• Foto,  Naturligt

    Tillbaka till Dalkarlskärret

    Igår bar det av en sväng till Dalkarlskärret. Har inte varit där sedan i höstas, så jag tänkte att det kunde vara skoj att åka ut och ta en titt på försommar-fågellivet – and it didn’t disappoint!

    Det första som hördes när man öppnade bildörren var skränandet från tusentals skrattmåsar och hundratals fiskmåsar och grågäss!
    Ett stort antal tofsvipor fanns även på plats och gjorde sig hörda.
    Kakafonin av måsar hindrade inte mamma gås från att powernap-ruva i sitt bo.
    Tre (starar) i rad!
    Ett snatterand-par kom simmande, lite inkognito så där.
    Likaså gråhakedoppingen, som gärna håller till vid Dalkarlskärret så här års.
    Paus på bryggan för storskrakehonan.
    Årets första ladusvala. Nu är sommaren här!!!
    Gick en vända i skogen och fick syn på en nötskrika, ”skogens polis”.
    Ungefär här började det dock regna, så jag gick tillbaka till bilen och väntade på att det skulle sluta eftersom himlen var blå typ överallt utom runt kärret…
    Men först en bild på denna sötnos!
    Så kom solen tillbaka!
    Två enkelbeckasiner swischade förbi, snabba som attan!
    Grönbenan tar ett språng…
    …och går på jakt efter insekter i vattenbrynet.
    Kråkan ville inte vara sämre: ”Jag är också en vadare, watch me!”

    Det blev några nya kryss och en allmänt supertrevlig utflykt, bortsett från regnet! Nu är jag uppe i 63 kryssade arter sedan jag började i februari. Kanske hinner jag komma upp i 100 innan året är slut..? Men neeej det är ingen tävling juuh! Eller jo jag tävlar väl mot mig själv, fast på så sätt att jag snöar in mig och ger mig inte förrän jag identifierat alla okända arter jag fångat på bild eller ljudupptagning. Hittade för övrigt en sjukt bra app till detta som med hjälp av AI ger sannolikhetsförslag för de fågelarter man spelar in. Thank god for modern technology! Nästa steg blir att införskaffa en liten mikrofon som jag kan koppla till mobilen så att det blir lättare att rikta upptagningen, för som det är nu tar den ju upp allt och det kan bli ganska rörigt om det är många som sjunger/spelar samtidigt… oh well, typiskt I-landsproblem, haha!
    Har ni några I-landsproblem för tillfället? ^^

    Förresten!!

    I förrgår fick jag veta att min bild ”Ståtlig hatt” är en av finalisterna i Fotosidans tävling för årets Mästarbild 2022! Helt galet, vilken ära! Så om ni råkar ha ett konto hos Fotosidan skulle jag vara enormt tacksam om ni ville rösta på min bild här!

    Ståtlig hatt, tagen på hemlig svamport hösten 2021.

    Önskar er alla en fin vecka! <3

  • Foto,  Naturligt

    När knopparna brister

    Den senaste tiden har jag inte velat vara inomhus särskilt mycket. Jag vill vara ute i skog och mark så mycket jag bara hinner och kan. Ta in allt – dofterna, ljuden, det visuella. En försäkran om att den ljusa tiden är här nu. Att den kommer att ge sig av igen om några månader behöver vi inte lägga någon tanke vid.
    Därför tog jag och packade mig iväg igår för att vandra i Lunsen. Så fort jag kom dit hälsades jag av en kungsfågels klara sång och eftersom det hade regnat hela förmiddagen fylldes skogen av den där underbara doften och stämningen som infaller efter ett kraftigt regn. Jag vandrade kilometer efter kilometer. Lyssnade. Andades. Tog fram kameran, men ville liksom inte ta några bilder. Det är svårt att förklara – jag älskar ju att fota, men ibland känns det bara inte som rätt tillfälle och det blir lätt att man tappar den där känslan av nuet när bilder ska tas. Som att man går miste om något annat när man börjar fota och man måste därför göra ett aktivt val att låta bli…

    Naturen talar sitt tydliga språk i alla fall.
    När jag fyllde år fick jag förresten en helt superb kameraryggsäck! Den är så himla bekväm att gå med, trots flera tunga objektiv och alldeles lagom för dagsvandringar.

