…ingenting!
Enligt mig iallafall.
Visst är Luciatraditionen ett vackert arrangemang och självklart ligger fokus på just Lucian. Men jag vill ändå slå ett slag för tärnorna i tåget. De har ju trots allt den grundläggande funktionen att lyfta fram Lucian och följa henne vart hon än går. Lucia utan tärnor är som att spela schack utan pjäser – det går om man fantiserar ordentligt, men det blir så mycket bättre om alla delar är med!
När jag var yngre såg jag alltid tärna-rollen som en silverpokal, eftersom jag själv aldrig blev vald till Lucia i skolan. Istället fick man vara en i mängden och stå skaka med ett ljus i handen. Det syntes ju så himla mycket tydligare att man var nervös när hela ljuset skakar! Lucian behövde ju bara stå där framme, hålla ihop händerna och låtsas sjunga (för det var ju ändå resten av tåget som stod för den verkliga sången…). Orättvist tyckte jag då.
Idag klär jag frivilligt ut mig till tärna, trots att jag egentligen kan välja Luciakronan hur mycket jag vill. I vuxen ålder är ju ändå alla Lucior! Så varför inte sticka ut lite från mängden, och bära ljuset i handen istället, i denna mörkrets tid?

Bringaren av ljus. Luciatraditionen för mig betyder att lysa upp den allra mörkaste tiden, oavsett glitter eller stearin i håret…

Rent historiskt har Luciafirandet i Sverige egentligen inget solklart ursprung. Det har förfinats och anpassats genom århundraden, och det förekommer fortfarande lokala variationer i hur traditionen ska hyllas. Allt ifrån hedniska ritualer och symbolik, till kristendomens tolkningar av bibliska figurer.
Och, såklart, helgonet från Sicilen som ju är den allmänt vedertagna varianten.

Vad är rätt och vad är fel? Allt och ingenting skulle jag säga… Vi firar ju traditioner av den enkla anledningen att de återkommer regelbundet. Men vad och hur vi firar kan väl få vara var och ens ensak, så länge det skapar glädje och gemenskap. För det behöver vi definitivt mer av i världen!

Until next time!

Loading Likes...