• Foto,  Historiska ting,  Naturligt

    Funderingar vid sjön

    Hej på er!

    Söndag idag igen, fasen vad veckorna flyger fram… Nåja tiden är ju relativ, så det är väl alltid en tröst.

    Igår for jag iväg en sväng till Morga naturreservat nere vid sjön Ekoln. I Uppsala känns det lite som att man är omgärdad av både mindre och större naturreservat och dessutom en nationalpark (Färnebofjärden) knappt en timme bort. Lyxigt värre ändå!

    Morga, eller Kungshamn-Morga som det egentligen heter är i alla fall en ganska varierad kultur- och naturmiljö som delvis ligger intill Ekoln (som för övrigt egentligen bara är en gren av norra Mälaren). I reservatet finns förutom vacker blandskog med mäktiga ekar även bevarade torparmiljöer och herrgårdsmiljöer. Och det är stort! Det skulle behövas åtminstone ett par dagar om man vill ta sig igenom allt och se allt ordentligt.

    Här finns även en vikingatida fornborg!
    Fornborgen är dock idag mestadels ett stenröse…
    När jag är på historiska platser och då framförallt vid ruiner brukar jag försöka tänka tillbaka på hur landskapet såg ut ungefär då byggnaderna kom till. Det går såklart inte att få till det till 100%, men i detta fall med fornborgen kan man ju till exempel tänka sig att vattennivån i Mälaren stod mycket högre under järnåldern när borgen byggdes. Den ligger på en relativt hög kulle, så man kan ju anta att det var en väldigt strategisk plats med bra utsikt över sjöfarten i området.
    Den här utsikten till exempel! Eller ja, öarna och mycket av landet var nog under vatten… but you get the idea!

    Jag har känt mig lite nere den här veckan. Dels fysiskt eftersom jag varit lite förkyld, men jag är en grubblare och när grubblandet väl tar fart är det svårt att stoppa…
    I veckan fick vi nämligen besked om att det inte blir någon utgrävning i Egypten i vår. Tanken var att det skulle ingå som en del under sista terminen av vår masterutbildning, men eftersom Egypten säger nej till fler och fler internationella forskare nuförtiden, så rök den möjligheten. Det var i princip min enda chans att få åka dit och skaffa mig praktisk erfarenhet inom ramen för utbildningen och nu blir det alltså inte av…
    Jag försöker ändå se något ”positivt” i det, eftersom jag nu får nästan ett halvår på mig i vår till att skriva på masterexamen istället. Men jag är såklart sjukt besviken också. Och det i sin tur gör att jag blir allmänt omotiverad kring framtiden: Jag kanske inte blir egyptolog… eller egyptolog kan jag väl kalla mig redan nu om jag vill, men att kunna jobba som det känns mer och mer avlägset. Vill jag ens jobba som egyptolog? Ja det är klart, det har jag velat i 20 år. Jag vill definitivt söka en doktorandtjänst när det blir aktuellt, för om jag blir antagen får jag åtminstone 4-5 år till för att syssla med det som jag älskar. Dessutom – att försöka bli egyptolog som odisputerad är i princip en omöjlighet, om man inte lyckats skaffa sig extremt mycket erfarenhet och kunskap på annat håll. Vilket i princip är en omöjlighet om man inte är disputerad… Men ja, den lilla dörrspringan står ju fortfarande öppen, även om framtiden känns rätt oviss just nu.
    ”Vad ska det bli av mig?” tänker jag. ”Ska jag börja om igen?” Neeej. No way! Okej, dels har jag inte råd med det eftersom mitt CSN är slut. Att hanka sig fram på stipendier är förvisso en möjlighet, men knappast något man kan räkna med och den ovissheten vill jag inte utsätta mig och Micke för under flera år. Självklart måste man vara villig att riskera en del om man ska uppnå det man vill, men en del av mig håller samtidigt fast vid plan B-tänket…
    Men framförallt vill jag inte känna att jag ger upp. Här kan man ju klistra in en hel drös med klyschor och plattityder om att ”fortsätta kämpa” och ”vill man så går det” och blablabla, men för mig är det ganska simpelt: Jag tänker uttömma alla möjligheter som finns och göra mitt bästa för att uppnå det jag vill. Går det inte sen i slutändan så har jag i alla fall försökt.
    För mig är det nog kärnan i allt. Inte rädslan för att misslyckas, utan rädslan för att känna att jag gav upp utan att försöka med alla tillgängliga medel.