    Men jag kan ju inte låta bli att lägga upp lite fågelbilder, så här kommer ett gäng från Valborg! Om man som jag avskyr stora folksamlingar så är innerstan i Uppsala definitivt inte att rekommendera på Valborg… Därför flydde vi ner till fågeltornet vid Årike Fyris istället, precis söder om stan. Där var det i och för sig också livat, men av ett helt annat slag.

    Grågäss i sitt esse!
    Nyfiken blåmes
    Den vackra knölsvanen glider förbi som ett skepp ovanför vattenytan.
    Gräsandhanens huvud glänser som en smaragd i solskenet.

    Våren har kommit en bra bit här i trakterna med andra ord. Inga fler bakslag, bara ljus och fågelsång (och kanske lite regn), eller vad säger ni?
    Nu blir det lite matlådeprepp innan jag ska iväg en vända till stallet!

    Önskar er en fin vecka! <3

  • Historiska ting,  Övernaturliga ting,  Väsen, myter och vidskepelser

    Cthulu vaknar

    Tänk att ägna ett helt liv åt att skriva berättelser och kosmiska myter som ingen i omgivningen bryr sig om. En vilja att skapa ett fiktivt universum – välgrundat, men samtidigt öppet för tolkning och modifikationer. För att sedan få alltsammans sorterat till genren pulp fiction, eller kiosklitteratur som vi skulle säga på svenska. Detta var verkligheten för H.P. Lovecraft och hans berättelser om the Great Old Ones. Lovecraft skrev novellen Cthulu vaknar för nästan hundra år sedan, men det skulle dröja ända till 1970-talet innan hans verk fick något som helst erkännande och då hade han redan varit död i nästan 40 år. Ändå har författare som Stephen King inspirerats av honom i mångt och mycket och det finns få skräckfantaster som inte sett eller hört något som ursprungligen är skapat och/eller inspirerat av Lovecraft, även om de inte är medvetna om det. Filmer som The Thing och Jacob’s Ladder är Lovecraft-grundade, liksom stora delar av World of Warcraft världen i princip är en rip-off av Cthulu-myterna.
    Bara de senaste fyra-fem åren har en hel hög med ”Lovecraftian” brädspel getts ut, varav flera rankas bland de bästa i världen.
    Lovecraft har dock kritiserats i modern tid för sin rasistiska läggning, men samtidigt menar många att det inte går att komma ifrån det faktum att han skapade något unikt, förbryllande och fängslande och som tilltalar en hel värld av skräck- och fantasynördar.

    In his house at R’lyeh,
    dead Cthulhu waits dreaming.”

    Cthulu vaknar (1928)

    Men vad är det då som fascinerar så mycket med myterna om Cthulu och de andra Great Old Ones?
    Jag kan såklart inte göra hela mytoset rättvisa här, men i stora drag handlar det om att vårt universum befolkas av kosmiska, ondskefulla varelser (Great Old Ones). De dyrkades i fanatiska kulter på olika platser i världen för många millennier sedan, men har sedan dess fallit i glömska (åtminstone tror man det…).
    Kärnan i mytoset är att dessa kosmiska varelsers existens är så massiv att människor blir permanent galna när de får en skymt av den, eller försöker sig på att förstå den. Madness är ett centralt fenomen hos Lovecraft och det är det som drabbar människorna som av misstag eller med vilje får vetskap om the Great Old Ones.
    Cthulu själv beskrivs som den största av varelserna – en flera hundra meter hög blandning av drake, bläckfisk och människa. Han sitter fängslad i havet i en stad av sten som kallas R’lyeh. Men från sitt fängelse kan Cthulu fortfarande skapa oro och undermedveten ångest hos människor genom deras drömmar eftersom han gör dem medvetna om att han en dag kommer att återvända…

    Man kan ju på sätt och vis förstå varför dessa berättelser blivit så populära i vår tid. Många människor älskar ju tanken på något kosmiskt, ofattbart, skrämmande och uråldrigt. Men det har vi väl egentligen alltid gjort..? Antika kulturers mytologier handlar inte sällan om abstrakta, kosmiska varelser som styrde universum i tidernas begynnelse. Vi verkar helt enkelt inte gilla tanken på att det bara kan ha varit helt tomt där ute. Och vi vill tro att det finns något mäktigare än oss själva någonstans i universum. Något eller någon som sitter på alla svar till våra frågor. En ordning i kaoset. Så därför tror vi på aliens, Atlantis, gudar, gudinnor och allsköns andra väsen.

