• Foto,  Historiska ting,  Naturligt,  Okategoriserade

    Jag lever i en saga…

    …och jag skulle kunna skriva en hel bok om det jag skriver nu.

    Jag har liksom gått och tryckt på det här inlägget hur länge som helst känns det som. Men jag vet ändå inte riktigt hur jag ska kunna förklara och göra det hela rättvisa… men jag gör ett försök!

    Den 22 september 2017 så förändrades mitt liv för alltid. Då träffade jag nämligen min älskade Mikael för första gången, på ett café här i Uppsala.
    Då kunde jag nog inte riktigt förstå att det här var människan som skulle komma att bli hela min värld!

    Jag som i stort sett alltid varit “singel”… Jag hade ju förlikat mig med tanken på att jag förmodligen skulle fortsätta vara ensam resten av livet.
    Men det gjorde inget!
    Jag var glad och nöjd ändå med tillvaron. Jag hade ju (och har fortfarande) min fina familj, vänner, och min söta Sally!
    Och jag var övertygad om att ingen människa i hela världen utöver jag själv skulle kunna göra mig lycklig.

    Men jag hade fel. Så himla fel.
    För där var han ju. Världens snällaste och finaste människa. Perfektion från topp till tå. Ett vackert skal, med en ännu vackrare kärna.
    Han som blivit den verkliga lyckan för mig.
    Det är svårt att förklara, men det känns lite som att inget av det jag gjort innan jag träffade Mikael var riktigt relevant. Allting annat är oviktigt, så länge vi är tillsammans. Livet börjar nu, så känns det.

    Någon av er som träffat sin själsfrände där ute kanske förstår vad jag menar..?

    När vi kände så här redan efter att bara ha träffats några gånger så visste vi att vi hade hittat rätt. Som en saga, fast på riktigt…
    Och kan ni tänka er – vi är båda personlighetstypen arkitekt! Vad är oddsen liksom? Det kanske kan förklara varför vi kommer så bra överens och tänker likadant kring det mesta.
    För oss var det till exempel inget konstigt alls att resa till Gambia tillsammans efter bara två månader, och det gick ju hur bra som helst.
    Dessutom har vi samma barnsliga humor. Underbart!
    Jag har själv alltid tittat lite snett på par som jag tycker går “för fort fram”, men nu inser jag ju själv att det är fullt rimligt när man känner i hjärtat att det ska vara så. Då finns det inget som kan gå för fort, eller för sakta heller.

    Förra året bestämde jag mig också för att jag ska åka på min absoluta drömresa i juni – en roadtrip genom Cornwall och Devon.
    Det bästa av allt är att jag inte ska åka ensam som det var tänkt från början, utan Micke ska följa med och dela allt med mig. Längtar så in i bomben!
    På mindre än ett halvår har vi hunnit med flera äventyr tillsammans, och många fler ska det bli.

    Med detta sagt så är det också med stor lycka jag kan berätta att vi om ett par veckor ska flytta ihop! Vi ska börja på nästa blad i vår alldeles egna saga. En saga som just nu innefattar försäljning av gamla möbler och inköp av nya, adressändringar och allmänt flytt-pyssel…
    Men för första gången i mitt liv upplever jag en flytt som en dans på rosor! Vi har ju i stort sett bott hos varandra ändå de senaste månaderna, så det var inte mer än naturligt att förena våra två hushåll till ett.

    Så om ni undrar varför jag varit lite frånvarande här i bloggvärlden senaste tiden så är det helt enkelt för att det är fullt sjå med just flytt, möbler och packning, varvat med jobb och livet i stort.

    Slutligen kan man nog säga att jag har vunnit den högsta vinsten i livet, och att veta att det är ömsesidigt, det är den bästa känslan som finns! <3

     

     

     

    Until next time!

    Loading Likes...
  • Foto,  Historiska ting,  Okategoriserade

    En fredag, en flashback

    När jag rotade runt lite bland mina gamla hårddisk-bilder här om dagen så kom jag på att jag faktiskt har en mapp med bilder från när jag var liten! Givetvis inte digitala högupplösta bilder dock. Eller jo, de är väl digitala så till vida att jag tagit kort på bilderna och lagt in på datorn.
    Det är lite skoj att tänka tillbaka på tiden när man bara hade en analog kamera att fota med. Och man hade ingen aning om hur bilderna skulle bli, utan man kunde bara hoppas på det bästa när man skickade iväg den där filmrullen för framkallning…

    Iallafall, i äkta flashback friday-anda kommer här ett litet smakprov på Emmaline i åldrarna cirka 2-6 år!