    End of rant.

    Tillbaks till Morga!

    Försöker fånga hur jag försöker fånga Ekolns kvällslugn.
    Looks like there’s a criminal on the loose…
    Min trogna följeslagare som nu börjar sjunga på sista versen. Denna termos har följt med på otaliga utflykter, till jobb och tentor, blivit tappad och glömd. Den förtjänar att vila lite nu.
    Sen kom skymningen och det blev dags att dra sig tillbaka hemåt.

    Nu känns det i alla fall att hösten är på ingång på riktigt denna gång. Har den kanske rent av hunnit komma till er?

    Önskar er alla en fin vecka!

  • Foto

    Siktar mot stjärnorna

    September är här – den absolut bästa månaden (åtminstone i Sverige) för astrofoto! Detta eftersom det fortfarande är någorlunda varmt ute på nätterna så att man slipper förfrysa sig, samt att sommarens ljusa nätter är ett minne blott. Det betyder att man faktiskt kan börja se enormt mycket fler stjärnor med blotta ögat om man befinner sig en bit ifrån närmsta större ort. Dessutom står Vintergatan fortfarande relativt högt på himlavalvet hos oss den här tiden på året. Den börjar dock krypa ner mot horisonten mer och mer nu och i december är den knappt synlig längre.
    Bästa tiden för att se Vintergatan riktigt bra är egentligen under april-juli, men det är ju också då våra nätter är som ljusast på norra halvklotet… nåja, man kan inte få allt!

    Hur som helst tog jag med mig Micke som moraliskt stöd i onsdags och for iväg till Jumkil socken strax utanför Uppsala, för att fånga vår ståtliga galax på bild. Det blev ändå ganska lyckat måste jag säga! Den stora bonusen är ju att man får stå där och bara förundras över hur jäkla stort allting är…
    Det är lustigt hur man kan uppleva det här med universum och Jordens obetydlighet så himla olika. Micke tycker att det är jobbigt att tänka på hur mycket okänt det finns där ute, medan jag tycker att det är… en lättnad? Det är svårt att förklara, men det känns liksom skönt att alla problem och tveksamheter egentligen saknar betydelse. Det låter konstigt kanske att tänka så, men den känslan infinner sig varje gång jag blickar upp mot stjärnhimlen. Det är där ute alla viktiga saker händer.
    Sen är det klart att jag inte går runt och tänker så till vardags, då skulle man ju bli en helt odräglig människa, haha!


    Brukar ni känna så när ni blickar upp mot stjärnhimlen? Eller känner ni mer obehag? Eller något annat?

    Tyvärr har vi inga spektakulära bergsmassiv här i Uppsalatrakten, som annars hade varit mäktigt att få med i förgrunden… men dessa små stugor i Jumkil och en förbipasserande bil duger också fint!
    Ibland tror man förresten att man fångar stjärnfall på bild, när det i själva verket rör sig om satelliter som bestämt sig för komma in och att sabba bilden. Fångar man ett stjärnfall så ser dessa istället ofta lite mer utdragna och ojämna ut…
    som till exempel här! Jag är i alla fall 98% säker på att det rör sig om två små stjärnfall på denna bild och inte satelliter.
    Gateway to the universe.
    Gjorde även ett tappert försök att zooma in Andromedagalaxen med mitt telezoom, men eftersom jag inte har någon star tracker så fotade jag lite på måfå rakt ut från Cassiopeia, där jag i alla fall vet att galaxen ligger.
    Ser ni den – den lite blurriga stjärnhopen lite nedanför och till vänster om mitten?
    Oh there she is!
    Är det förresten inte helt galet att vi i princip kan se till en annan galax mer eller mindre med blotta ögat?!