    Hur som helst väntar jag fortfarande på den dagen då Ludvig Josephson från Creepypodden ska läsa in Cthulu vaknar på svenska.
    Vilken grej det vore!

  • Foto,  Naturligt

    Fåglar – högt, lågt och mitt emellan

    Nu får vi väl ändå säga att våren är här! Ja, jag vet att jag har tjatat om det ett tag nu och så mycket som jag älskar vintern (riktig vinter that is), så börjar till och med jag längta efter ihållande värme nu.
    Jag vill slippa alla lager av kläder och tunga skor, kunna ha fönstret öppen hela natten och inte bara halva, cykla utan vantar, vara utomhus längre än till klockan 18… Ja ni fattar.
    Nu när vi haft långhelg med strålande väder har jag såklart passat på att vara ute i skog och mark så mycket jag kunnat. På påskafton blev det således en tur till underbara Hammarskog och jag måste ändå säga att naturen visade sig från sin bästa sida denna dag: Ett skådespel av flyttfåglar i form av gäss, svanar, änder och tranor trängdes på vikens vatten i solskenet och karakteristiska kluckanden, trumpetanden och snattranden hördes på många hundra meters håll. Åh! <3

    Jag räknade till åtminstone 30 grågäss i viken och minst lika många bläsgäss som var på besök.
    Vår.
    Det är något med tranornas flyktläte som skapar resonans i mig. Kanske är det nedärvt i vårt DNA att vi ska tycka extra mycket om det här ljudet eftersom det markerar att den ljusa och lätta tiden är här..?
    Tittut – pilfink style.
    Tittut – kaja style.
    Och en stilig stare i äppelträdet!
    Har sett ovanligt många större hackspettar på sistone. Kanske är det ett bra hackspett-år i år?
    Ormvråkarna håller ett vakande öga högt uppe i skyn…
    …tills de plötsligt störtdyker mot marken.
    Fasanens kluckande är ett välbekant ljud i Hammarskog. Denna herre höll till på den absolut sista snön som låg kvar på marken.
    En skönsjungande rödhake svischade förbi. Tyvärr lyckades jag inte få någon bra bild på den bland alla grenar. Men har upptäckt till min stora glädje att en rödhake har revir bara typ 200 meter från där jag bor! Ska försöka fånga honom på bild någon dag.
    Den massiva korpen seglar över området som en glänsande, spöklik skugga. Då och då hörs ett djupt, ensamt krax som ekar över trädtopparna.
    Massvis med holkar i alla storlekar finns uppsatta i och kring Hammarskog. Vissa har dock gjort sitt som fågelhem. Kanske blir de hem åt någon annan hädanefter?
    Och slutligen den blyga, men ack så söta taltrasten. Den ville minsann inte vara med på bild mer än nödvändigt!

    Så tillbringades en stor del av min påskafton alltså. På kvällen gjorde jag och Micke i ordning ett litet vego-påskbord och sedan spelade vi Wingspan – ett supertrevligt spel ni måste testa om ni inte gjort det!
    Hur var eran påsk? Solsken och ägg? Annat skoj?

    Nu blir det en vända till gymmet! Jag tränar i en cykel av sex veckor och förra veckan var sista veckan på cykeln – det betyder att båda pass denna vecka kommer att vara förhållandevis ”lätta”. Yaaay!
    Ikväll tänkte jag förresten sticka ut en sväng och se om jag kan höra några kvällsaktiva fåglar längs ån. Jag måste verkligen bli bättre på att lära mig läten, haha. Det är dock så typiskt mig att vilja kunna allt på en gång (vilket såklart är jätteologiskt när man är helt ny inom något), men samtidigt är det ju en lärandeprocess som det egentligen inte finns något slut på. Ingen kan ju exakt allt…
    Den tanken känns ganska uppmuntrade på något vis.