    Här är jag på min nya wheelie! Bilden är tagen på vår gata i Sala.
    Vi bodde där tills jag var runt 4 år, sen flyttade vi till huset på landet utanför Norberg.

    Jag började dansa i tidig ålder! Här rockade jag förmodligen loss till Absolute Music 1 eller nåt annat svängigt album!

    Jag och pappa i matchande jeans-outfits á la tidigt 90-tal.

    Blev tidigt en skogsmulle! Oklart vad det är jag plockat här dock, möjligtvis en blomma eller en kantarell.

    En midsommarnattsdröm.
    Jag minns att jag tyckte vår gård utanför Norberg var helt enorm, och jag och brorsan brukade skrämma upp varandra med läskiga historier om spöken och skuggmän som bodde i skogarna runtom!

    Var inte jätteexhalterad inför julen… ungefär som nu alltså.

    Justja! Vi hade 2 marsvin som hette Pepsi och Kurre. Väldigt söta, men högljudda.

    Den här bilden gjorde jag här om året, lite som ett skämt för att visa att min klädstil inte hade förändrats mycket på 25 år…

    Lite mysigt är det ändå med såna här flashback och nostalgigrejer! Det är svårt på nåt sätt att tänka att man har varit så där liten, fast samtidigt så minns jag flera av tillfällena då bilderna är tagna. Time flies indeed!

     

    Önskar er alla en riktigt fin fredag och en trevlig helg!

     

    Until next time!

    Loading Likes...
  • Okategoriserade

    Nu bygger vi om!

    Japp, nu ska jag ta tag i renoveringen av bloggen. Räknar med att det kommer ta en liten stund, men om allt går enligt planen så är bloggen tillbaks i ny skepnad senast ikväll! Så om saker och ting ser konstiga ut eller inte fungerar alls fram till dess så vet ni varför…

    Under tiden kan ni iallafall underhålla er med ett av mina favoritavsnitt ur Sveriges Historia!
    Enjoy (och wish me luck!)

     

     

    Uppdatering:
    Bytet av tema har gått relativt smärtfritt so far. Det viktigaste, nämligen bättre bilder och mobilvänlighet verkar ha gått igenom riktigt bra!
    Det enda jag inte tycks få till är headern… Den vill nämligen inte synas där den ska synas, så jag tog bort den tills vidare.
    Kanske rent av ska köra utan header..? Det blir kanske finare så, lite halvt minimalistiskt så där? Ska även ta en bättre presentationsbild vid tillfälle!
    Vad tycker ni? Har jag missat nånting annat? Ser allt bra ut annars?
    (Märkte också att kommentarfunktionen lagt sig inne på själva inläggen, så det blir ett litet extraklick där… men det överlever man nog!)

     

    Uppdatering #2:

    Nu har jag äntligen fått till headern i form av sliders som jag länge velat ha!
    Dock ingen framgång på kommentarfält-fronten, och jag fick till svar av supporten att det inte går att ändra om man inte kan koda i CSS (vilket jag är rätt kass på) alternativt anställer en utvecklare som kan det… och det känns lite väl ambitiöst även för mig.
    Så, vi får helt enkelt leva med att kommentarfunktionen ligger inne på inläggen istället för direkt under “flödet” så att säga. Åtminstone tills jag känner för att byta tema igen, men det kan nog dröja lite. ^^

     

    Until next time!

    Loading Likes...
  • Okategoriserade

    Världen är en förvirrande plats med konstiga sanningar…

     

    HAHA!

    Alltså det var inte alls meningen att den här bilden på mig och Sally skulle bli ett skämt. Iallafall inte fram tills jag kollade närmare på hennes flegmatiska ansiktsuttryck!
    Hon är världens snällaste och mysigaste, och låter sig gärna lyftas upp utan problem, men just här ser hon ut som hon blivit förstenad och/eller hamnat i trans. Alternativt rest iväg en sväng till en annan dimension och fått en uppenbarelse.
    Jättekul tyckte jag hur som helst, och kände att den här bilden är för bra för att hamna i Kanske-mappen…

    Mera katt-skoj åt folket!