    Jumkil socken där vi var och fotade ligger för övrigt ett område som varit bebott åtminstone sedan bronsåldern. Det är lite kul (såklart för en arkeolog, duh!) att Uppsala med omnejd har så extremt mycket fornlämningar, vissa mer omskrivna än andra såklart. Men att det har pågått aktivitet kontinuerligt under så lång tid, ibland på nästan exakt samma lilla yta – då känns livet på Jorden plötsligt relevant igen.

    Önskar er alla en härlig söndag och kommande vecka!

  • Foto,  Historiska ting,  Okategoriserade

    Gamla kartor och nya planer

    Måndag är det visst idag!
    Jag ska erkänna att som student har jag inte jättebra koll på veckodagarna, utöver de 1-2 gånger i veckan jag måste vara på campus för föreläsning eller seminarium. Helger och veckodagar smälter liksom ihop lite eftersom jag alltid kan plugga, eller låta bli att plugga, och vilken dag det är spelar egentligen inte så stor roll… Ganska skönt egentligen, men smått förvirrande ibland när någon utbrister ”Äntligen helg!!”, och jag tänker ”Va? Ja just det, det är fredag idag...”

    I alla fall, mina kurser i GIS och egyptisk arkitektur fortskrider och jag måste säga att hittills är GIS-kursen riktigt intressant, även om jag egentligen inte är särskilt lagd åt datoriserad arkeologi. För er som kanske inte vet så kan jag bara berätta kort att GIS (Geographic Information System) är en mjukvara som exempelvis arkeologer använder sig av i hög utsträckning. Man kan bland annat bearbeta och sammanställa geografiska data och t.ex. titta på förändringar över tid.
    Kursen hålls av Daniel Löwenborg som också är en av hjärnorna bakom Visir-Uplandia och flera andra appar som återskapar olika historiska miljöer i VR-format. Det är riktigt ballt och rekommenderas att testa om ni någon gång besöker dessa platser! Läs mer om dem HÄR.

    Detta har jag alltså suttit och förundrats över den senaste veckan. Bilderna ovan visar kartor över Bälinge socken här i Uppsala – den första från år 1770 och den andra från Google maps idag…
    Det är inte alltid helt lätt att hitta referenspunkter på så här gamla kartor, men ett tips är att utgå från någon större väg, (som den jag markerat i svart) då vägar inte tenderar att skifta lika snabbt som landskapet i övrigt.
    Att ha tillgång till allt sånt här helt fritt via Lantmäteriet känns ändå väldigt lyxigt. Tänk vad många spännande upptäckter man kan göra med relativt lite ansträngning!

    Jag har även passat på att njuta av kvällsljuset vid Fiby urskog förra veckan. Underbart!
    Såg dock att värmen mer eller mindre kommer tillbaka under veckan. Jag som redan börjat leta efter vinterkläder på Sellpy… jaja.

    På tal om kartor håller jag förresten på att så smått planera en lite längre fotoutflykt senare i höst. Under GIS-kursen ska vi göra ett valfritt projekt och jag har ett par idéer som jag tror skulle fungera och som jag dessutom kan kombinera med fotoresan. Det blir alltså lite plugg+foto i ett så jag kan kombinera nytta med nöje. Men mer om det senare!

    Önskar er alla en fin vecka i höstvärmen! <3

  • Foto,  Naturligt

    Markperspektiv och irrationella rädslor

    Jag hade egentligen tänkt spara det här blogginlägget till helgen, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig. Igår for jag och pappa ut en vända i skogen för att leta kantareller, och givetvis passade jag på att ta med kameran och mitt nya objektiv. Det är egentligen ett macroobjektiv, och jag fotar ju inte speciellt mycket sådant. Men efter att ha läst på lite om just det här objektivet så tänkte jag att det skulle nog funka till lite allt möjligt, så det känns lovande.