    Kram! <3

  • Foto,  Naturligt

    Nya kryss och nyfikna viktigpettrar

    Ohoj!
    Det har visst gått ett tag sedan mitt senaste inlägg… skyller på heltidsjobb och snöstorm, hehe. Ja, det där med vårens ankomst som jag skrev om här om veckan fick jag ju verkligen äta upp i veckan som var… Fyy fasen vilket skitväder!
    Men nog om det. För igår var det ju trots allt riktigt härligt ute, åtminstone under förmiddagen. Så jag passade på att sticka ut en sväng i närområdet där jag bor för att se om jag kunde få ett par storskrakar på bild som jag såg i Fyrisån dagen innan. Och såklart, bara andas – ta in lugnet och vårfåglarnas sång.

    Jodå, de har kommit! Om än lite blyga ännu…
    Den alltid lika vackra koltrasten. <3
    Äntligen kunde jag kryssa bofinken. Den är ju trots allt rätt vanlig, men jag har faktiskt inte sett någon med 100% säkerhet sedan jag började med fågelappen. Förrän idag då när jag såg 3-4 stycken, haha.
    Lära sig att skilja på pilfink och gråsparv är visst en klassisk nybörjar-fågelskådargrej. Jag kan det inte. Och den här lilla vännen gjorde ju inte saken lättare…

    Medan jag fotade pilfinken/gråsparven fick blev min trevliga fotostund dessvärre avbruten:
    En snubbe som var ute och gick med sin (jag gissar) mamma och hund stannade till och tittade på mig. Det är ju inte helt ovanligt att folk, framförallt äldre, blir nyfikna när de ser mig och min stora kamera och eftersom de bara stod där så ignorerade jag dem och fortsatte med pilfinken/gråsparven. Men så kom killen fram mot mig, ställde sig ett par meter ifrån och började fråga lite om vilka fåglar det var man hörde utomhus där i området. En lite konstig fråga tyckte jag, men svarade att det antagligen är mestadels sånglärkor och en hel del blåmesar han hört. (Här ska tilläggas att jag verkligen inte gillar att småprata med främlingar, så jag försökte liksom implicit signalera att jag var upptagen och att han störde i fotandet). Men han stod kvar och frågade lite till och slutligen frågade han: ”Är det okej om jag tar en bild av dig?” Jag hann bara tänka ”eeh va?” innan han fortsatte: ”Ja det är ju en militäranläggning här och så”.
    Och här måste jag såklart poängtera att det förvisso ligger ett flygfält på andra sidan Fyrisån, som dessutom är inhägnat med taggtrådsstängsel och massor av skyltar. Man kan alltså inte överhuvudtaget missa det och det är nog väldigt svårt att ta sig in där om man inte har nyckel till grindarna. Jag, liksom alla andra människor som rör sig där håller alltså till på västra sidan av ån, en bra bit från stängslet och ännu längre ifrån de militära byggnaderna. Dessutom hade jag kameran riktad åt ett helt annat håll.
    ”Ja jo, svarade jag – jobbar du där eller vadå?” ”Nej, sa han. Men jag håller lite koll”. Alltså va? Okej.
    Dum och ställd som jag var sa jag ”Okej visst”, så han tog sin bild med mobilen och gick iväg med mamman och hunden.
    Men så stod jag kvar i några minuter och funderade på vad fasen som just hände. Det kändes liksom inte riktigt okej. Om han hade jobbat hos militären hade jag haft mer förståelse. Men det här var ju bara en skitnödig kvarterspolis. En självutnämnd koll-hållande viktigpetter som verkar tro att potentiella ryska spioner skulle ställa sig mitt på ljusa dan, med ett halvmeters objektiv och fota rakt in i en buske…
    ”Fan heller att han ska få mig att känna mig dum på det här sättet” tänkte jag och cyklade således ikapp dem. Bad honom vänligt men bestämt att ta bort bilden då jag inte kände mig helt bekväm med att bli fotad av en total främling på det där sättet. ”Okej, sa han” och tog fram och började knappa med mobilen. ”Men det ser ju lite konstigt ut med ett så stort objektiv…”. ”Jaha”, svarade jag och började bli smått irriterad över hela situationen ”men det är faktiskt inte förbjudet att fota här” sa jag. Sen att killen inte vet hur ett supertelezoom ser ut kan jag väl ha överseende med.
    Han tog i alla fall bort bilden (enligt egen utsago, jag kollade ju aldrig) och vi vandrade vidare åt varsitt håll. Men jag kände lite att utflykten var förstörd ett tag. Jag kanske överreagerade?? Fast jag gjorde ju faktiskt inget fel. Mer än att jag såklart borde ha sagt nej direkt när han frågade om han fick ta bilden. Men det är ju så lätt att komma på strax efteråt vad man borde ha gjort och sagt när man blir lite ställd så där. Oh well…
    Dagen fortsatte trots allt bra då jag fick se både en rörhöna och det vackra storskrake-paret:

