Rättigheter innebär skyldigheter.

Ibland funderar man lite extra på livets stora frågor, på människan, livet, döden, universum, världen i allmänhet. Jag har nog alltid tyckt om att fundera till en viss gräns. Och jag har alltid haft ganska starka åsikter om vissa saker.

Att gå emot strömmen (för det är ju bara döda fiskar som flyter med strömmen…) och våga säga det man verkligen tycker och tänker, och inte det man tror att alla andra vill höra.
För väldigt många gånger har jag märkt att många andra tycker precis som jag, men de är rädda för att bli dömda och nedtryckta, och därför håller de tyst eller ännu värre – anpassar sina åsikter efter andra. Vi måste låta oliktänkande få mer utrymme! Ser man till historien så är det just oliktänkande personer som har vänt sig mot strömmen och haft förmågan att förändra världen. På gott och ont naturligtvis.

Yogar och funderar.

En sån här fråga som jag har gått och funderat på senaste dagarna är det här med mänskliga rättigheter. En självklarhet skulle de flesta i vår del av världen säga. Vi lär oss om mänskliga rättigheter i skolan, på jobbet, och lite varstans blir man påmind om dem! Personligen reflekterar jag vanligtvis inte över det, jag tar dem för givna, som många andra.
I Västvärlden har olika former av medborgerliga rättigheter hängt med ända sedan antiken, men det är FNs allmänna deklaration från 1948 som man oftast hänvisar till.
Vi är alla födda fria, med samma rättigheter oavsett kön, ursprung, etc. Vi har rätt att bli likabehandlade inför lagen. Vi har rätt att yttra oss. Rätt att bosätta oss var vi vill. Och så vidare.
Vi har rätt till en jäkla massa saker enligt FN! Enormt mycket saker. Se hela listan här!
Ändå bryter alla länder och stater mot en eller flera av de mänskliga rättigheterna, överallt, hela tiden… Folk torteras, barn gifts bort, förföljelser, trakasserier, mord pågår i detta nu. Varför har FN överhuvudtaget deklarerat något så ouppnåeligt? Varför deklarerar man inte mänskliga skyldigheter istället?

Självklart är det en utopi. Människan är inte god innerst inne. Hon är skapt för att överleva. På andras bekostnad om så krävs. Det finns ett fåtal människor som ägnar sina liv åt att göra gott – all heder och kärlek till dem. Men de drunknar i den stora massan vi kallar mänskligheten. Mänskligheten som lever för att plåga sig själv och sin omgivning…

Finns det något hopp? Hoppet sägs ju vara det sista som överger människan…

Slut på denna lilla måndagsfundering!

 

Until next time!

 

Loading Likes...