    Och ja, efter att ha sett och hört om de kopiösa mängder svamp folk hittat senaste tiden, så kändes det såklart extra motiverat att ge sig ut och leta.

    Svampar gör sig otroligt bra på bild. De är lite som små byar med hemliga invånare, och äter man dem kan man råka ut för alla möjliga (sägs det!) spännande äventyr! Inte konstigt att de inspirerat författare och naturfolk i århundraden…
    Känns för övrigt som att det går minst 30 flugsvampar på varje kantarell i skogen. De dyker upp överallt med sina ilsket glödande hattar.

    Vacker, men dödlig.
    Hade såklart en vision om att fota en svampkorg som fullständigt väller över av 109 kilo kantareller. Icke sa Nicke!
    Men det blev åtminstone… två kilo?

    Och inga fästingar i sikte!
    Jag vet inte om jag berättat det tidigare, men jag har en fobi för insekter som jag skäms lite över…
    Hur mycket jag än älskar sommaren och ljusets tid, så finns det en sak som jag fullkomligt avskyr med sommaren – alla förbannade insekter! Som med många andra fobier är det ju svårt att sätta fingret på exakt vad det är som är läskigt. I mitt fall med insekterna tror jag det är en kombination av hur de rör sig och låter, och eftersom många av dem kan flyga så bidrar det ytterligare till en obefogad skräck i att de siktar mot just mig – som om de känner av att jag är rädd. De enda insekterna jag egentligen inte är rädd för är små myror och fjärilar (dock räknar jag inte nattfjärilar till fjärilar, de är obehagliga som attan!).
    Ibland vaknar jag på kvällar/nätter när jag precis är i något halvvaket tillstånd, eftersom jag är helt övertygad om att det finns en stor insekt (eller massor av små) någonstans i sängen. Det är som något slags klardrömmande som är så verkligt att jag många gånger gått upp, tänt lampan och rotat runt i sängen för att hitta de där jäkla insekterna. Konstigt? Jag vet inte. Antagligen finns det väl något djupt rotat biologiskt som gör att många av oss är rädd för sådant som potentiellt är farligt, typ ormar som kan ge dödliga bett, höjder som vi kan falla till vår död från, mörker som gömmer potentiella faror eftersom vi ser dåligt i mörkret. Räknas insekter hit? Vissa insekter kan ju ändå ge dödliga bett, så lite befogad kanske rädslan ändå är… dock hör jag nog till en extrem på det spektrumet.

    Har ni några ovanliga eller vanliga fobier? Triskaidekafobi kanske? (Ja, det har tydligen ett namn…)

  • Foto,  Naturligt

    En stilla måndagkväll

    Mitt nya objektiv kom i tisdags! Resterande vecka har dock bjudit på regn och rusk, så det har inte blivit av att dra iväg och testa det i fält ännu… men det kommer!
    I måndags var det i alla fall en fin kväll, så jag passade på att åka ut en sväng till Hammarskog och njuta av det absolut sista av sommarljuset, innan mörkret tar sitt fasta grepp.

    Tog en tur ner till kalvarna, men först behövde mamma-ko säga ”STOPP” och kontrollera om jag var tillräckligt hipp för att hänga med dem…
    …och det var jag visst. Kalvarna ställde upp sig på en prydlig rad för att bli fotade.
    Jag förundras alltid över hur nyfikna dessa djur är. Man behöver liksom inte göra något eller säga något, de kommer nästan alltid fram ändå för att se vad som står på. Gulligt värre!
    En stund av total stillhet innan solen säger godnatt. <3

    Det var kanske lika bra att solen gick ned, för ungefär samtidigt började jag få ganska ont i överarmen eftersom jag tagit min andra vaccinspruta för covid tidigare på dagen. Fick dock inte lika ont som av första sprutan – den var rena tortyren så fort minsta fjäder snuddade vid armen! Däremot blev jag rejält febrig och hängig under tisdagen och är fortfarande lite trött, men det går förhoppningsvis över snart. Det känns bra att ha det överstökat i alla fall…
    Har ni fått era sprutor än och fick ni några känningar efteråt?