    En mycket stilig fågel! Som för övrigt verkade befinna sig i sin egen lilla värld då den helt casual simmade över ån och gick upp mot sluttningen där jag stod. Helt orädd vad det verkade!
    Den kom så nära att jag blev tvungen att zooma ut för att få med den på bild. Annars är ju problemet vanligtvis det motsatta, haha!
    Äntligen den snygga storskrakehonan på bild! Älskar hennes rufsiga frisyr – den ser lite trendigt stylad ut liksom.
    Hanen kör på en smakfull backslick istället.
    Den här rovfågeln befann sig jättehögt och jättelångt bort, men lyckades få till en bild så att jag åtminstone kunde se att det rörde sig om en fjällvråk.
    Vi avslutar med blommande tibast! Detta är för övrigt en buske jag aldrig hade lagt märke om det inte vore för att just ett äldre par kom fram och frågade om det var den jag fotade. Nej den hade jag ju inte sett!! Jag visste inte ens vad tibast var förrän idag. Fast det sa jag inte. Men nog sjutton var den vacker och väl värd att slänga ett öga på. Dock ska man visst inte pilla på den eftersom den är giftig...

    Så, bortsett från den lilla incidenten med mobilkillen så blev det en lyckad fotorunda! Tre nya fågelkryss dessutom – fjällvråk, rörhöna och bofink! Allt som allt är jag nu uppe i 38 säkrade fåglar enligt appen. Jag har som regel att bara kryssa när jag är helt hundra på vad det är för art. Jag kan ju absolut inte kryssa enbart via sång/läte t.ex. och inte heller olika rovfåglar som befinner sig lååångt uppe i skyn, som rutinerade skådare kan. Det tar nog ett tag till innan jag känner mig så pass säker, hehe. Men! Jag har nu äntligen beställt en kikare! En liten, men skarp variant som ska följa med mig (nästan) överallt är tanken. Inget mer kisande och hopplöst gissande – eller förhoppningsvis betydligt mindre av den varan i alla fall.

    Önskar er alla en fin påskvecka!

  • Okategoriserade

    Episka ögonblick

    Varning för filmnörderi!
    Nejdå. Men igår satt jag och slötittade lite på youtube och inte helt oväntat glider man ju gärna in på allt mer random videor ju längre man sitter med youtube… I detta fall hade jag snöat in mig på episka filmmoment. Ni vet sådana ögonblick som liksom etsat sig fast i både ljud-och bildminnet och som man kommer tillbaka till om och om igen för att man vill uppleva episkheten på nytt. Men det blir aldrig riktigt samma sak som första gången man såg det.
    Hur som helst tänkte jag i alla fall dela med mig av några av mina absoluta favoritögonblick från filmvärlden:

    GladiatorNär Maximus avslöjar för Commodus vem han egentligen är:

    Sagan om konungens återkomst – ”For Frodo”:

    Avengers: EndgameCaptain America lyfter Mjolnir och ger Thanos på käften:

    KingsmanGalahad i kyrkan (OBS! Brutal scen!):

    Da Vinci kodenLangdon inser var den heliga Graalen befinner sig:

    Sagan om de två tornenGandalf anländer med Éomer till Helms Deep:

    Har ni några sådana där riktiga älsklingsögonblick från någon film (eller serie) som ni liksom inte kan tröttna på? Eller det kanske bara är jag som gillar upprepning..? Haha ^^

    Önskar er alla en fortsatt fin vecka!

