Väsen, myter och vidskepelser

Väsen och varelser i folktron del X – Spöken

Det har nu blivit dags för sista delen i serien om väsen och varelser i folktron. Och vad passar då bättre än att avsluta med det väsen som jag personligen är allra mest rädd för: Spöken!
Ja, jag är faktiskt riktigt rädd för spöken, trots att jag aldrig upplevt något som jag skulle räkna som “spöklikt”. Men det är ju nånting med den där ovissheten som gör att jag är på min vakt på något sätt! Jag tror dock att jag, om jag skulle uppleva något spökfenomen, inte skulle tro på det själv, utan förklara bort det in i det längsta. Jag är ju trots allt rationellt och vetenskapligt lagd, men samtidigt tror jag på krafter och väsen som kanske är bortom vårt förstånd…

Ett av de mest kända spökfotona i historien: Spök-munken i Newby Church, New Yorkshire. Fotot är taget av en pastor år 1963. Långt innan PhotoShop alltså!

Hur som helst. Spöken finns i alla möjliga skepnader och varianter i kulturer över hela världen. I alla tider har människan trott på någon form av ande eller vålnad som kan komma tillbaka från de döda.
I Sverige och Skandinavien har vi ända sedan vikingatiden haft en tro på olika typer av gengångare. En av alla dessa gengångare kallades för draug. Draugen beskrivs som en ondskefull “zombie” som vaktade gravar och gravskatter.

Men när kristendomen spred sig så trodde man att spöken var förknippade med döda personer som inte fått någon ro i sin grav. Det kunde vara människor som inte hunnit uträtta en viss sak under sin livstid, blivit mördade utan att få upprättelse, eller att de bara vill förmedla något till de levande. Vissa spöken sägs vara knutna till en viss plats och visar sig vid exempelvis en specifik tidpunkt. Andra spöken är inte platsbundna, utan förflyttar sig över områden och kan rent av förfölja folk…

Trots årtusenden av tro, och med dagens moderna teknik så har ingen ännu lyckats bevisa spökens faktiska existens. Det finns massvis med prispengar som utlovas från olika håll till den som kan bevisa något paranormalt. Men ännu har ingen lyckats. 

Frågan om spökens existens är lika evig och obesvarad som meningen med livet. Kanske får vi aldrig något svar. Kanske behöver vi inget svar, eftersom det skulle vända upp och ner på hela existensen…

Har ni upplevt något spöklikt någon gång? Kanske rent av sett ett spöke?

 

Until next time!

Loading Likes...

6 kommentarer

  • Arletta Ellington

    Det översinnliga är intressant. När det knakade i trappan på natten, då kunde min farmor vakna och säga att “nu komma de som har bott här förr”. Och hennes föräldrar hade brukat tala om Odens jakt när det blåste så det ven i knutarna. Det där tror jag är kopplat till en urgammal relation till naturen, en relation som var personlig, där allt i naturen – stenar, djur, vindar, regn, träd och åska – allt var personligt. Den relationen försvann med upplysningstidens rationalism. Rationalismen var bra. Den städade bort mycket vidskepelse och vetenskapen fick utrymme. Men man kastade ut barnet med badvattnet. Tillsammans med vidskepelsen kastade man också ut den andlighet som människor behöver för att få en egen upplevelse av världen. För att vara hemma i verkligheten behöver vi ha en relation där världen berör oss personligen. Tron på spöken är kanske inte lösningen på detta, men kanske är det så att det är helt i sin ordning att uppleva mörkret som en person att bli rädd för (som ett spöke). Själv ska jag emellertid just gå ut och hämta ved bakom uthuset nu. och klockan är 23 och det är kolmörkt ute. Där i mörkret känner jag mig alltid trygg. För uthusknuten, staketet som går utmed stigen och vedtravarna, där har jag gått tusen gånger och med åren har de blivit vänligt sinnade.
    Ellington

    • Emma

      Jag håller med om att relationen till naturen är väldigt personligt och betyder olika saker för olika personer. Och nånstans längs väggen har man skiftat fokus från andlighet till industri. Men på många håll verkar naturlig andlighet och vidskepelse vara på väg tillbaka, vilket jag tycker är bra! 🙂

  • izapalm

    Åh! Spöken, så sjukt intressant ändå. Även om jag mer tror på att det är energier liksom. Lite pga erfarenhet av hur jag själv känt/upplevt det. Då jag varit med om trappsteg (faktiskt!!!), mitt på dagen hemma i vårat hus där jag är uppvuxen. Ensam hemma, och ska gå upp till övervåningen. Någon går bakom mig, men ser ingen. Även när jag har tagit mig upp, och stirrar som en galning på trappan, så fortsätter trappstegen några steg till. GALET. Livrädd var jag också, det var ju ingen där?!
    Sen hemma hos en kompis som då, bodde precis intill en kyrkogård, så var det som om jag inte alls fick sova den natten utan var tvungen att stirra in i köket, som jag såg direkt från vardagsrummet där jag låg, Som att om jag tittade någon annanstans skulle jag “straffas” för det, typ bli skrämd av något. Sjukt obehagligt.
    Till storyn i sig, dem hade lite problem med frysdörren också, då den kunde åka upp ibland (finns absolut logiska förklaringar till det), men ändå.. Innan vi skulle sova, kunde inte vi öppna den frysdörren alls. Det gick inte. På morgonen efter är hennes pappa asarg för att vi lämnat frysdörren öppen. Men ingen hade rört den, och jag fick riktiga obehag i mig när jag hörde det. För det var kanske därför det lyste lite i köket, typ vid kylen/frysen där den natten…. Jag vågade knappt gå upp såklart. xD

    • Emma

      Nej fy vad obehagligt! Kan tänka mig att det blir extra läskigt att bo bredvid en kyrkogård också! Vem vet vad som kan hemsöka en därifrån liksom… 😮 hahah jag förstår att du blev rädd, verkar ju helmysko att dörren öppnat sig själv!

      • izapalm

        Det kändes helst absurt. Men jag märker av det mer dagar jag är känslig själv, därav jag mer tror energier liksom. Positiva och negativa. Att det kan finnas de som går igen osv. Och det är absolut inte omöjligt. När en vän gick bort för mig 2011, så hade jag trots det tunga beskedet bestämt mig för att jobba, och berättade för min chef om läget. Så ifall jag kände mig dålig, kanske gick hem. Men, det sjuka: varje gång jag ville störtböla för att det gjorde ont, började jag asgarva. Någon, (min vän), hade bosatt sig på min axel och drog vitsar i mitt öra. Och då även om jag frös innan, kunde jag bli väldigt varm, och det kändes verkligen som han var där och tröstade mig.

        • Emma

          Jo jag tror också mer på att spöken visar sig i form av energier av olika slag, snarare än typ röster och gestalter.
          Vad tråkigt att din vän gick bort, men samtidigt skönt kanske att veta att finns där ändå när du behöver… 🙂

Kommentera