    Nu är det dags att damma av anteckningsblocken och pennorna och blicka framåt mot kurserna i GIS och egyptisk arkitektur som börjar på tisdag!
    Har ni några roliga planer för kommande vecka? Kanske rentav en nystart av något slag?

    Kram på er!

  • Foto,  Naturligt

    Smyger tillbaka…

    …och hoppas att ingen märker något.
    Nejdå.
    Jag tänkte bara säga hej och lägga upp några bilder jag tog i Fjällnora strax utanför Uppsala, tidigare i veckan.

    Jag har visst inte bloggat på hela sommaren, men nu på senare tid har jag börjat sakna det. Samma sak med fotograferandet. Ja jag vet att jag sagt det ett antal gånger, men nu känns det liksom… på riktigt.
    Innan har jag tänkt att ”jaja, det ska inte vara någon press jag måste hitta tiden/lusten”, osv…

    Men ja, jag kan till och med säga att fotandet blivit så roligt nu att jag gått och införskaffat ett nytt (begagnat) objektiv! Att fota är ju ingen billig hobby, men eftersom jag fått mitt stipendium förlängt tills jag är klar med mastern så kände jag att studentbörsen kunde öppnas upp lite extra denna gång.
    Förhoppningsvis anländer det under nästa vecka så att jag kan sticka ut på en provtur!

    Fjällnora bjöd på en underbar kväll med sensommarsolen…
    …och skogshallon!
    Och doftande kamomill. Nu blev jag extremt sugen på kamomillté…

    Nu väntar en vecka till med deltidsjobb innan plugget drar igång igen. Kan tyvärr inte säga att jag är jättetaggad, men jag tror jag har blivit lite distansplugg-skadad, så att vi ska vara på plats från och med nu känns ändå liite bättre!

    Önskar er alla ett underbart augusti-slut!

  • Foto,  Naturligt

    Vilse i vårsolen

    Igår kväll tog jag en välbehövlig sväng ut med kameran. Turen gick mot Tunåsen vid Gamla Uppsala där jag varit cirka tvåtusen gånger – men vet ni? Jag lyckades nästan gå vilse denna gång!
    Tanken var att jag skulle ta mig upp på höjden lagom till solnedgången, men eftersom solen fortfarande stod rätt högt så tänkte jag hinna gå runt en liten omväg, åt motsatt håll mot det jag brukar. Sagt och gjort.
    För att göra en lång historia kort så hamnade jag på baksidan av det gamla sandtaget som finns där, men lyckades till slut ta mig upp för Tunåsen på ”baksidan”, om den nu har en sån, haha.

    Det lustiga är att detta område inte är så där jättestort egentligen, så att jag lyckades trolla bort mig själv ett tag får väl ändå ses som en bedrift…
    Ni som fotar mycket utomhus – håller ni med om att man ofta hittar spännande/konstiga saker?? Okej, ett djurkranium ute i naturen kanske inte är news of the world direkt, men ändå.
    Desto konstigare är väl ändå att hitta ett jäkla väggur ute i naturen?! Uppsatt prydligt på ett träd…
    Är det här konst av något slag? En tidsmaskin? Eller bara ett förvirrande skämt?
    Och nej den fungerade inte. 🙁
    Jag hann till solnedgången!


    Har ni några skojiga planer för helgen? Här ska vi minsann dra igång vårstädning imorgon och bland annat tvätta bort förra årets (!) pollen från fönstren. Yay…

    Önskar er alla en trevlig helg!

    Until next time!

  • Okategoriserade

    Tre decennier och Glad Påsk!