  • Foto,  Naturligt

    Vårens vrålande ankomst

    Denna helg hålls den traditionsenliga bandyfinalen i Uppsala på Studenternas IP. Kände mig tvungen att nämna det bara. Det är visst en stor grej.
    Själv hade jag dock helt andra planer: Igår packade jag min sedvanliga proteinbar och tomat-mozzarella-pestobaguette i ryggsäcken och trampade iväg på cykeln för en vandring/fågel- och vårskådning i naturreservatet Håga-Nåsten. Vädret var ju helt fantastiskt och det kändes verkligen att våren står för dörren.
    Dock ångrade jag ganska snart att jag tagit cykeln istället för bussen de 7 kilometerna till naturreservatet. Jag tränar tunga benpass på fredagar och det brukar kännas dagen efter – och någonstans vid Rickomberga började jag således undra vad fan jag höll på med. Varför ska jag vara så hurtig när jag faktiskt inte måste?! Men så kom jag till mysiga Ekeby Bruk och fick ny energi till att fortsätta kvarvarande kilometer till Hågadalen. Det var rätt många år sedan jag tog en ordentlig vända till trakterna vid kung Björns hög, senast verkar ha varit 2017..?
    Men det var definitivt värt mödan! Redan innan jag hunnit parkera cykeln såg jag en större hackspett och hörde gulsparvarna och massor av andra fåglar sjunga för fulla halsar. <3

    ”Välkommen till Håga!!”
    Lite längre bort var det till och med flera hackspettar som gnabbades om reviren.
    ”I’m handsome. I know.”
    Även ute på fälten var det slagsmål mellan sånglärkorna.
    Solen börjar bli så där riktigt stark nu, så det var svårt för en med ljuskänsliga ögon att se både med och utan solglasögon. Nåja, det finns ju värre problem här i världen…
    …som jätteleriga kängor till exempel!
    Rätt genom isen växer granen stark.
    En av mina favoritbilder för dagen blev på trädkryparen. Liten, söt och snabb som en mus klättrar den längs trädstammarna.
    Duktigt kamouflerad är han också!
    Avslutningsvis fick jag se årets första sångsvan (på långt håll), som trumpetade in våren!

    Jag har förresten börjat med så kallad fågelkryssning! När jag ser en ny fågelart bockar jag för den i en app och hittills är jag uppe i 27 arter som jag sett de senaste veckorna. Det finns cirka 300 arter i Sverige och de allra mest hängivna fågelskådarna satsar såklart på att bocka av så många som möjligt så snabbt som möjligt. Jag försöker ta det lite piano med kryssandet och ser det mest som en kul grej, samt att jag lär mig mer om arterna genom appen. Men vem vet, om några år kanske jag blir en sån där galning som släpper allt och drar iväg för att hinna se någon raritet som observerats, haha.


    Har ni haft en trevlig helg i vårvädret? Observerat några vårtecken?
    Det ser för övrigt ut som att det ska bli soligt och fint hela veckan, åtminstone här i trakten. <3

    Önskar er en fin söndag!

  • Foto

    I huvudstaden Mellan bergen och havet

    I lördags blev det, efter många om och men en vända ner till Stockholm och Sergels konsthall för att titta på en fotoutställning av inga mindre än Mattias Klum och hans fru Iris. Mattias Klum är ju internationellt känd som en av de stora naturfotograferna och han har tagit många ikoniska bilder åt National Geographic. Dessutom är han Uppsaliensare, vilket inte gör saken sämre, hehe.

    ”Många om och men” handlar förresten om hur konstant besvikelsen över Sveriges icke-fungerande järnvägsnät är. Det är liksom mer regel än undantag att tågen är försenade/inställda och känslan av att kunna lita på något av tågbolagen är obefintlig. Det finns liksom inga incitament att ta tåget som det är nu. I alla fall inte om man är rädd om sin tid…
    Men end of rant och tillbaka till Stockholm!

    Mina mobilbilder gör såklart inte rättvisa åt de vackra bilderna, som visades på superstora ultra HD skärmar.
    Utställningens tema ”Mellan bergen och havet” syftade till att förmedla kontrasterna och föränderligheten i naturen kring Valencia-trakterna.
    Många av bilderna var liksom ”flytande” och lite abstrakta och man blev nästan lite hypnotiserad ju längre man stod och tittade.
    Magiskt! <3
    Efter utställningen hade vi bokat bord på en libanesisk restaurang – Tabbouli (rekommenderas starkt om ni gillar libanesisk mat!)
    Dock hade vi någon timme att slå ihjäl innan dess, så vi strosade lite på NK och köpte Niederegger-marsipan! Finns nog fanimej inget godare än marsipan och just Niederegger tillhör det bästa av det bästa!
    ”Vi hade i alla fall tur med vädret!”

