I alla tider har människor ansett att det finns väsen runt omkring oss som vi kanske inte alltid ser, men ändå finns de där. Under golvet, i stallet, på loftet – för att inte tala om ute i naturen! Våra nordiska väsen är nästan oändliga till antalet – skogsrå, gruvfrun, troll, maror, älvor, tomtar, irrbloss och många fler! Se en längre lista här.
Många gånger är dessa varelser ren skrämseltaktik för att hålla barnen i schack, eller för att hindra människor från synd och andra dumheter. Vem minns inte att vuxna sa åt en att akta sig för Näcken eller Bäckahästen, som kunde lura ner en i det farliga vattnet om man kom för nära? Jag minns iallafall detta tydligt, (kanske för att jag är uppväxt på landet, med en massa sjöar och vattendrag i närheten).

Gruvfrun, eller gruvrået, sägs hålla till under berget och beskrivs som en gråskimrande kvinna med skiftande humör…

Det värsta man kunde göra var att utforska okända sjöar och skogar på egen hand. Jag har till och med en barndomsvän som var helt övertygad om att hon hade hittat hår från ett troll! Hon berättade att det satt fast på en buske utanför en grotta i skogen, vilket stämde eftersom vi faktiskt gick dit och hittade mer hår. Om det sen verkligen kom från ett troll, eller något annat djur i skogen låter vi vara osagt…
Kanske är man mer vidskeplig på landsbygden än i städerna just för att skogen och det okända är precis utanför dörren. Man vill antagligen hålla sig väl med dessa väsen för annars riskerar man ju både sitt och familjens levebröd! Sen är det såklart långt ifrån alla som tror på väsen och oknytt, för gör man det i vuxen ålder så är man ju knäpp… Men hur kommer det sig då att det för bara, säg 50-100 år sedan var fullt normalt för både barn och vuxna att tro på tomtar, troll och gastar? Folk var väl inte knäppare då än vad vi är nu?
Snarare tvärtom!
Varför är vi så snabba idag med att avfärda sånt som vi inte själva tror på som sagor och påhitt?

Personligen ser jag iallafall till att hålla mig väl med vissa väsen, även om jag aldrig sett till några…
Jag skulle exempelvis aldrig gå ner i en gruva utan att först knacka 3 gånger i väggen, för att visa respekt för gruvfrun. Nu besöker jag inte gruvor speciellt ofta längre, men det sitter liksom i ryggmärgen… better safe than sorry!

 

 

Har ni några lokala väsen eller berättelser? Let me know!

 

 

Until next time!

 

 

 

 

Loading Likes...