    Men hjälp vad tiden flyger iväg hörrni!
    Har ju nämnt ett antal gånger nu att jag ska blogga lite mer regelbundet, men fasen vad jag har ”skrivkramp” just nu. Jag har liksom inte så många idéer kring saker jag kan skriva om och känner inte att jag kan krysta fram något som inte kommer naturligt liksom… Och fotandet är lite sisådär just nu. Mest för att grönskan liksom har avstannat lite här i Uppis… Men jag är sjukt sugen på att sticka ut med kameran, helst inom ett par veckor! Jag vill nämligen hinna få lite fina bilder av Vintergatan innan det blir för ljust, vilket det blir ganska snart. Problemet med astrofoto är ju att det är en del parametrar som måste klaffa, och då framförallt en klar himmel på kvällen/natten, vilket inte har varit fallet här i mina trakter på ett bra tag, haha. Nåja, vi håller tummarna för att det vänder snart!



    Hur som helst, vad händer annars?
    Både mycket och lite skulle jag säga. Det är ju påsk imorgon (en av mina favorithögtider)!
    I år faller det sig också så fint att påskafton är samma dag som min 30-årsdag – HURRAAA!! Eller nåt…
    Det hade ju såklart varit jätteskoj att samla ihop familj och vänner till storslagen fest, eller åka iväg på en häftig resa just denna helg. Men det blir det ju inget av med av förklarliga skäl… Åtminstone inte på ett tag.
    Imorgon ska dock jag och Micke åka iväg en liten sväng på finmiddag till Forslundska villan i Östhammar. Vi har aldrig varit där, så det ska bli spännande.




    Många brukar ju börja med någon form av kontemplation av sina liv när de fyller 30 också… Jag funderade först på om jag skulle rota fram en massa gamla bilder på mig själv till det här inlägget och skriva något pseudofilosofiskt och klyschigt i sann Facebookanda till dem. Men jag låter bli. Inte för att jag aldrig funderar på mitt liv, framtiden och mitt förflutna – det gör jag mest hela tiden! Jag känner dock inte att 30 är någon speciell milstolpe i mitt liv, mer än att det nu gått tre decennier sedan jag föddes. Jag har mina lärdomar och förhoppningar med mig oavsett ålder och det känns som att det räcker för mig. Åldern är liksom i periferin…


    MEN! En sak måste jag i alla fall berätta, lite relaterat till min födelsedag ändå:
    Och det är att jag har bokat plats på ett ridläger i sommar!
    Det har nog egentligen inte framgått så mycket här i min blogg, men i grunden är jag en riktig hästtjej och har varit det sedan jag var liten. Jag red på ridskola som liten, och var medryttare till ett flertal hästar under tonåren. Drömmen var självklart (och är fortfarande) att ha egen häst. Det kändes dock som något extremt ouppnåeligt när jag var yngre och förblev alltså bara en dröm.
    Idag känns det inte som en omöjlighet längre. Okej, just precis NU när jag studerar är det inte rimligt av ekonomiska skäl. Men när jag börjat jobba igen och får en stadig inkomst tror jag definitivt att hästdrömmen kommer krypa närmare… Tills dess får jag unna mig att åka på ridläger då och då, och nästa år har jag tänkt att jag ska börja ta lektioner igen för att damma av kunskaperna ytterligare!
    ÅÅhhh jag längtar som en tok! <3



    Till sist vill jag såklart önska er alla en underbar påsk med massor av ägg och annat gott!

    Until next time!

  • Historiska ting,  Okategoriserade

    10 spel som spelat roll

    Nu blir det visst något helt annat än foto och historia! Jag tänkte nämligen dela med mig av mina topp tio favoriter när det kommer till tv-och datorspel. Det kanske är svårt att tro, men att spela är verkligen en av mina favoritsysselsättningar och har varit det så länge jag kan minnas.
    När man dessutom hittar ett spel som är så där perfekt på alla sätt och berör en ändå in i själen, den känslan är svårslagen. Det är en känsla som man vill återuppleva om och om igen, men samtidigt vet man någonstans innerst inne att man aldrig kan komma tillbaka till just det stadiet.
    Lite som att vara nykär…
    I alla fall, jag har gjort en lista över de spel som betytt allra mest för mig under de senaste 20-25 åren. Självklart har jag spelat en hel drös med andra spel genom åren, men just dessa har gjort ett speciellt intryck av olika anledningar och stannat i mitt hjärta.