    En härlig Stockholmseftermiddag blev det alltså. Jag gillar verkligen Stockholm på våren och sommaren, men nu när jag inte är där så ofta så börjar jag känna mig allt mer som en turist i stan, haha. Det är roligt att vara i storstan, men det är också skönt att åka hem och känna att man lämnar kvar hetsen och bullret där.


    Nu i helgen planerar jag att åka på en lite längre cykelutflykt – om vädret tillåter.
    Har ni några roliga planer för veckan/helgen?

    Kram <3

  • Foto,  Naturligt

    Koltrasten

    Här om dagen stötte jag på honom i skogsbrynet, i full färd med att leta föda och/eller lämpliga komponenter till bobygget. Våren nalkas och det märks tydligt i skogen nu. Överallt hörs kvitter och lockrop, dagarna är längre och ljusare. Vattnet har börjat strömma till i ån och snart kommer snösmältningen kring Dalälven kanske att innebära översvämning på många håll i Fyrisån… Vi får se.

    Koltrasten är nog allmänt ointresserad av vad som händer i Fyrisån. Han har annat att tänka på just nu. Jag skulle bara ta några bilder när han satt så fint på marken och betraktade mig. ”Bara en bild till. Och en till.” Om man närmar sig fåglar ska man undvika ögonkontakt för att inte verka hotfull sägs det. Så jag tittar på honom genom kamerans sökare. Det räknas väl ändå inte som ögonkontakt? Och jag funderar – hur fångar och förmedlar man det där korta ögonblicket när man får kontakt med ett vilt djur? För jag ville tro att vi fick kontakt.
    Men antagligen var det bara romantisering och önsketänkande från min sida. Jag ville tro att han var lika nyfiken på mig som jag på honom. Inte då! Han väntade givetvis på att jag skulle dra därifrån snarast, så att han kunde fortsätta att böka bland löven.

  • Foto,  Naturligt,  Okategoriserade

    Ett stjärnfall, en önskan…

    Här om kvällen var det återigen stjärnklart ute. Åkte ut en kort vända med kameran och insåg att det faktiskt är ganska behagligt ute på kvällarna just nu. Om än lite blåsigt så verkar den där isande kylan vara förbi för denna gång.
    Och efter att ha tagit några bilder såg jag att jag fångat ett fint stjärnfall på bild. Givetvis missade jag det med blotta ögat eftersom jag var fullt upptagen med att hålla utkik efter vildsvinTack kameran! <3
    Jag vet inte om det gills när bara kameran såg detta stjärnfall, men jag önskade ändå att krig och elände får ett slut någon gång. Det kändes nästan lite surrealistiskt att stå där och blicka upp mot den eviga stjärnhimlen i den tysta natten, samtidigt som ett krig rasar på kontinenten.
    Men vad ska stjärnorna göra åt den saken..? Ingenting.

    Igår började jag förresten jobba igen! Det kändes kul att träffa kollegorna igen och vi har även ett helt nybyggt campus intill det gamla, som tydligen ska omvandlas till ett gymnasium. Så på sätt och vis har jag börjat på ett ”nytt” jobb, haha.
    Ett tag trodde jag det skulle kännas skitjobbigt att börja jobba efter dels en lång tjänstledighet och dels utmattningen. Men de senaste veckorna har jag liksom börjat bli ”mig själv” igen på ett sätt som jag nästan blev lite häpen över. Energin är tillbaka, styrkan är tillbaka och framtidsutsikterna känns ljusa. Vi har mycket roligt att se fram emot både detta år och nästa. Det känns bra kort och gott. Och lite smått overkligt att jag ändå återhämtat mig så pass snabbt när jag knappt orkade gå en promenad för tre-fyra månader sedan. Min terapeut tror att det beror på att jag bromsade i tid och jag är nog benägen att hålla med. Ett tydligt bevis för vikten av att lyssna på både kroppen och huvudet. Sätta stopp för sig själv.

    Hoppas ni får en fin vecka! <3