     

     

    Until next time!

     

    Loading Likes...
  • Okategoriserade

    Hur blev jag en introvert arkitekt?

    Jag är en person som ogillar sociala sammankomster och människor i allmänhet.
    Jag bryr mig inte om vad andra tycker, och jag har inga problem med att sätta folk på plats.
    Jag har lätt för att lägga känslorna åt sidan i nästan alla aspekter av mitt liv. Ingen kan rubba mina åsikter.

    Så skulle man kunna beskriva mig lite krasst. Som ett känslokallt asshole. Snudd på autistisk skulle kanske vissa säga!

    Vad yrar jag om idag undrar ni?
    Det är så att jag gjorde Myers-Briggs personlighetstest för en tid sedan, och fick till svar att jag tillhör de 2% av befolkningen som kallas “arkitekter”. Obs vill passa på att påpeka att de 16 personlighetstyper som Myers-Briggs utvecklat inte har någon egentlig empirisk grund. Men dessa är ändå allmänt vedertagna så till vida att de används vid exempelvis rekryteringar.
    Som stjärntecken fast baserat på psykologi!

    Trots det så var det som om det plötsligt gick upp en ny sol för mig! Jag har ofta undrat varför jag är så cynisk och reserverad, och har alltid förklarat det med de tidigare jobben jag har haft – som tjänsteman hos bland annat Polisen och Kronofogden så får man tveklöst en viss syn på sina medmänniskor som andra kanske inte har (ganska negativ dvs.).
    Men som arkitekt så faller det sig ganska naturligt att inte låta känslor ta över, man liksom “stänger av” när främlingar pratar om saker man inte vill lyssna på.
    Och det är inte för att såra eller kränka någon, utan för att vi arkitekter helt enkelt inte kan låtsas vara intresserade när vi inte är det.
    Vi är brutalt ärliga helt enkelt!

    Dessutom kommer denna personlighetstyp gärna med ganska udda intressen som man gruvar ned sig totalt i. Detta känner jag igen till 100%. Historia är ju mitt intresseområde nummer ett, men jag älskar att nörda ner mig på typ förstoringsglas-nivå inom områden som är rätt nischade och irrelevanta för det mesta (jag kan typ allt om té till exempel…).

    Så, varför blev jag en arkitekt av dessa 16 typer? Är det medfött eller har jag blivit så här på senare tid? Ingen aning. Och självklart tror jag inte att hela min person (eller någon annans) kan förklaras så lätt som att vara en “arkitekt” eller en “debattör”.  Men egentligen tycker jag inte att det spelar någon roll!
    Att till exempel vara så pass introvert ser jag som nånting väldigt positivt. Men tyvärr är ju inte samhället i stort lika positivt till introversion…
    Nej, man ska vara så social och utåtriktad så man spricker!
    Men att kunna hämta inspiration och energi inifrån sig själv, och inte vara beroende av andra människor är ju det ultimata tycker jag. Att inte ha ett ständigt behov av umgänge och bekräftelse av andra, utan vara helt trygg och ärlig mot sig själv, det är guld värt.

    Har ni någon erfarenhet av Myers-Briggs? Kanske finns det rent av en fellow arkitekt där ute??

    Och vill ni testa er själva så kan ni t.ex. göra det här!

     

    Until next time!

    Loading Likes...
  • Foto,  Okategoriserade

    Kurragömma med Pusheen the cat

    Kurragömma var en av mina favoritlekar som liten. Det är nog fortfarande det när jag tänker efter…
    Jag har försökt lära Sally att leka kurragömma, men att lära en katt nånting är ganska svårt! Speciellt en lek som faktiskt har lite regler. Dessutom är min lägenhet lite för liten, med begränsat antal platser att gömma sig. Så även om jag mot förmodan hade lyckats lära katten kurragömma, så hade det blivit tråkigt ganska snabbt.

    Så jag tog min lilla plyschkatt Pusheen istället och skapade små “where is Pusheen”-gömmor runt om i hemmet.
    Tanken var egentligen att jag skulle ta med Pusheen ut och fota, men idag är vädret så där gråtrist och opeppande… så det fick bli hemmaarenan istället, och det funkade minst lika bra!