    10. Top Gear (SNES)
    Detta är ett rallyspel som släpptes i början av 90-talet. I min familj hade vi ett Super Nintendo (SNES) och Top Gear var ett givet tävlingsspel för mig och brorsan! Jag förlorade såklart jämt, men det var ändå ett spel som jag gillade väldigt mycket. Och musiken är episk!

    9. Farao (PC)
    Hehe ja… En blivande egyptolog måste väl ha älskat detta spel. Det kom 1999 och går ut på att bygga upp och härska över fornegyptiska städer. Man slutför uppdrag över tid och slutligen blir man krönt till farao! Jag tycker att spelet håller måttet än idag och eftersom det är baserat på den verkliga historien så finns det en chans för den vetgirige att lära sig en hel del längs vägen.

    8. Yoshi’s Island (Super Mario World 2, SNES)
    Ett supergulligt plattformsspel som kom till SNES i mitten på 90-talet. Super Mario känner alla till, men här är det Yoshi som har huvudrollen för att återförena lilla bäbis-Mario med sin tvilling Luigi. Även detta spel håller måttet, om inte annat för den trevliga nostalgikänslan!

    7. Age of Mythology (PC)
    En av uppföljarna till de klassiska Age of Empires spelen. Age of Mythology släpptes 2002 och var såklart ett måste för mig som älskar historia och mytologi! Spelet går ut på att bygga och underhålla städer och arméer som man sedan ska erövra andra med (och undvika att bli själv bli besegrad). Man spelar som olika historiska kulturer och deras respektive mytologier, exempelvis nordisk, egyptisk och grekisk.

    6. The Elder Scrolls V: Skyrim (PS3, PC)
    Jag funderade på om jag skulle ha med Skyrim på listan överhuvudtaget. Det har egentligen inte berört mig ända in i själen, men det har samtidigt en koppling till spelet som är nummer ett på listan… I alla fall, gillar man lite halvmörk fantasy och att slåss mot drakar så är Skyrim garanterat en hit, även om det har några år på nacken nu.

    5. Zelda – A link to the past (SNES)
    Zelda-spelen känner nog de flesta till, oavsett spelentusiasm. A link to the past kom till SNES under tidigt 90-tal och det var det första ”episka” spel jag spelade. Det känns lite fånigt att beskriva det så med tanke på hur konsolspel ser ut idag, men världen kändes liksom enormt stor och farlig på ett sätt som jag tidigare inte upplevt. När man efter mycket svett och frustration slutligen besegrade den sista bossen var det inte mer än att man grät en skvätt av lycka och häpnad över hur coolt detta spel var! Dessutom hade jag en crush på huvudkaraktären Link när jag var liten…

    4. Zelda – Link’s awakening (GameBoy, Nintendo Switch)
    Mitt GameBoy är fortfarande fullt fungerande, och det spel jag nötte mest som liten var såklart uppföljaren till det episka Zelda-spelet ovan: Link’s awakening! Jag minns att jag var väldigt sjuk och sängliggandes när jag fick spelet, så det passade ju väldigt bra att sysselsätta sig med då. Jag åt halstabletter med svartvinbärssmak medan jag var sjuk och jag förknippar fortfarande doften av svarta vinbär med just detta spel, haha!

    3. World of Warcraft (PC)
    Ja, alltså… Det finns hela uppslagsverk om WoW, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är ett spel som är under ständig utveckling sedan 2004. Jag har själv inte spelat det mer än ett par år och det är det första online-RPG spelet som jag testat. Förutom en massiv lore och massor av klasser och raser att spela som, så är WoW för mig framförallt ett socialt spel! Jag och Micke spelar oftast tillsammans och det är en speciell känsla när man klarar en raidboss eller svår dungeon genom att samarbeta med andra. Jag visste inte ens vad jag skulle välja för bild här, så det fick bli på min huvudkaraktär. Cool va?!

