag är. En superbra app för att planera sitt utomhusfotande i allmänhet!
Väder och månfaserSom jag nämnde ovan i detta inlägg så behöver man utöver klart väder även hålla koll på vilken fas månen är i. Det optimala är såklart nymåne +- ett par dagar. Ju närmare halvmåne och fullmåne det är, desto mer kommer natthimlen att ljusas upp. Är det dessutom lite molnigt blir förutsättningarna genast mycket sämre.
Hur gör man rent tekniskt?
Så, nu har vi bra utrustning, bra väder och en bra plats att vara på. Hur ska man då se till att man kommer hem med åtminstone några coola bilder på Vintergatan? Som jag skrev ovan är det en del trial and error som gäller. Eftersom alla kameror inte hanterar ljusinsläpp och brus på exakt samma sätt, så är mitt tips därför att ta några minuter först att bara testa hur just din kamera presterar med olika ISOvärden och slutartider.
Men som regel bör man ha bländaröppningen på maxöppet (på mitt objektiv är det 2.8mm, men har man ett ännu mer ljusstarkt objektiv som t.ex. 1.8 eller 1.4 så är det såklart ännu bättre).
Min kamera är en fullformatare och den klarar därför att hantera ganska höga ISOvärden innan bruset blir störande. Men jag försöker att aldrig gå över ISO 4000 oavsett. Här behöver man också testa vilken slutartid som är lämplig att använda i förhållande till det ISO man ställt in. För mig brukar någonstans mellan 10-15 sekunder vara lagom, men det beror lite på hur mycket annat ljus som kan tänkas komma med i bilden, tex från ett hus eller en bil. Vill man skapa lite effekter, t.ex. ”star trails”, så behöver man använda slutartider på nära en minut eller mer.
Fjärrutlösaren är ett viktigt verktyg – jag använder även kamerans BULB-funktion som också går att ställa in på min fjärrutlösare, vilket betyder att jag själv bestämmer hur länge kameran ska släppa in ljus. Så när jag tryckt ner knappen på fjärrutlösaren första gången räknar jag huvudet det antal sekunder jag vill ha, och sedan trycker jag ner knappen igen för att stänga slutaren. Här får man testa själv vad man gillar bäst, men det viktiga är att inte använda slutarknappen på själva kameran eftersom skakningarna då kommer att sabba bilden, hur försiktig man än är!
Ställa in rätt fokus gör man genom att slå på manuellt fokus på sitt objektiv och fokusera på en stark stjärna eller något annat som du kan se i sökaren, men som är väldigt långt bort, t.ex. en trädtopp eller liknande. När man hittat något att fokusera på vrider man fokusringen till rätt skärpa och låser den i det läget. Det här är lite olika svårt för olika kameror och objektiv och beroende på om man har en spegelreflex eller spegelfri kamera. Testa dig fram även här!
Redigering av astrofoton är en viktig del, men det är ju också väldigt personligt i vad man vill förmedla och förstärka i en bild. Så jag tänkte inte ta med det här, men om ni är intresserade av hur jag gör kanske jag ska lägga upp ett redigeringsinlägg framöver!Sist, men inte minst – se till att njuta av vår mäktiga stjärnhimmel när du är ute. <3