    Tadaa!
    Ni kanske känner igen Pusheen från dekalfunktionen som fanns på Facebook? Jättesöt och perfekt att gömma lite överallt:

    Som t.ex. i diskmaskinen…

    …på vinstället…

    …ovanpå da Vinci-tavlan…

    …bakom stora detektiv-Pusheen…

    …på Anubis huvud…

    …under filten…

    …i brudkistan…

    …i skon…

    …i fruktskålen…

    …i Sallys päls…

    …och on top of the world!
    Nästan.

     

     

     

     

    Until next time!

     

     

    Loading Likes...
  • Okategoriserade

    En sak i taget och uppvaknandet

    Nytt år, och det var längesen jag uppdaterade bloggen. Och det finns flera orsaker till det, så jag tänkte att det är dags att skriva av mig lite och bara ge en liten update kring livet som helhet.

    Min allmänna opepp började egentligen i november och det är likadant varenda år. Jag avskyr verkligen november och december av den enkla anledningen att jag blir totalt dränerad på energi och motivation till nästan allt. Det är ju så mycket jag vill göra, men jag kan bara inte när det är så här. Kreativiteten är typ nedgrävd under marken, och jag känner mig lite som ett värmeljus som bara precis orkar hålla lågan uppe för att det är nödvändigt.
    Jag är nämligen en sån som blir väldigt lätt påverkad av hur dagsljuset beter sig, och dessa månader finns ju knappt något dagsljus att tala om, ännu mindre sol… Förenklat kan man säga att om det är solsken ute så är jag på solskenshumör, och om det är grått och trist så blir jag grå och trist. Och november-december är ju de månader då mörkret är som allra tätast och vädret är som allra gråast (åtminstone här i trakterna). December har bokstavligen regnat bort…
    Men nog om vädret!

    Förutom att jul, nyår och allt som hör till det står för knuten, så var jag iväg till Gambia en vecka. Resan var förstås underbar och avkopplande precis som det var tänkt, men med resande så kommer automatiskt en del stressmoment (speciellt för mig som är extremt flygrädd) och dessa moment tär lite på en vare sig man vill eller inte.

    Lagom till jul fick jag dessutom tillbaka en envis urinvägsinfektion samtidigt som jag var väldigt förkyld = den lilla energi jag hade kvar försvann helt och hållet. Tack och lov gick det över i mellandagarna, och jag såg verkligen fram emot att shoppa lite kläder för en gångs skull. (Min garderob innehåller på riktigt plagg som jag haft sen högstadiet, så jag kände att det var dags…)

    Men det gick inte alls som planerat.
    Jag har sen tonåren haft problem med lågt blodtryck som gör att jag kan känna mig ganska yr till och från. Det är dock inget farligt och inte så mycket man kan göra åt mer än att ta det lugnt om man börjar bli yr. Jag kunde svimma ganska ofta då utan förvarning, men nu på senare år har jag lärt mig att hantera det, och det var nästan 10 år sen sist jag svimmade.

    Tills nu.
    Kort och gott; shoppingrundan slutade tvärt med att jag tuppade av och fick åka ambulans till akuten här i Uppsala. Mitt blodtryck låg då på 50/80, vilket är väldigt lågt. Alla blodprover samt EKG visade sig dock vara normala.
    Slutsatsen blev att mitt låga blodtryck i kombination med tidigare virusinfektioner, samt en inre stress som byggts upp under en tid blev för mycket.
    Min kropp sa ifrån på skarpen, vilket jag idag är väldigt glad för. Jag är ofta duktig på att lyssna på min kropp, men denna gång drogs jag med i det klassiska “jag hinner inte ta det lugnt just nu”-tänket. Jag hade för mycket att göra och tänka på.
    Det krävdes att jag blev medvetslös innan jag vaknade.

    Nu har jag iallafall fått det klart för mig att ta en sak i taget, planera ordentligt, inte multitaska, och inte göra en massa bara för att. Allt har sin tid, punkt. Det går ju ändå inte att lösa problem som inte har uppstått, så varför ge sig själv magont över saker när man inte behöver?

    Utöver detta så har jag börjat acceptera att det faktiskt är okej att tycka synd om sig själv ibland. Detta har varit något som jag alltid haft enormt svårt för, och det i sig har blivit ytterligare en press. Självömkan är bland det värsta jag vet – jag får inte tycka synd om mig själv, och ingen annan får göra det heller.
    “Bit ihop bara”, tänker jag. “Det finns människor där ute som har det enormt mycket svårare” “Du har ingen rätt att gnälla” osv…
    Men nu vet jag att det är okej. Det kan faktiskt vara synd om mig också, och inte bara alla andra. Alla tar vi ju motgångar på olika sätt och det finns ju ingen universal definition av vad “synd om någon” är. Det är nånting för var och en att avgöra.

