En av de bästa dofterna som finns är enligt min åsikt doften av gamla byggnader!
Gammalt trä från byggnader, blandat med tjära och kåda som värms upp i solen, eller fryser i vinterdvalan.
Just denna doft hänger i luften kring kyrkan i Gamla Uppsala och vid Disagården, som är en hembygdsgård med byggnader och replikor från bondetiden.
Nu när solen har börjat värma upp marken på riktigt så sprider sig doften med vinden runt hela området, och det ger ett sånt välbehag!
Som nybakta kanelbullar, fast bättre!

Häromdagen kände jag dessutom hur jag fick en ny energi som jag inte haft på flera månader. Nästan som en uppenbarelse!
Senaste månaderna har jag nämligen känt mig lite frånvarande. Som att jag gått på tomgång istället för på min vanliga enorma energitank. Vet inte riktigt vad det beror på, men jag tror att vädret har spelat en ganska stor del i det. Om vädret är grått så blir jag grå liksom! Och jag tycker att den här hösten och vintern har varit en av de mest långdragna hittills. Jag älskar vintern, men nu känner jag att det är dags för livet att återvända, både ute i naturen och i mig själv.

Just som jag kände häromdagen att energin återvänder, så kände jag också att väntetiden och vinterdvalan är över…
Solen skiner, fåglarna kvittrar, och de gamla byggnaderna börjar dofta mystik och svunna epoker! Allt som är underbart samlas i en kraftansträngning för att sprida sin energi och sitt ljus.
Redo för våren!

 

Här gick jag och sjöng The Road Goes Ever On som Bilbo Baggins. Lycka!

I balans igen, känns förjäkla bra!

Until next time!

Loading Likes...