    2. Age of Empires I (PC)
    Det här spelet var en starkt bidragande orsak till mitt tidiga intresse för den antika världen. I den ursprungliga versionen spelar man som valfri antik kultur och liksom AoM handlar det om att erövra och överleva. På många sätt var detta ett episkt spel som dessutom var väldigt svårt bitvis. Få saker var så frustrerande som när man precis höll på att klara ett scenario och så kom Xerxes med en hord av persiska krigselefanter och bågskyttar och raserade ens mäktiga rike till smulor på. Good ol’ times indeed. <3

    1. The Elder Scrolls IV: Oblivion (PS3, PC)
    Av alla hundratals spel jag spelat så har det hittills inte funnits något som kommit ens i närheten av Oblivion och jag vette fasen om det kommer att komma något som gör det i framtiden… Hur som helst är det här ett open-world spel som utspelar sig i en klassisk high-fantasy miljö med bland annat alver, orcer och människor. Man spelar givetvis hjälterollen, men väljer själv hur ens karaktär ska framstå genom spelet genom att ta på sig och utföra olika uppdrag, det ena mer episkt än det andra. När Oblivion kom (2006) så utsågs det föga oväntat till Game of the Year, och jag minns att jag slogs av de fantastiskt vackra landskapen och den stämningsfulla musiken. Huvudstoryn är riktigt snygg, och man saknar egentligen ingenting i det här spelet. Dessutom görs huvudkaraktärernas röster av inga mindre än Patrick Stewart och Sean Bean!
    Efter 15 år är Oblivion för mig fortfarande ett oslagbart spel som jag spenderat hundratals timmar med…


    Det var det!
    För övrigt spelar jag just nu ett samurajspel som heter Ghost of Tsushima. Det är också ett open-world spel, baserat på mongolernas invasion av Japan på 1200-talet. Hittills är jag mycket imponerad av den snygga designen och vackra miljöer. Det är inte alls omöjligt att GoT kvalar in på listan när jag är klar med det…
    Har ni några favoritspel som ligger er så där extra varmt om hjärtat? Kanske ett brädspel som gjort avtryck?

    Önskar er alla en fin vecka!


    Until next time!

  • Okategoriserade

    Sommarplaner…

    Bara ordet sommarplaner är som en knappt hörbar viskning bland tysta, grå februarigator.
    Men något måste man ju planera, pandemin till trots, eller hur? Även om det bara blir en kort dagstur till något slott, eller en picknick vid sjön. Då har man åtminstone något att se fram emot!
    Sommaren är ju trots allt det som ger livskraften åter för många av oss och även om den inte lär bli som den brukar, så får man försöka göra det mesta av den ändå.
    Så… vad kan man göra då? Jag och Micke har planerat i ett par år att åka på roadtrip till Italien. Vi skulle egentligen ha åkt förra året (tji fick vi!) och det blir knappast av i år heller. Men roadtrips fungerar ju precis lika bra innanför Sveriges gränser, så det lutar åt att vi ger oss iväg till några historiska platser, likt den resa jag gjorde för några år sedan.
    Om ni vill återuppleva den resan så finns inläggen Everywhere and back again här:
    Dag 1
    Dag 2
    Dag 3
    Dag 4


    När jag tänker tillbaka var faktiskt den resan en av de roligast jag gjort. Så att göra något liknande, och dessutom dela upplevelserna med min älskade Micke borde ju bli succé. Optimisten i mig träder således fram och börjar bläddra i Dick Harrisons Upplev Sveriges historia

    Sweet summer, I’m coming for you!

    Har ni några sommarplaner utstakade ännu? Det är ju alltid kul att höra hur andra tänker kring sommaren och vad man kan hitta på.
    Törs ni planera något eller tänker ni ta saker och ting som de kommer?

    Until next time!