    Nu är det som bekant ett nytt år och jag mår faktiskt riktigt bra nu. Jag känner att energin börjar komma tillbaka, om än väldigt långsamt.
    Det finns flera saker jag ser fram emot med detta år. Bland annat ska jag ut och resa igen i början av sommaren.
    Och i vår ska jag flytta. Och jag bara vet att det kommer bli perfekt. Ska berätta mer om det när tiden är inne!

    Det blir således ingen nyårsrevy för min del, även om 2017 var ett av mina bästa år på många sätt. Fokus ligger på nuet och det känns riktigt bra.

    Jag hoppas att ni alla har haft en underbar jul och nyår, och att 2018 blir ett år att räkna med. Det tror jag iallafall att det blir!
    Ta hand om er själva och varandra <3

     

     

     

    Until next time!

     

     

     

    Loading Likes...
  • Okategoriserade

    Jultips från sjukstugan

    Tystnad är trevligt på sitt sett, men nu är det på tiden att jag bryter bloggtystnaden och lägger upp lite jultips och nyheter som jag haft turen att komma över!
    En tråkig nyhet är till exempel att jag har varit djävulskt efter-resa-sjuk/snart-jul-sjuk senaste dagarna, och har därför inte orkat göra så mycket mer än att teckna på en ny tavla, sova, och kolla på film… All sjukdom har dessutom satt sig bara i halsen och öronen, så att t.ex. gäspa och nysa är rena tortyren! I kombination med min sedvanliga vintertrötthet så känns detta som en riktig nitlott eftersom jag tappar motivationen till det mesta. Lagom till jul också.

    Lussekatten är lagom uppspelt inför jul…

    Som tur är så är jag inte speciellt brydd i julen och har inte varit det på många år. Konstigt tycker säkert många, men jag tycker att det är väldigt skönt. Det där med julstress är nästan ett okänt tillstånd för mig. Jag blir mer stressad över om mjölken är slut hemma än att handla julklappar liksom.
    Kanske beror det på att jag är i någon slags “mellanålder” där jag inte är ett barn med tindrande ögon som får massor av julklappar, och jag har inga egna barn som jag kan ge julklappar till.
    Jag är i jul-skärselden skulle man kanske kunna säga. But I like it! 

    Men nog om det!
    För nu måste jag tipsa om en låt som släpptes idag och som redan blivit spelad på repeat X antal gånger idag: Årets sista ljus med Anna Vild! Jag har följt henne ett tag nu och hon är verkligen i en klass för sig och har en alldeles magisk röst. Ett tips är därför att spana in hennes insta @annavild där hon lägger upp en hel del klipp med bland annat sång och vackra lockrop!

    Ett annat tips är perfekt för er som liksom jag, är ute i sista stund vad gäller allt som hör julen till. Eller om ni är GoT-nördar. Eller både och:
    Digitala julkort med Game of Thrones-motiv! Jag tyckte dessa var fantastiskt söta, och dessutom perfekta att bara maila iväg som en gullig julhälsning! Ett plus är ju att man kan vara säker på att dessa kommer fram i tid också, till skillnad från snigelpost…

    Till sist vill jag önska er alla en fantastiskt God Jul! 
    Själv har jag inhandlat den sista julklappen idag, och julen kommer att tillbringas med nära och kära som sig bör. Och såklart massor av julbord, för goddamnit jag älskar julbord!

     

    Until next time!

     

    Loading Likes...
  • Foto,  Naturligt,  Okategoriserade

    Vid strandens slut

    Som utlovat kommer här sista omgången med bilder från en alldeles fantastisk (och lite för kort) resa.

     

    Sista dagen tog jag faktiskt med kameran till stranden för att ta lite bilder även mitt på dagen.

    Så här såg det förresten ut när tidvattnet gjorde sitt. Helt plötsligt var det 20-30 meter längre till havet!

