Ett ämne som jag funderar på till och från är det här med synen på den “perfekta” tillvaron. Livskvalitet som vissa väljer att kalla det för.
Jag tillhörde själv den kategorin av människor som var på ständig jakt efter något bättre, något nyare, eller vad det nu kunde vara. Gräset är verkligen grönare på andra sidan enligt den här logiken.

Men på senare tid har jag börjat stanna upp och tänka till över dels min egen syn på det, men också vad det egentligen tjänar till…

Ta exempelvis sociala medier, som ju de allra flesta idag använder sig av i någon mån.
Instagram, till exempel, marknadsfördes från början som en app där man kunde dela bilder med kortare texter till (eftersom en bild ju säger mer än 1000 ord!). En annan kanal är Youtube, och som de flesta vet en plats där man delar videos av olika slag. Facebook är en tredje mediekanal som har lite av varje.
Men samtliga av dessa sociala medier har något gemensamt: De har förvandlats till ett stormande hav av clickbaits, like-hets, följare, views, prenumeranter, delningshets, översvämmade kommentarsfält, osv.
De flesta som idag delar en bild på Instagram eller Facebook gör inte det för att de egentligen vill förmedla något speciellt, utan för att de vill att andra ska se att de har åstadkommit något idag. (Ja, jag har räknat mig själv dit ibland)

Folk slår knut på sig själva för att hitta sin lilla nisch, sitt eget sätt att glänsa och sticka ut bland miljoner andra. Man skapar liksom totalt onödiga stressfaktorer för sig själv. För att inte tala om alla pengar vissa lägger ner på sin “livskvalitet”! Man försöker krama vatten ur en sten och fejkar fram en tillvaro som egentligen bara är spel för galleriet.
Allt detta för att imponera på folk man inte känner och varav de flesta inte ens bryr sig eftersom de är fullt upptagna med att själva få fler likes och prenumeranter. Och så fortsätter det som en spiral liksom.

Vi lever fortfarande i en material world precis som Madonna sjöng 1985…                                                                                  Bildkälla

Jag tillhör själv generationen som växt upp ungefär till hälften utan sociala medier och till hälften med, så min syn på detta är extremt tudelad.
Å ena sidan finns det ju folk som redan är väldigt duktiga och kanske till och med berömda på det de gör och därför använder de sig av sociala medier för att marknadsföra sig själva. Detta har jag full förståelse för!
Men å andra sidan (och denna sida väger över till kanske 85%) så har vi alla de som inte egentligen inte har något att förmedla, utan bara är där för att synas och för att alla andra gör det. Sociala medier fullkomligen svämmar över av #goals #livskvalitet etc. Detta tycker jag personligen är otroligt stört, och man skjuter ju bara sig själv i foten genom att ständigt posera som om man lever det perfekta livet.
Ingen blir ju imponerad av pretentiösa fejkare.

Vem bestämmer förresten vad som är livskvalitet?
Svaret är enkelt: Du själv.
Om någon tycker att det är livskvalitet att kunna köpa sprit och festa varje helg så är det fine. Om någon tycker att livskvalitet är att vandra i Alperna så är det fine. Om någon tycker att det är livskvalitet att ligga hemma på soffan och slappa så är det fine.
Det finns ingen universal definition av vad livskvalitet och en perfekt tillvaro är, utan den är olika för alla eftersom vi alla har olika intressen.

Jag har som sagt själv varit en sån som varit på ständig jakt efter lyckan, men inte insett att jag redan är lycklig. Jag ville ha mer, vara mer, göra mer. “Tänk om jag vore en stenrik kändis” eller “varför är jag inte född till kunglighet?” var saker som jag på mer eller mindre allvar kunde tänka. Jag var helt klart drabbad av prestationshetsen i vårt moderna samhälle. Man är ju liksom inte ambitiös nog om man inte varit sjukskriven för utmattningssyndrom eller depression.
Och sanningen är att jag aldrig har varit deprimerad eller utmattad. Visst har jag haft jobbiga perioder, men inget som gått ut över mitt liv på längre sikt. Ska man ha dåligt samvete för att man mår bra? Ibland känns det så.

Men det är nog just det här som är kärnan till att jag kunna släppa allt. Jag har insett att jag har det otroligt bra som jag har det. Jag har inte fått någonting gratis, men jag har inte alltid varit beredd att kämpa för vissa saker. Och det är okej.
Jag kan nu luta mig tillbaka och se på prestationshetsen som en åskådare istället för en deltagare. 

 

Visst, det vore kanske najs att ha en miljon följare på Instagram, få gratis resor, kläder, gå på galor, etc.
Fast nä…
Just där är jag nog ganska konservativ, och det är också den främsta anledningen till att jag inte har någon typ av reklam på min blogg eller Instagram, trots att jag blivit tillfrågad flera gånger. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt att sälja ut varken mig själv eller bloggen för att tjäna några ynka kronor eller föremål. För det är faktiskt så jag ser på det hela. Jag vill inte skriva på någon annans villkor, och jag vill inte vara beroende av sponsrade inlägg och samarbeten för att få in en inkomst. Vill jag ha något så köper jag det, istället för att förlita mig på att andra kanske eller kanske inte kommer att ge mig det. 
För trots att det sedan många år finns så många stora bloggare som blivit kända just på grund av sitt bloggande, så har jag fortfarande svårt att se bloggandet som ett yrke. Det krävs inga skills mer än typ att man kan stava någorlunda. Vem som helst kan göra det! Och att bli framgångsrik av något som precis vem som helst kan göra är inget som känns lockande i mitt huvud.

Jag bloggar för att jag vill dela med mig av mina intressen och förhoppningsvis på så sätt väcka andras intresse. Men jag har inget vinstsyfte alls. Självklart gillar jag pengar (vem gör inte det?!), men jag skulle välja mitt nuvarande arbete alla gånger framför att vara beroende av reklam från vinstdrivande aktörer.
Här har nog många splittrade åsikter. Kanske har jag också en ganska stor fördel eftersom jag verkligen tokgillar mitt jobb, tjänar bra, och det passar mig som handen i handsken.

Men om Leonardo DiCaprio eller prins William hör av sig och vill snacka samarbeten så ska jag inte säga att jag kommer att tacka nej…

 

Så, detta var ett inlägg som jag tänk skriva ett tag, men jag har inte vetat var jag ska börja. Men jag hoppas att det made some kind of sense!
Ta hand om er.

 

Until next time!

Loading Likes...