    Lågvatten betyder också såklart festmåltid för fåglarna, och en och annan gam kom gående

    En av många höjdpunkter var världens sötaste ödla som kom och la sig ovanpå min kamerarem så att jag inte skulle kunna ta kort på den…

    …men sen satte han sig tillrätta under solstolen istället.

    Dumdristig som jag vanligtvis är så tog jag med kameran ut i vattnet för att… ja, bara för att. Ska tillägga att det var meterhöga vågor hela tiden, så den fick sig några saltstänk som sig bör!

    Ett trevligt inslag på de allmänna stränderna var dessa “fruit ladies” som kom och sålde färsk frukt varenda dag. Men hade man en gång handlat av en fruit lady så var man hennes för resten av vistelsen, och bevare en om man skulle glömma det!

    En folksamling dök upp alldeles intill oss och verkade titta på nånting väldigt spännande

    Detta spännande visade sig vara ett gäng fiskare som drog in ett nät!

    Dagens fångs – tre fiskar, en skitstor snäcka (?) och en blå krabba.

    Detta var för övrigt det lilla marknadstorg som vi gick igenom varje dag för att komma till stranden

    Hotellet vi bodde på heter Bakotu, och det var en riktigt hemtrevlig och lugn liten oas!

    Med en tigg-katt som tyckte om att klösas om man försökte klappa

    På hotellet fanns även denna vackra utsiktsplats som vi passade på att utnyttja sista eftermiddagen!

    Klart slut, kokosnöt!

     

     

    Sammanfattningsvis så skulle jag säga att Gambia verkligen överträffade mina förväntningar. Jag har en del vänner och bekanta som har rötter i landet, så lite hade man ju hört. Vädret var perfekt (runt 35 grader), och eftersom det blåste hela tiden från havet så blev det väldigt behagligt och inte alls för varmt! Det märks att Gambia inte är en stor turistmagnet, men detta var precis i min smak eftersom jag inte gillar stora resorts med skrikande ungar och dunkande musik överallt.
    Gambierna är otroligt pratsamma och trevliga, men för en introvert nordbo så kan det såklart bli lite drygt med alla som vill ta i hand och visa sina markets och craftsmanship och prata på om allt möjligt. Dock så räcker det oftast med ett “nej tack” och de har full förståelse.

    Självklart behöver man nog spendera mer tid än en vecka i landet för att komma in i det på riktigt. Dock skulle jag definitivt rekommendera Gambia om man vill ha en lugn och relativt billig semester med mycket sol och bad. Och såklart lite äventyr!

     

     

    Until next time!

     

     

     

     

    Loading Likes...
  • Foto,  Naturligt,  Okategoriserade

    Strandliv och efterlängtad kokosnöt!

    Halvvägs genom Gambiabilderna så har det blivit dags att visa upp det som jag personligen tyckte var det finaste på resan:
    Stranden och havet (och kokosnöt)!

     

    Som hämtat ur en resekatalog va? Så det var ju bara att slå sig ner och njuta av vågornas sus

    Obligatorisk standardbild.

    Titta!! En riktig kokosnöt som man kan dricka ur!!! Jag trodde knappt dessa existerade förutom i filmer, men ack så fel jag hade! Nu kan jag sova lugnt eftersom jag har bildbevis! Jag drack dessutom typ 3-4 stycken såna här. Inte för att det smakar nåt speciellt egentligen, utan mest för den extremt exotiska känslan!

    En av kvällarna tog vi en promenad och fotade längs stranden. Jag hade egentligen velat ta riktigt romantiska solnedgångs-bilder. Men himlen blev liksom disig och nästan helt vit på eftermiddagarna, så solen bleknade av även fast den lyste starkt.

     

    Efter några dagar med saltbad och stark sol ser man ut som Ronja Rövardotter i håret.

    Men bada i havet är ju svinkul så skit samma!

    Här ser man att himlen har lite udda färg och solen är typ vit (runt klockan 17)

    “VÄNTA JAG MÅSTE TA KORT HÄR FÖR FOLK DÄR HEMMA MÅSTE FATTA HUR GALET MYCKET SNÄCKOR DET FINNS HÄR!!” var en sak som jag sa upprepade gånger under resan. Sjukt mycket snäckor alltså. En av många saker jag älskar med havet!

     

     

     

     

    Så. Imorgon kommer resten av bilderna med ännu mera strandliv, ödla, nätfiske och lite djungel!

     

     

    Until next time!

     

    Loading Likes...